KAPITEL 2
ZION
Hämnd. Den förtär mig helt och hållet. Det är den drivande kraften i mitt liv. Mitt hat mot Winter har blivit en besatthet, en förtärande eld som har brunnit inom mig i åratal. Idag har den nått en ny topp.
Att se henne igen, efter alla dessa år av att undvika henne, är som en berusande rusning. Jag trodde inte på min styvfar när han sa att hon skulle komma hit. En del av mig hoppades att det var en lögn, men en mörkare del av mig önskade att det var sant. Tanken på att ha henne nära, äntligen inom räckhåll, är nästan för spännande att bära.
I åratal höll jag mig undan från henne, undvek all kontakt och höll avstånd. Men nu är hon här, i mitt hem, och alla undertryckta känslor väller upp till ytan.
Mina fingrar knyts till nävar vid tanken på att vara nära henne. Att se henne blicka runt med den förbryllade rynkan i pannan—hon är bedårande, mer än jag mindes. Mina händer värker efter att röra vid henne, att märka henne, att känna hennes hud mot min. Jag vill andas in hennes doft och låta den överväldiga mig. Men jag kan inte låta mig svepas med av hennes skönhet.
Jag påminner mig själv om att hennes dragningskraft bara är en fasad, en mask som döljer den fula sanningen under. Winter är inget annat än en lögnare, en bedragare bland den ytliga massan. Jag har inte råd att tappa fokus.
När jag ser Winter närma sig, drar en kall, obehaglig känsla åt i mitt bröst. Hon rör sig med den där graciösa, ansträngningslösa charmen, ett leende spelar på hennes läppar som verkar nästan sorgset. Hennes ögon möter mina, och hon säger,
"Jag är ledsen, Zion. Det var så länge sedan jag såg dig, och jag kramade dig utan att tänka. Jag har saknat dig."
För ett ögonblick försvinner allt omkring oss. Hennes röst, även om den mjukats av år och avstånd, skär genom dimman av min ilska. Jag kan se ansträngningen bakom hennes leende, hoppet om någon slags värme eller igenkännande.
Men jag ger henne inte tillfredsställelsen. Jag stirrar på henne, mitt ansiktsuttryck tomt, medan jag lyfter min öl till läpparna. Den bittra smaken gör inget för att dämpa raseriet som sjuder inom mig. Winters närvaro är en påminnelse om det förflutna jag försökt begrava, och jag är inte redo att ta itu med något av det, särskilt inte med henne.
Jag tar en klunk till, undviker hennes blick, och låter tystnaden sträcka sig mellan oss. Hennes leende vacklar något, och jag kan se smärtan i hennes ögon när hon väntar på ett svar som aldrig kommer. Tyngden av vår gemensamma historia hänger tungt i luften, men jag tänker inte låta det spräcka min hårda yta.
"Är du arg på mig av någon anledning?" frågar Winter, hennes röst färgad av en blandning av oro och osäkerhet.
"Nej," snäser jag, även om min ton förråder den sjudande ilska jag känner. Det är uppenbart att jag inte är överlycklig över att se henne, men jag vägrar att ge henne tillfredsställelsen att veta hur djupt mitt agg går.
"Är du säker?" pressar hon, och stoppar en lös hårslinga bakom örat, försöker behålla sitt lugn.
Jag grymtar som svar, oförmögen att uppbåda energi för en riktig konversation. Hon är inte värd det.
"Jag kom precis hit för ungefär en timme sedan och har inte haft en chans att packa upp än. Inte för att jag har mycket att packa upp—jag är inte direkt en fashionista, så jag gillar att hålla det enkelt," skrattar hon nervöst, hennes leende vacklar när hon ser på mig.
"Jag antar att jag borde börja med det."
Winter tvingar fram ett leende, försöker överbrygga klyftan mellan oss med en blick av försiktig hoppfullhet. Hennes ögon fladdrar med en besvärlig blandning av sorg och obehag, men jag förblir likgiltig.
Winters blick sjunker, och hon pillar med kanten på sin tallrik, tydligt obekväm med det kalla mottagandet. Tystnaden sträcker sig, tung och påtaglig. Hon försöker möta mina ögon en gång till, söker efter något tecken på igenkännande eller värme men finner bara en mur av likgiltighet.
"Tja, jag, eh, antar att vi ses runt..."
Hon kastar en blick på mig, men jag ger inget svar.
Med en uppgiven suck plockar hon upp sin tallrik, ljudet av bestick som klirrar högre än det borde. Hennes axlar sjunker något när hon vänder sig för att gå, hennes steg tveksamma och långsamma. Tyngden av vår outtalade spänning hänger tungt mellan oss, och jag kan känna hennes obehag i luften.
Clark kliver upp bredvid mig, observerar hennes bortvändande figur, men jag förblir fokuserad på min öl, ilskan sjudande under ytan medan jag ser Winter försvinna in i mängden.
"Är det hon?" frågar han, nickande mot Winter med en nyfiken blick.
"Ja, det är hon," ilskan fortfarande kokande under ytan.
"Hon är vacker, på ett Snövit-sätt," kommenterar Clark. Han har inte fel—förutom det gyllene håret, har hon samma bleka hud och röda läppar som passar in på Snövit-beskrivningen. Och jag antar att det gör mig till jägaren. Men till skillnad från sagan kommer min historia med henne inte att ha ett lyckligt slut. Denna jägare är här för att jaga henne, och hon är mycket min byte.