1.2
"Vem har gjort det här mot dig?" frågade Luna Ayla när hon såg Minas smutsiga utseende. Mina sänkte huvudet som ett barn som blivit ertappat med att vara busigt. "Mamma, det är Alex." Amya skyndade sig att säga innan Mina hann förklara. "Alex, kom ner hit!" ropade Ayla. Alex rusade ner för trappan, irriterad. "Mamma, varför ropade du på mig?" frågade Alex. "Be om ursäkt till Mina nu innan jag tappar tålamodet, annars blir du grounded, inga TV-spel för dig förrän du inser ditt misstag." Alex förstod genast att det var hans syster som hade förrått honom. Hennes ansikte strålade av glädje, med vetskapen om att hon hade vunnit den här gången. Alex suckade och gick fram till Mina. "Förlåt, jag bara lekte med dig, visste inte att du inte gillade det." Alex sa genom sammanbitna tänder. Han är inte någon som ber om ursäkt för sina fel, men Lunas närvaro skrämde honom. Om han inte bad om ursäkt, skulle hon definitivt se till att hennes ord blev verklighet. "Det är bättre." Ayla klappade honom på huvudet. De små flickorna skrattade åt den gesten. De visste hur mycket Alex hatade att bli behandlad som ett barn, särskilt inför sina vänner.
När chauffören släppte av Amya, Mina, Alex och Noah vid skolan, körde han snabbt iväg och lämnade de fyra barnen redo att gå in i skolan. Att gå i fjärde klass var hektiskt, som barnen skulle säga, men det var alltid roligt. Alex gillar att vara i skolan eftersom han är populär för att vara Alphas son och nästa Alpha i flocken. "Vi ses efter lektionerna." Amya blinkade åt Mina. Hon var den enda i tredje klass. Som den yngsta bland de fyra vännerna blev hon alltid bortskämd av sina vänner. "Jag är ledsen för igår, jag menade inte att skvallra på dig till Luna, hon fick reda på det själv." viskade Mina. Alex log. Mina såg söt ut och han kunde inte låta bli att beundra henne. "Det är okej, vi är vänner, kom ihåg det. Förvänta dig fler skämt." Alex flinade. Mina fnissade medan Noah bara hängde med.
Klockan ringde snart för lektion. Alex och Mina hade många lektioner tillsammans med Noah som anslöt sig till dem för naturvetenskap och matematik. Mina var väldigt intelligent, precis som Noah, och hon gillade inte att leka med sina studier, till skillnad från Alex, som inte studerade men ändå klarade sina prov.
Under lunchen skyndade Mina sig in på tjejernas toalett så hennes vänner gick till cafeterian före henne. Hon tog god tid på sig eftersom hon visste att de skulle reservera en plats åt henne. När hon närmade sig sina vänner på deras favoritplats stötte hon på skolans mobbare, som råkade gå i sjätte klass och var en människa som inte visste något om varulvarnas existens. De hade blivit varnade att aldrig visa någon varulvssida för människor. Steven, mobbaren, med sina galna vänner blockerade hennes väg.
"Vart tror du att du är på väg?" Steven fnös. "Ursäkta mig, snälla." sa Mina och bet sig i underläppen, något hon brukade göra när hon var nervös. Steven bara skrattade, vilket ekade i cafeterians korridorer. "Hörde ni Fröken Hästsvans?" frågade han sina vänner medan han härmade Mina. Under tiden hade hennes vänner insett vad som pågick. Alex kokade av ilska och knöt nävarna. Ingen bråkar med hans vänner. När han reste sig för att närma sig mobbaren försökte Noah blockera honom. Alex knuffade undan Noah och marscherade mot Steven. "Släpp henne annars får du känna på min vrede." krävde Alex. "Jag vill gärna se vad du kan göra." skrattade Steven. Mina använde sina ögon för att säga åt Alex att gå tillbaka och sätta sig, men han ville inte lyssna. "Okej, om jag släpper henne, vad ska du ge mig då?" frågade Steven. Alex höjde ögonbrynen, helt irriterad över Stevens uttalande. "Vem tror han att han är för att be honom om något sådant?" tänkte han.
"Du kan gå." Steven låtsades att göra plats för Mina att passera, men han blockerade hennes väg med sitt ben, vilket fick henne att snubbla och falla på ansiktet. Alex såg rött och knuffade ner Steven, slog honom rakt i ansiktet flera gånger. "Sluta Alex, det är inte värt det." sa Mina. Alex drogs tillbaka av Noah och Amya. Han puttade dem åt sidan och rusade ut med Mina. Han stannade medan Mina stannade. Han undersökte hennes ansikte för några blåmärken. Mina kunde inte hjälpa att rodna av den nära närheten mellan dem. Hon hade alltid haft en förälskelse i Alex, men hon visste att Alex bara såg henne som en vän. Hon önskade bara att hon kunde bli Alex ödesbestämda partner. "Varför ler du när du uppenbarligen har ett blåmärke på huvudet?" frågade Alex förvirrad. Mina vaknade ur sina fåniga tankar och tittade på honom. "Tack för att du försvarade mig där inne, det betyder mycket." Alex skrattade. "Lovar mig att du inte ska låta folk mobba dig igen, inte ens mig, lär dig att slå tillbaka." svarade Alex. Mina nickade bara blygsamt.
Sedan den dagen hade Mina haft en allvarlig förälskelse i Alex och stulit blickar här och där när hon fick chansen.
Slut på återblick
Nutid
Mina ryckte till när pennan kolliderade med hennes panna. "Aj, det gör ont." sa Mina medan hon tittade upp för att se vem som bestämde sig för att störa hennes söta minnen. När hon tittade upp insåg hon att det inte var någon annan än Amya. Hon gav henne en irriterad blick. "Jag frågade dig vad jag skulle ha på mig till träningspassen idag." Mina fnös. "Så du kastade en penna på mig på grund av vanliga träningspass, är det något nytt på gång där som jag inte vet om?" frågade Mina. "Jag vill bara se snygg ut som alltid, Noah kommer att vara där." svarade Amya. Mina fnissade. Hon var väl medveten om sin väns förälskelse i Noah. Hon undrade vad som hade förändrats nu, eftersom Amya inte var särskilt nära Noah när de var barn. "Jag vet också att du gillar min bror." skrattade Amya. Mina förstod Amyas handling. Vid 16 års ålder ser Alexis mer muskulös ut och hans ansikte är skulpterat som en grekisk gud, med Noah som är något mindre än Alex. De ser inte ut som killarna hon brukade leka karusell med. Hon skakade på huvudet och suckade. "Låt oss gå, de blå shortsen med den marinblå sportbehån ser perfekt ut." svarade Mina. Amya skyndade sig in i sin garderob för att byta om.
Efter träningspasset satt de vid flockens matbord. Alfa Damien knackade på sitt juiceglas för att få uppmärksamheten från de samlade. "Jag har ett meddelande att göra. Min son Damien är i rätt ålder och måste genomgå alfa-träningen vid Kungliga Flocken. Vi fick brevet från kungen igår, så han åker imorgon med sin bästa vän Noah och sin blivande beta. Låt oss njuta av vår måltid, ska vi börja." fortsatte alfan. Alla var glada för Alex och gratulerade honom, men Mina kände sig lite ledsen eftersom alfa-träningen varar i två år, vilket innebär att hon inte kommer att se honom på två år. Det är många år, tänkte hon, och de har bara ikväll att säga farväl.
Efter middagen såg hon Alex sitta i vardagsrummet med alfan och Luna. Hon skyndade sig förbi Luna och alfan efter en lätt bugning. Hon stoppades av en hand på midjan. "Vänta Mina, vill du inte säga adjö till mig?" skämtade Alex för att lätta på stämningen. "Jag är glad för din skull. Jag är bara ledsen att jag inte kommer att se min nyfikna och irriterande bästa vän omkring, men det är definitivt för det bästa." svarade Mina. Alex kramade henne. Mina tog farväl och skyndade sig till sitt rum på betans våning. Hon kunde bara inte låta Alex se hennes tårar. Hon grät sig till sömns.
Nästa dag vaknade hon mycket tidigt för att vara den första att önska Alex lycka till, men ovetande för henne, hade Alex och Noah åkt med alfan på natten, eftersom det är en fem timmars bilresa från deras flock till den kungliga flocken och träningen börjar imorgon. "Det var visst farvälet." Jag borde inte ha sprungit som en rädd katt. Kanske ville han säga något till mig igår." Hon suckade.