Kapitel 4 Hemligheten i papperskorgen
Mina kollegors föraktfulla blickar var som dolkar som genomborrade min stolthet. Deras fördömanden ekade i mina öron, varje ord en hård påminnelse om min belägenhet.
Mia, med sin oskuldsfulla mask och ett flin som ryckte i mungipan, var själva förkroppsligandet av svek. Jag insåg hennes plan på ett ögonblick. Hon hade medvetet placerat mig under sitt skrivbord, för att ge Philip möjlighet att ta en förödmjukande bild. De hade konspirerat för att förnedra mig, deras spratt en grym stöt mot min värdighet.
Precis när min ilska var på väg att explodera, dök Anna Bailey, Jennys assistent, upp. Hennes ord, "Pervo, Jenny vill ha dig på sitt kontor!" lämnade mig mållös. Anna hade faktiskt kallat mig pervo!
"Jag heter John, inte pervo!" svarade jag, min röst ekande i det tysta rummet. Med det begav jag mig till Jennys kontor.
När jag kom in i Jennys kontor möttes jag av en obekant lukt. Jennys ansikte var rodnat, en ovanlig syn som gjorde mig förbryllad. Jag skakade av mig min nyfikenhet och fokuserade på uppgiften.
"Fröken Smith, kallade du på mig?" frågade jag och försökte hålla min ton neutral.
"Gå och töm papperskorgen i mitt kontor! Kom ihåg, du måste kasta skräpet i soptunnan, fattar du?" Jennys röst var iskall, hennes instruktioner märkligt specifika för en så vardaglig uppgift.
När jag närmade mig papperskorgen märkte jag att soppåsen var hårt knuten. Det var tydligt att Jenny hade knutit den själv. Var det något i påsen hon inte ville att någon skulle se?
"Vad står du och drar ut på tiden för? Ska du inte ta skräpet och gå?" Jennys kalla röst ryckte mig ur mina tankar.
Jag tog soppåsen och lämnade hennes kontor, på väg till soprumet. Allt annat skräp hade tagits om hand, men denna påse, den från Jennys kontor, var fortfarande orörd. Jag var fast besluten att avslöja dess hemlighet.
När jag rev upp påsen invaderade en konstig lukt mina näsborrar. En blodfläckad näsduk kom i sikte, och insikten slog mig. Jenny hade mens. Hennes rodnade ansikte fick nu sin förklaring. Damtoaletten var under reparation, vilket lämnade henne strandsatt på sitt kontor.
Efter att ha kastat påsen drog jag mig tillbaka till städarnas rum. När jag kom in reste sig två medelålders kvinnliga städare, kvastar i hand, deras vaksamma ögon fixerade på mig.
"Stora pervo, vad vill du göra!" Deras anklagelse sved, och jag insåg att de hade hört om min påstådda "skandal".
"Jag vill bara komma in och dricka lite vatten!" försvarade jag mig och släckte snabbt min törst.
Deras misstro var påtaglig när de sa, "När du har druckit ditt vatten, gå ut snabbt och kom inte hit igen... Vi litar inte på dig."
Den andra medelålders kvinnliga städaren hotade mig till och med, "Jag säger dig, chefen för städpersonalen är min släkting, om du vågar trakassera mig kommer han inte att låta dig komma undan."
Deras rädsla för trakasserier var skrattretande, med tanke på hur gamla och fula de var.
"Tro det eller ej, jag är ingen pervo. Jag blev ditsatt!" deklarerade jag, min röst ekande i det tomma rummet.
När jag lämnade vilorummet stötte jag på Zack Philipson, chefen för städpersonalen. Hans rynkor fördjupades när han såg mig i städuniformen.
"Är du John som blev flyttad från marknadsavdelningen?" frågade han.
"Ja, herr Philipson!" bekräftade jag, med stadig röst.
Zack beordrade mig att rensa avloppet i herrtoaletten. Jag var motvillig, men jag visste att trotsa honom bara skulle leda till mer problem.
När jag kom in i herrtoaletten möttes jag av en syn som tände min ilska. En affisch av mig var uppklistrad på väggen, nedklottrad med skällsord och förolämpningar. Gula urinfläckar vanprydde bilden.
"Vem gjorde det här!" röt jag och slet ner affischen från väggen.
Just då kom tre män in i toaletten. Deras skratt ekade mot väggarna när de kände igen mig från affischen. Deras grymma ord eldade på min ilska.
"Dö pervo John, varför går du inte och dör!" hånade de.
Rasande grep jag den urinindränkta moppen och svingade den mot dem. Deras skrik fyllde rummet när de flydde, dränkta i urin.
Moppen i min hand kändes som ett svärd, ett rättvisans vapen. Jag stod segrande, med ett självsäkert leende på läpparna. "Det här är priset för att håna mig!"
Efter en lång kamp lyckades jag äntligen rensa avloppet. Utmattad var jag på väg att ta en paus när min telefon ringde.
En videokallsförfrågan blinkade på skärmen. Det var från Sexy Kitten, eller som jag kände henne, Jenny.