KAPITEL 4
MIA POV.
När jag går den korta sträckan från taxin till mitt studentrum, känner jag att utmattningen äntligen hinner ikapp mig, men mitt huvud vägrar att lugna ner sig. Det är som om min hjärna är fast på Dominic. Hans djupa röst ekade i mitt sinne när jag mindes hur han tittade på mig. Jag kände mig varm under blusen men samtidigt gick en rysning längs min rygg när jag minns hur han lätt utövade sin dominans.
Jag minns hur hans ögon rynkades i hörnen när han log eller rynkade pannan. Hur lösa hårstrån föll ner över hans ansikte och han bara nonchalant borstade tillbaka dem över huvudet. När jag gick in i mitt rum insåg jag att mannen på något sätt hade ristat in sig i mitt minne som en bergskärning.
Jag försöker skaka av mig tankarna, säger till mig själv att jag bara reagerar på intensiteten av intervjun. Men ju mer jag försöker skjuta bort honom, desto mer ser jag hans genomträngande ögon framför mig.
Jag faller ner på min säng och släpper ut en djup suck. Varför kan jag inte sluta tänka på honom? frågade jag mig själv. Han är en brottsling, en farlig sådan också. Jag säger till mig själv lite mer. Jag sätter mig upp och tittar på min dator. Jag kan lika gärna börja med min rapport och skicka in den. Jag bestämmer mig och släpar mig upp från sängen och startar datorn.
Jag börjar skriva, överför alla mina anteckningar och fynd till min rapport. Jag är inte säker på hur jag kom till det men nästa ögonblick tittade jag upp Dominic Romano. Jag är inte säker på vad jag letade efter, men något med vårt möte hade lämnat mig upprörd, men nyfiken. Istället för de välkända ryktena... vem var Dominic Romano egentligen? Jag undrade medan jag lät mina fingrar glida över datorns tangenter.
Sökresultaten var mer än jag hade väntat mig. Dominics namn är kopplat till ett stort affärsimperium. Han hade affärer inom fastigheter, finans, teknologi, bilar och så vidare. Artiklarna som jag klickade på var över imponerande och jag blev chockad över att inse hur långt hans makt och inflytande hade spridit sig. Jag gräver djupare och stöter på artiklar från tidigare och nuvarande anställda, som prisar honom som en fantastisk chef. De talar högt om hans rättvisa och några anställda försvarar honom till och med mot de brott som han har anklagats för av rådet.
Jag var chockad över vad jag fann. Mannen jag mötte var irriterande, kall, befallande och karismatisk utan respekt för personligt utrymme så jag hade svårt att förstå hur han kunde vara älskad av så många av sina anställda? Kan det vara att jag hade gjort ett misstag i mina fynd? Är jag för hastig i att sammanställa min rapport? Om allt detta var sant, varför var han då fängslad av varulvsrådet? Och vad hände med anklagelserna om människohandel mot honom? Hittills hade jag inte sett något av det i min sökning.
Just då stormade Emma, min rumskompis, in i mitt rum. Hennes energiska personlighet fyllde mitt personliga utrymme. "Hej, vad gör du?" frågar hon och innan jag hinner stoppa henne, rycker hon åt sig min datorskärm och hennes ögon skannar sidorna som är öppna på skärmen.
Jag suckar och förklarar. "Jag hade en intervju med Dominic Romano idag." Emmas ögon vidgas av förvåning. "Maffiakungen? Är du seriös, Mia!" frågar Emma uppspelt och slänger sig ner på min säng. Jag nickar och fnissar åt Emmas entusiasm. "Ja, och det var intensivt." säger jag och tänker tillbaka på hur lätt han lyckades komma under mitt skinn.
"Verkligen? Hur är han i verkligheten?" frågade hon. Jag skakar på huvudet, "det är..." mina tankar hoppar runt om vad jag ska säga. "Han är...komplicerad. Dominerande och manipulativ samtidigt, men han har också en magnetisk charm som jag inte kan förklara.” säger jag. “Hans anställda verkar älska honom, vilket är varför jag inte kan förstå anklagelserna som riktats mot honom.” säger jag och Emma rycker på axlarna.
"Ska du ut?" frågar jag när jag först nu märker att hon var fint klädd och Emma verkade komma ihåg varför hon var här från början. "Åh, ja. Det var därför jag var här." säger hon när hon reser sig från min säng och drar upp mig ur min stol. Hon ögnar igenom mina kläder och ger mig en ogillande blick. "Du kommer aldrig att komma tillbaka i dejtingvärlden om du går ut i det där." konstaterar hon bestämt och rusar till min garderob.
Ett slag i hjärtat fick mig att dra ett chockat andetag. "Du vet?" frågar jag och Emma vänder sig om medkännande. "Ja. Alla vet." säger Emma ångerfullt. "Tony dök upp på dagens match med en blondin på armen och de var praktiskt taget fastklistrade vid läpparna.” säger hon och jag vänder mig bort från henne. Jag ville inte börja gråta framför henne.
"Det är därför jag är här." säger Emma och jag tittar på henne förvirrat. "Du behöver en paus från all denna allvarlighet och du behöver glömma Tony.” säger hon och kastar en klänning till mig som jag precis lyckas fånga i tid. "Emma, tack men jag vill inte träffa några fler killar.” säger jag men Emma rycker på axlarna. "Okej då, fler för mig men du ska lämna det här studentrummet och följa med mig till baren där jag jobbar deltid. Bara vi två ska hänga och ta några drinkar. Du kan glömma allt om Tony och hans drama. Vad säger du?"
Jag var på väg att tacka nej men jag tvekade. Kanske behövde jag detta. Att komma bort från alla och glömma för ett tag. "Visst, varför inte?" säger jag och Emma tjuter av glädje och börjar kasta fler klänningar på mig.
Efter att ha bestämt mig för en axelbandslös cocktailklänning som smet åt kring mina kurvor och svarta klackar, ger vi oss iväg. Den varma kvällsluften omsluter oss när vi går till Emmas bil och innan jag vet ordet av, stannar vi vid baren där Emma jobbar. Emma och jag blir genast omringade av hennes kollegor och av vad jag antar är stamgäster som hon är på förnamnsbasis med. Alla är väldigt välkomnande och drinkar serveras. Emmas historier får mig att skratta tills Emma drar med mig ut på dansgolvet. "Jag tror inte att det här är en bra idé," säger jag till Emma medan hon snurrar sin långa kropp på dansgolvet, men hon bara himlar med ögonen åt mig. "Åh, kom igen, Mia. Man lever bara en gång." Emma säger och tar tag i mina höfter och leder mig in i en svajande rörelse. Jag är inte mycket för att dansa och även om jag känner mig lite generad, skrattar jag åt Emmas upptåg och svajar med. Det måste vara drinkarna, tänkte jag.
"Så där ja, nu har du kul!" Emma jublar medan hon börjar dansa på egen hand igen. Jag måste erkänna att det kändes skönt att släppa loss medan jag svajade till musiken. När låten tog slut vände jag mig mot Emma för att fråga om hon ville ha en drink till, men hon var inte där.
Mina ögon svepte över de dansande kropparna när en ny låt började, men jag kunde inte få en skymt av henne. "EMMA!" ropar jag, men musiken slukade min röst. Jag går tillbaka till baren, men den var ännu mer trång än tidigare. Jag såg inte de bekanta ansiktena som jag mötte när jag kom hit, och jag började känna en känsla av obehag för varje minut som gick.
Jag måste ha letat igenom baren två gånger och jag hittade henne inte. Kanske var hon utanför? undrade jag medan jag tog en drink till mig själv och gick mot dörren, men vände mig om när jag insåg att detta inte var samma ingång som vi kom in genom. Jag var precis på väg att gå tillbaka när en hand grep tag i min arm och drog mig nära med sådan kraft att jag spillde lite av min oavslutade drink. Min mage vände sig när jag såg en berusad man med ett sliskigt flin, stirrande på mig, hans andedräkt stank av vad han än lyckats få tag på att dricka. "Hej, vackra, låt mig bjuda dig på en drink." Mannen sluddrar och drar mig mot sitt svettiga bröst. Jag försöker skjuta bort honom, men han håller fast mig hårt. "Nej, tack." säger jag så artigt jag kan, men vad jag verkligen vill göra är att riva honom i ansiktet så att han släpper mig. "Jag är här med någon." säger jag och trycker mot hans bröst igen med ena handen medan jag försöker att inte spilla resten av min drink som jag höll i den andra. Jag hoppades att han skulle förstå antydan att jag inte var ensam, men tydligen brydde han sig inte.
Hans grepp bara hårdnade varje gång jag försökte dra mig bort, hans stinkande andedräkt het mot mitt öra. "Åh, det spelar ingen roll längre. Du är med mig nu. Kom igen, bara en drink. Du vill inte göra mig arg, eller hur?" sluddrar han och trycker mig mot väggen.
"Släpp mig!" krävde jag medan jag tryckte hårdare mot hans bröst i ilska och panik. Den här gången stapplade han bakåt och jag steg gärna bort från väggen. Min lilla seger försvann när han fäste mig med en blick innan han slog ut mot mig och grep mig om halsen. "Du går ingenstans förrän du gör som jag säger," spottar den berusade mannen ut mot mig, hans ögon vilda som ett djur. Mitt sinne rusade av desperation, letande efter en väg att fly, men såg ingen. Musiken dånade och plötsligt var det ingen runt oss längre. Min hand hårdnade runt glaset i min hand, det var allt jag hade. Jag samlade varje uns av mod och höjde glaset, redo att slå det i hans ansikte.
Plötsligt blev mannen distraherad och hans ögon flackade bakom mig. Nästa sak jag vet är att mynningen av en pistol kommer in i mitt synfält och riktas mot den berusade mannens huvud. Hans ögon vidgades av skräck och han släppte sitt grepp om min hals som om min hud brände honom. Utan ett ord till flydde mannen, snubblande över sina fötter när han berusad sprang ut ur byggnaden.
Jag var tillfälligt paralyserad av rädsla och chock över vad som just hänt när en stark arm svepte runt min midja som ett skruvstäd, pressade min rygg mot ett hårt bröst som utstrålade en hetta som jag inte kunde förklara. Min andning högg till när jag kände min räddares heta andedräkt vid mitt öra, vilket skickade en bekant rysning längs min ryggrad.
"Kom ihåg vad jag sa, lilla varg? Vi kommer att ses snart igen." Rösten är låg och hes och gjorde saker med min kropp som jag inte visste hur jag skulle kontrollera. Jag kände igen den rösten, den förföriska tonen.
Dominic Romano.