Kapitel 6
Faiths perspektiv
Jag kände mig utmattad efter jobbet idag. "Välkommen hem älskling, middagen står på bordet. Gå och byt om och kom ner" sa min mamma med sin söta röst. Jag gav henne en kyss på kinden och gick upp för att byta om. Efter att ha bytt om gick jag tillbaka ner och in i matsalen. Jag stelnade till när jag såg vem som satt där. Jag bet ihop tänderna och blängde på figuren som satt vid bordet. "Varför står du där Fai...kom igen....låt oss äta middag," sa min mamma och drog mig till bordet. "Vad gör han här?" frågade jag med en kall ton. Atlas tittade på mig med en sårad blick men fortsatte att le mot mig, vilket jag ignorerade.
"Var inte otrevlig, Faith...han är vår gäst...nu kom igen, låt oss äta" sa min pappa med en bestämd ton. Jag satte mig ner men blängde på Atlas. "Så Atlas...hur mår vår söta Leo?" frågade min mamma med ett brett leende och fick mig att stelna till. 'vår söta Leo?' hånlog jag mentalt. Hon pratar med honom som om barnet är hennes förbannade barnbarn. "Han mår bra, tant...han ville verkligen komma hit men det var sent för honom så han är med mamma och pappa" svarade han med sin djupa röst. "Ahh, och hur mår Kate och Dave...det var länge sedan de besökte oss sen vi flyttade," sa min mamma sorgset. Atlas log "De saknar er mycket och planerar att komma över snart".
Jag satt där och petade i min mat medan han pratade med mina föräldrar. "Faith varför äter du inte älskling," frågade min mamma oroligt. "Jag är inte hungrig mamma," sa jag lugnt. "Nonsens...jag vet hur du är på jobbet.....du äter knappt....så chop chop och börja fylla den där magen" sa hon med sin modersröst och fyllde min tallrik med lite pasta. Jag tog en tugga av pastan och smaklökarna exploderade i min mun. Åh, hur mycket jag älskar min mammas matlagning.
Medan jag åt kände jag en blick på mig. Jag visste var den kom ifrån, men jag ignorerade den och knöt min hand under bordet. Kunde han inte titta bort? jävla idiot. "Faith" kallade min mamma efter några minuters tystnad. Jag tittade upp på henne "Vi ville prata med dig om något" sa min pappa efter att ha harklat sig. Jag lade ner min gaffel och lutade mig tillbaka och gav dem en nick för att fortsätta. De kastade en blick på Atlas och tittade sedan tillbaka på mig. "Faith, du är nu 27 år gammal och...Atlas är också ensamstående förälder och.......... jag trodde att du och han-" Jag ställde mig upp vilket fick min stol att gnissla och mina föräldrar att rycka till. Jag gav dem en tom blick "Jag är inte hungrig" sa jag kallt och började gå iväg tills min mamma pratade.
"Du kan inte alltid ignorera oss när vi pratar om det här. Du och Atlas har känt varandra sedan ni var bebisar....ingen förstår honom bättre än du, dessutom älskar Leo dig mycket, han tror till och med att du är hans mamma. Du är 27 nu och jag vill se min dotter gift och lycklig" sa hon med sorg i rösten. Jag vände mig om och gav mina föräldrar en kall blick. "Och du tror att du kommer att se mig lyckligt gift med personen som förstörde mitt liv" väste jag och fick min mamma att titta bort i skuld.
"Fai-" "HÅLL KÄFTEN!" skrek jag och avbröt honom. "Jag pratar inte med dig, så våga inte lägga dig i" pekade jag på honom som såg förvånad ut. "Faith sluta genast....du blir mer respektlös för varje dag" skällde min pappa på mig. Jag hånlog och gick mot dem. "Jag är inte respektlös pappa, jag säger bara sanningen och-" jag tittade på Atlas "Jag ger bara respekt till dem som förtjänar det, så sluta försöka övertala mig att gifta mig med honom" spottade jag på mina föräldrar i ilska som tittade på mig med sorgsna ögon.
"Men...Fai Leo han_" "Vad Leo?...jag har aldrig spenderat tid med det barnet, så det är uppenbart vem som hjärntvättat honom" blängde jag på Atlas. "Faith...jag vet vad hon gjorde men hennes sista önskan var att du skulle ta hand om honom" sa min pappa och fick mitt blod att koka. "Hennes sista önskan?...tror du verkligen att jag bryr mig ett skit om hennes sista önskan?.....efter att ha förstört mitt liv...lämnade hon världen och lämnade mig med problem. Hon njuter förmodligen av sin tid där uppe efter att ha förstört allt och lämnade sin börda på mig" väste jag. "FAITH!" skrek Atlas.
Jag blängde på honom medan han gick mot mig. "Leo är inte en börda...han är min son," sa han med ett allvarligt ansikte. "Då om han är din son så behåll honom hos dig och hitta någon annan att bli hans mamma och sluta plåga mig" spottade jag och gick iväg och ignorerade hans rop.
"Fuck dig Atlas Williams" viskade jag i ilska.