Kapitel 1
⚠️ Varning för känsligt innehåll ⚠️
Aurora
11 år
"Men pappa, jag vill inte gå till Gravin-huset." Min äldre syster, Kara, gnäller. Jag håller tyst med henne, men hon hade fått mig att svära att jag inte skulle säga varför. Jag är bara elva till hennes tolv, men hon hade berättat sin hemlighet för mig. Mitt hjärta värker för det vi gömmer för vår pappa. Men Mr. Wolfe är pappas bästa vän och Karas värsta mardröm. Kara sa att vi inte kunde säga något.
Kara satt fram i en överdimensionerad hoodie som dolde den stora bulan som bara jag och vår hushållerska, Lena, visste om. Det skrämmer mig att Kara inte säger något till pappa. Hon blir så stor. Och från vad jag har läst kommer hon att få barnet snart. Jag är livrädd att jag kommer att behöva förlösa barnet själv i den här takten. Jag vet att hon är rädd eftersom han skadade henne, men pappa måste få veta. För hennes och barnets skull. Hon vägrade gå till en riktig läkare så det fanns ingen vård förutom att hushållerskan uppmuntrade henne att ta speciella vitaminer.
Pappa är borta mycket, så han hör aldrig hennes skrik på natten från mardrömmarna hon har öppnat sig för mig om. Jag tror inte att jag någonsin skulle kunna låta en kille komma nära mig efter allt hon har berättat att han gjorde mot henne.
"Älskling, vi är nästan där. Inget kommer att hända. Du och Aurora kommer att leka med pojkarna och sedan åker vi hem i tid för vår filmkväll. Jag lovar." Pappa säger skrattande och rycker mig ur mina tankar.
"Pojkarna är elaka mot mig." Säger jag från baksätet.
"Pojkarna är inte elaka." Svarar pappa skrattande.
"Jo, det är de pappa. De retar mig och vill inte leka med mig. De gillar bara Kara." Säger jag, pustande, och överdriver den mindre irritation jag faktiskt kände. Jag bryr mig ärligt talat inte om de tre Wolfe-pojkarna aldrig brydde sig om mig. Det innebar att jag kunde spendera mer tid på att läsa Harry Potter eller The Mortal Instruments. Saker värda min tid. Pojkar är inte värda det. Speciellt om de gör saker som Mr. Wolfe gjorde mot Kara. Nej. Bara nej. Jag ryser bara vid tanken. Ingen kommer någonsin att få göra mot mig vad som gjordes mot Kara. Jag hade börjat bära en fickkniv jag hittade i pappas kontor för att se till att ingen skulle fånga mig oskyddad. Jag vet att det inte var hennes fel att han attackerade henne, men det hindrar mig inte från att inte vilja bli ett offer som hon. Hon bad inte om att en man skulle skada henne och förtjänar inte att bli skuldbelagd, men den här världen är fucked up och skyller alltid på kvinnorna istället för killarna.
"Pappa, tror du att vi kan få glass efteråt?" frågade Kara från framsätet.
Vår pappa log och nickade medan han körde bilen uppför bergsvägen till Gravin-huset. Jag förstod aldrig varför det kallades Gravin när de som bodde där var Wolfe's, pappa sa att det inte spelar någon roll. Och att jag skulle hålla näsan borta från det. Han säger också att jag är för smart för mitt eget bästa. Jag tar inte det som något dåligt dock. Jag är elva och redan i samma klass som min syster. Lärarna vill hoppa över mig igen, men pappa sa nej. Vilket är löjligt, eftersom jag är uttråkad i de klasser jag är i nu. Ingenting intresserar mig, och mitt sinne är alltid på de högskoleböcker jag har läst hemma som jag lånat från biblioteket.
Pappa kör fram till det stora huset, stänger av bilen och parkerar medan han vinkar till de tre pojkarna som leker på fältet och säger åt oss att gå och leka medan han går in. Jag ignorerar hans uppmaning och pojkarna medan Kara går fram till dem. Jag sätter mig på verandan och tar fram min nyaste bok och försvinner in i sidorna. Jag vet att ingen märkte att jag kröp ihop i verandans hörn, det gör de aldrig. Att vara osynlig har blivit användbart när jag är så mycket mindre än alla andra.
Jag hörde pappa bråka därinne. Något om att initiera pojkarna, att de är för unga eller något. Att göra detta nu skulle skada Gravin. Det låter inte vettigt. Jag stänger min bok och ser en annan man jag inte känner igen prata med pappa. Jag vänder mig bort och tar fram min bok igen. Jag hör herr Wolfe komma ut och jag tittar tyst från mitt hörn, osedd. Min bok låg öppen i mitt knä.
"Pojkar, kom hit." Han säger högt nog för att de ska höra. Jag ser hur Kara går till pojkarnas gungställning. Jag vet varför hon inte vill komma nära honom nu. Han bröt henne. Min favoritperson förändrades för sju månader sedan på grund av detta monster. Ingen bryr sig om att jag sitter där. Det är som om jag är osynlig. Precis som jag vill ha det.
De tre går fram till sin pappa och fokuserar på honom. De är inte riktigt blodsbröder, men från vad pappa sa adopterade herr Wolfe dem som bebisar. Förutom Knight. Knight är herr Wolfes biologiska son. Knight har de klaraste blå ögon jag någonsin sett och vid tretton år var han lång och smal med smutsblont hår som hängde i ögonen. Lucian var bredvid honom; han hade dessa hasselbruna ögon som studerade allt omkring honom, rufsigt brunt hår som behövde klippas, han var solbränd och kraftigare, han var inte kort men inte lång som Knight heller. Sedan var det Nash. Han var ärligt talat den sötaste av dem alla för mig. Ljusa gröna ögon och rött hår som var klippt nära huvudet eftersom han hatar den naturliga locken från vad han berättade för Kara. Han var lätt lika lång som Knight men var snällare. Vissa dagar.
"Vi har ditt uppdrag." hörde jag herr Wolfe säga och jag fokuserade på honom. Jag hatade honom. Även innan jag visste vad han gjorde mot Kara, gjorde han mig obekväm men att veta vad han gjorde. Jag ville döda honom. Jag höll andan och tog fram min mobil från fickan som pappa just köpt åt mig i morse. Jag tryckte på kameraknappen och satte på videoläget och började diskret spela in.
"Vad behöver vi göra?" frågade Knight, hans armar korsade över hans smala bröst.
"Ta herr Andersons bil till garaget. Klipp bromsledningen. Sedan sätt tillbaka den på platsen."
Lucian sa, "Jag kan göra det utan att flytta den."
Herr Wolfe log när Nash frågade, "Vill du att de stannar ett tag? Vill inte att de ska åka?"
"Visst son, du vet att jag aldrig skulle skada honom eller Kara."
De kom inte ihåg eller insåg att jag var där. Jag ville springa till pappa och berätta för honom men förra gången Kara och jag sprang in hade herr Wolfe tagit tag i Kara och skadat henne igen.
"Se till att klippa bromsarna, nu. Jag ska ringa ner herr Anderson. Ta in Kara snart. Såg du om han tog med den andra?"
"Nej sir," svarar Nash, "vi ska fråga Kara och leta efter henne."
"Gör det." Herr Anderson går iväg medan Knight vänder sig till sina bröder.
"Jag gillar inte det här." säger han till dem.
"Han sa att han ska hålla dem här." säger Nash och jag försöker att inte fnysa, han låter så naiv även för mina öron.
Herr Wolfe försökte skada oss, och jag hade bevis.