Kapitel 8
Faiths perspektiv
"Fröken, herr Campbell är verkligen intresserad av vårt nya projekt och planerar att ta oss ombord. Vill du att jag bokar in ett möte med honom?" frågade min assistent medan jag skrev under några filer. "Ja, och se till att det är efter klockan två eftersom jag är väldigt upptagen innan dess," sa jag med en lugn ton. "Självklart, fröken. Något annat du vill att jag ska göra?" frågade hon mjukt. Jag stängde min fil och tittade på henne, "Nej... du kan gå för dagen... Tack Lily," sa jag utan någon min. Hon nickade och lämnade rummet.
Jag fortsatte läsa några viktiga filer tills jag hörde en knackning på dörren. "Kom in," höjde jag rösten. Jag hörde dörren öppnas och fotsteg som gick mot mig. Jag tittade upp och suckade när jag såg figuren framför mig. 'Varför i helvete måste han alltid dyka upp och förstöra mitt humör?'
Jag ignorerade hans närvaro och återgick till mina filer. Jag hörde stolen framför mig gnissla när figuren satte sig ner. Jag kände hans blick bränna in i mitt ansikte vilket gjorde mig frustrerad och irriterad. Jag gnisslade tänderna och blängde på idioten framför mig. "Vad fan är ditt problem?... har du inget annat att göra än att trakassera mig?" frågade jag med en irriterad röst. Han bara log mot mig och lutade sig närmare bordet. "Äntligen märkte du mig," viskade han vilket fick mig att himla med ögonen.
"Vad gör du här?" frågade jag honom med en kall ton. "Jag saknar dig," sa han utan att tveka. Jag gav honom en tom blick och vi stirrade på varandra i några sekunder innan jag bröt av. "Jag är upptagen så sluta störa mig herr Williams." "Atlas," sa han. "Kalla mig Atlas... Jag hatar när du blir formell med mig. Det är år sedan jag hörde mitt namn komma ur din mun. Jag hatar när du kallar mig herr Williams," sa han med smärta. Jag fnös, "Nåväl... det är ditt efternamn... vad vill du att jag ska kalla dig?.... vad sägs om herr Idiot, eller herr Skitstövel... eller herr... Bedragare? va?" väste jag vilket fick honom att titta bort i ånger och skuld. "P...snälla Fai jag-", "det är fröken Abdella för dig," konstaterade jag. "Fait-", "jag sa att det är fröken Abdella för dig, herr Williams... Jag har ingen relation till dig överhuvudtaget och eftersom vi arbetar råder jag dig att kalla mig fröken Abdella," beordrade jag kallt. "Fai-fröken Abdella... snälla gör inte detta mot mig... mot oss," viskade han med sorg.
Jag skrattade utan humor och höjde ögonbrynet, "oss?... snälla kom ut ur din drömvärld och möt verkligheten... det finns inget 'oss' herr Williams," sa jag lugnt. "Nej.... det finns ett 'oss'... det har alltid funnits och jag ska bevisa det för dig." Jag blängde på honom i några sekunder... tystnaden omkring oss gjorde mig ännu mer irriterad. Jag reste mig upp och gick mot dörren. "Vart ska du?" frågade han mig med en okänd ton. "Bort från dig," spottade jag och fortsatte gå tills jag kände en hand greppa mig, dra mig mot ett hårt bröst som för övrigt kändes som en stenmur. "Vad fan... släpp mig," snäste jag i ilska. Atlas lindade sin arm runt min midja och drog mig närmare vilket fick mig att kämpa emot. Jag knuffade honom så hårt jag kunde men han släppte inte. "Du går över gränsen nu herr Williams, ta bort dina smutsiga händer från min kropp nu!" sa jag hotfullt. "Smutsiga händer?... Fai, det här är samma händer som rörde dig och-" han stannade, insåg vad han sa. Han släppte mig långsamt vilket fick mig att knuffa bort honom så att han snubblade lite. Han tittade på mig med skuld. "Fai jag.... jag är så ledsen jag-" jag fnös och avbröt honom. "Du menar samma händer du använde för att smeka henne, röra henne och samma hand du lyfte mot mig... är det handen du pratar om?" hånade jag.
"F-fai," sa han med en skakig röst, ånger sipprade ut ur den. "Jag....jag är så ledsen"...."Ditt förlåt hjälper inte" väste jag med en tår som rullade ner för min kind. "Sluta irritera mig....sluta jaga mig för jag kommer inte att förlåta dig.....jag kommer inte" snörvlade jag och tittade bort.
Jag kände honom röra sig närmare mig. Han höjde handen vilket fick mig att rycka till. Han såg förbluffad ut, röda ögon med tårar som syntes i dem. "Fai" viskade han när han såg på mig med fullkomlig sorg. "Jag kommer aldrig att skada dig min älskling och.........jag kommer inte att lämna dig Fai...du är min Fai...du har alltid varit det...jag tänker inte ge upp på dig....på oss......Aldrig" sade han med självförtroende...hans ansikte nu utan några uttryck. "Jag är inte din Mr. Williams....och kommer aldrig att vara. Du tillhör redan någon annan och hon tillhör dig....jag är redan ute ur bilden som hon en gång sa till mig. Så gå vidare och låt mig gå vidare...kanske kan jag en dag hitta någon som verkligen kan älska mig och lita på mig för en gångs skull" sade jag tyst, en tår rullade ner för min kind, medvetet pratande om någon som älskar mig vilket aldrig kommer att hända då kärlek inte längre existerar i min värld.
Plötsligt drogs jag in i hans armar. Han svepte armarna runt min kropp tätt, som i en bur. "Ingen kan älska dig som jag gör....du kommer inte att vara någons...FÖRSTÅTT?...INGENS BARA MIN. Ingen kan stjäla dig från mig... Jag kommer att vinna tillbaka dig min badass ängel. Jag kommer att göra allt men jag kommer inte låta dig gå vidare så lätt. Jag vet att jag sårade dig...jag vet att jag inte förtjänar dig men Fai-" han kupade mina kinder med en tår som föll ur hans öga medan jag tittade på honom med misstro. "Jag älskar dig så mycket....så jävla mycket...du förstår inte....du förstår inte hur galen jag blir när du nämner en annan man i ditt liv eller ens ser dig med en man...det dödar mig det-"
"Det dödar dig?" frågade jag honom med chock och misstro...."Det dödar dig att se mig med en annan man?....det dödar dig att ens höra en mans namn i mitt liv va?.....då vad tror du att jag kände när jag SÅG DIG MED HENNE!.... HUR TROR DU JAG KÄNDE NÄR DU KYSSADE HENNE VARJE GÅNG DU KOM FRAMFÖR MIG?.... HUR TROR DU JAG KÄNDE NÄR JAG HÖRDE DINA JÄVLA STÖN FRÅN ANDRA RUMMET MEDAN DU ÄLSKADE MED HENNE?.....hur tror du det fick mig att känna när jag fick reda på att du var gift med henne istället för mig?....tror du att jag kände mig normal?...tror du att det var lätt för mig?.... Det dödade mig....det bröt mig....det krossade mitt hjärta att se en annan kvinna i dina armar....så låtsas inte som om det dödar dig för jag är inte en bedragare som du...jag förblev trogen i fem år.....åtminstone såg du inte mig med en annan kille agera som en jävla slampa som du kallade mig...nu försvinn ur mitt ansikte" snäste jag till slut med tårar som nu rullade ner för mina kinder.
Jag vände mig bort från honom och torkade ilsket mina kinder. Jag kände armar igen svepa runt min midja bakifrån och våthet på min nacke. Han grät men jag brydde mig inte...jag brydde mig inte längre. "Jag är så ledsen Fai...jag är så jävla ledsen...jag var ett jävla rövhål...jag vet....och jag är så ledsen för allt jag gjorde.....men låt mig hela dig min älskling...snälla....släpp in mig....snälla bara en chans....bara en chans min ängel...snälla....snälla" bad han.
Jag torkade mina nykläckta tårar och skakade av honom från min kropp. "Visa dig inte för mig igen" sade jag kallt och lämnade rummet, lämnande honom bakom.
"Jag kommer inte falla för dig igen Mr. Williams.....jag tänker inte upprepa mitt misstag igen" viskade jag för mig själv med beslutsamhet och självförtroende, kontrollerande mina tårar som vågade falla ut.