PROLOG
Hon kunde inte tro vad hon hörde just nu. Var det här något slags skämt eller vad? En sak var säker, den här mannen skämtade aldrig. Hon hade känt honom i en månad och hon hade aldrig sett honom skämta eller ens le för den delen.
De andra i personalen hade gett honom ett smeknamn, han var känd som Herr Kall på grund av den kyla han utstrålade var han än var. Hon visste att han var en bra man; det var bara omständigheterna som hade gjort honom sådan, vilket också var en av anledningarna till att hon hade utvecklat en stor förälskelse i honom, trots att hon fullt ut visste att han aldrig skulle se henne på det sättet.
Så efter all den bedömningen, varför sa han dessa ord till henne?
"Skojar du, herrn?" frågade hon honom medan hon stapplade eftersom hon stod på sina två fötter.
"Jag är inte en person som bara skämtar. Jag trodde att du sa att du skulle hjälpa mig när jag behöver hjälp. Vänder du ryggen till ditt ord just nu?" Den här mannen var en professionell, hur kunde han göra henne till angriparen på bara en sekund när det var han som kastade en bomb på henne.
"Jag sa det, men jag trodde aldrig att det skulle sluta på det här sättet," sa hon medan hon satte sig ner på stolen mittemot.
"Du lovade så du måste göra detta för mig eller vill du se de där vargarna äta upp mig?" frågade han henne med höjda ögonbryn och hon förstod vad han menade.
Ärligt talat ville hon inte det alls. Hon skulle hellre offra sig själv och hjälpa honom. Det här var trots allt inte en dålig affär; hon skulle också få sin egen vinst.
"Så, jag måste helt enkelt bara gifta mig med dig?" frågade hon honom en gång till.
"Ja, barn, du gifter dig med mig och blir min lagligt vigda hustru. Jag kommer att ta hand om dig och din familj. Du kan fortfarande gå i skolan som du gjorde; allt jag behöver är att du är vid min sida. Jag ber inte om mycket, eller hur?"
Han bad henne verkligen om för mycket. Han älskade henne inte ens och ändå ville han att hon skulle gifta sig med honom. Hon var kär i honom och skulle vara glad att göra det, men det fanns problem som hon bara inte kunde tyda på egen hand och behövde lite klarhet.
"Oroar du dig inte alls för min ålder?" frågade hon honom.
"Du är redan vuxen, kära, och inte minderårig så jag är inte alls orolig. Tänk bara på det och ge mig ett svar. Jag kommer att acceptera vilket beslut du än tar," sa han.
Hon tittade på honom och såg desperation i hans ögon. En man som denna skulle inte komma till henne om det inte var brådskande. Så hon bestämde sig för att fatta sitt livs största beslut i det ögonblicket.
"Jag ska göra det, jag ska gifta mig med dig," sa hon till honom och hon såg ett leende på hans ansikte.
Det var första gången hon såg ett på hans ansikte. Han kunde utstråla ett sådant ljus med bara ett leende; hon föll för honom ännu mer.
Hon visste inte vad som skulle komma i framtiden men hon skulle möta det rakt på. Hon förtjänar också sin egen lycka även om det innebar att vara lite självisk.