Kapitel 4
"Aurora." Lenas gråtfyllda röst svarar.
Jag håller tillbaka snyftningen som hotar att överväldiga mig. "Lena, jag behöver dig och Jaxon omedelbart. Jag vet att pappa utsåg er till våra gudföräldrar om något skulle hända honom."
"Ja." säger hon mjukt, "vad behöver du? Aurora, jag är så ledsen, Kera, bebisen." hon snyftar.
"Lena, ge telefonen till Jaxon." säger jag och tvingar fram hårdhet i min röst. Jag kan inte bryta ihop nu.
Jag hör henne snyfta när hon räcker över telefonen till sin man. "Rora, vi kommer och hämtar dig."
"Det är inte bara mig, jag behöver att du pratar med polisen för min räkning. Jag behöver också att ni tar vårdnaden om Karas bebis. Men ni får inte låta det läcka ut att det fanns några överlevande. Jaxon, någon försökte döda oss alla. Om de får veta att jag lever kommer de tillbaka för mig. Innan du ställer frågor, jag har bevis. Skynda bara."
"Rora?" säger han, "Behöver vi genomföra planen som din far berättade för dig och Kara om förra året?"
Jag hade ärligt talat glömt bort planen. Pappa hade satt oss ner förra året innan allt hände med Kara och berättade att han hade en reservplan om något skulle hända honom. Han hade fixat nya identiteter åt oss, och att vi skulle vara i Lena och Jaxons vård. Han hade fått oss att memorera bankkontonummer, platser där han gömt pengar och gav oss varsin nyckel till ett bankfack som innehöll allt vi skulle behöva för att gömma oss från någon som ville oss illa. Det skulle vara det perfekta sättet att hindra någon från att hitta mig nu. Min pappa var inte en god man på något sätt. Men jag vet att kontona inte har miljoner gömda utan miljarder. Inte inkluderat kontanter han hade gömt. Jag vet att han aldrig planerade att vi faktiskt skulle behöva använda detta, men för att ge bebisen det liv han förtjänar skulle jag se till att vi försvann.
"Ja, men vi kommer också behöva en ID för ett nyfött barn, namnet Kason Alexander, med samma efternamn som på mitt ID." Jag tänkte en stund, "Vi kommer behöva ett födelsecertifikat för honom och ett personnummer. Sätt mitt namn som hans mamma. Jag är kanske bara tolv Jaxon, men ingen kommer ta honom ifrån mig."
"Det är klart att de inte kommer. Du har aldrig bara varit en ålder. Du har alltid varit mer mogen och redo att hantera allt som livet kastar på dig. Jag har alltid din rygg. Lena och jag kommer vara där för att hämta er båda snart. Även om vi inte kan ta er hem direkt, kommer vi vara där snart. Vi måste se till att sjukhuset utfärdar ett uttalande som säger att du avled av dina skador också. Ingen vet om bebisen så uttalandet kommer säga att tre dog i en bilolycka. Jag vill varna dig i förväg."
"Tack, Jaxon. Vi ses snart." Jag lägger på telefonen när den rödhåriga kvinnan kommer in i rummet. Jag antar att hon var sjuksköterska Lily.
"Redo?" frågar hon, leende mot mig.
"Inte riktigt men låt oss gå ändå. Han har varit utan sin familj för länge." Hon ler medan hon hjälper mig ur sängen och fäster alla mina slangar till rullstolen innan hon tar mig till nästa våning.
Hon använder en telefon utanför dörrarna till neonatalavdelningen och ringer in för att vi ska få komma in. Jag ska inte ljuga, det här är den mest skrämmande plats jag någonsin varit på. När de öppnar dörrarna måste vi omedelbart tvätta våra händer och desinficera allt som bebisen möjligtvis kan röra vid som våra kläder. Men jag gör det gärna. Sjuksköterskan rullar mig sedan ner för en lång korridor med rum. Jag kan se sjuksköterskor i full skyddsutrustning hålla bebisar som är mindre än en handflata. Några av dessa bebisar är genomskinliga. Jag ser också bebisar som ser enorma ut. Jag kan se att alla är kopplade till sladdar eller droppar som jag själv. Jag ser små på respiratorer med sina föräldrar runt omkring dem. Jag hade sett skyltarna på ytterdörren som sa att inga små barn var tillåtna. Och endast tre besökare vid sängkanten åt gången.
Sjuksköterskan rullar mig till en liten genomskinlig plastbalja med en liten bebis inuti. Namnet på sidan är Andersons bebis. Jag försöker hålla tillbaka tårarna vid åsynen av den vackraste lilla dockliknande bebisen inuti denna genomskinliga plastbalja. En annan sjuksköterska närmar sig och ler ner mot mig.
"Du är äntligen här!" sa hon glatt. "Vill du prova känguruvård?"
Jag tittar på henne, "Vad är känguruvård?"
"Känguruvård är en metod att hålla en bebis som innebär hud-mot-hud-kontakt. Bebisen, som vanligtvis är naken förutom en blöja, placeras i en upprätt position mot en förälders bara bröst. Vi har sett att detta hjälper bebisar att överleva och frodas på lång sikt. Dessutom är det ett fantastiskt ögonblick för att knyta an."
Jag biter mig i läppen och nickar sedan. "Det skulle jag vilja."
Hon ler, "Du har redan en sjukhusrock på dig, så det tar bara en minut att få dig redo."
De tar fram en rumsavdelare och omringar rullstolen med den. Sjuksköterskan hjälper mig att sänka min rock en liten bit medan den andra sjuksköterskan lyfter bebisen från hans säng och lägger honom bröst mot bröst mot mig. De drar upp min rock över hans rygg medan jag sveper mina armar runt honom och håller hans huvud försiktigt mot mitt bröst. Ovanför hans säng slutar monitorerna att tjuta, sjuksköterskan ler.
"Jag visste att detta skulle hjälpa honom. Allt han behövde var att känna sig älskad."
Jag ler medan jag fokuserar på honom. Jag kan se min syster i hans ansikte. Sjuksköterskorna går iväg medan jag sitter där, och jag låter äntligen tårarna flöda fritt.
Han har vackra svarta lockar precis som hon. Hans läppar är formade som en båge, som om han väntar på en kyss. En kanyl under hans näsa precis som min hjälper honom att andas. Han känns så lätt. Jag kysser hans panna medan jag gråter tyst.
"Jag kommer aldrig låta någon skada dig. Jag ska få rättvisa för din mamma, ditt syskon och morfar. Och ingen kommer någonsin att kunna göra dig illa. Jag ska vara din mamma nu." viskar jag mjukt. Han rör sig lite i mina armar och jag kan inte låta bli att le.
Jag börjar mjukt prata med honom om hans mamma och morfar. Jag bryr mig inte om vad det kommer att krävas. Jag kommer att se till att denna värld är säker för honom. Jag ska krossa Gravins. Jag ska förstöra de tre pojkarna som gjorde detta mot mig. De tror alla att jag är död, men jag ska resa mig ur askan. Jag ska bryta ner dem. Kason förtjänar att leva i en värld där de aldrig kan skada någon annan igen.
Jag satt där i timmar och bara höll honom. En sjuksköterska lät mig mata honom och byta hans blöja. Lena och Jaxon dök upp och satt bara med mig medan jag höll honom. Vi diskuterade planen. Jaxon såg till att släppa informationen att jag hade dött. Dödsannonsen kom snabbt upp på den lokala begravningsbyråns hemsida.
Han sa att ingen hade trätt fram för pappas arv och lyckligtvis hade pappa testamenterat allt till Lena för oss när vi blev äldre, så ingen skulle ifrågasätta varför hans hushållerska fick miljarder kronor. Vi ordnade så att huset skulle säljas omedelbart.
Inom några timmar hade vi gjort det möjligt för oss att gömma oss. Men jag hade ändrat mig. Jag skulle ta några år och tyst samla alla bevis jag behövde för att bryta ner dem. Jag skulle avsluta skolan på distans tills sista året. Sedan ska jag förstöra dem.
Jag ler och kysser Kasons huvud när vår plan kommer samman. Vi kommer inte att vara här mycket längre, och ingen kommer att minnas oss. Men jag kommer aldrig att glömma vad de gjorde mot mig.