Kapitel 3
5 år sedan
"Jag kommer sakna dig så mycket," grät jag i hans armar. "Jag kommer sakna dig också, min tuffa ängel," viskade han tillbaka. Jag ville inte släppa honom. Han var min värld, min besatthet, hur ska jag leva utan honom? "Älskling... du måste släppa mig... det är dags för mitt flyg," sa han och kysste mig på huvudet. Jag kramade honom hårt och snyftade. Han bröt kramen och kupade mitt ansikte. "Jag ringer dig så fort jag kommer fram... jag lovar," sa han och torkade bort mina tårar. "Ge mig min kyss nu," sa han med ett leende och kysste mig passionerat på läpparna. "Ta hand om dig och ring mig, okej?" sa jag medan jag snörvlade tillbaka tårarna. Han skrattade och gav mig en snabb kyss, en gång, två gånger och sedan tre gånger. "Det ska jag, och du också ta hand om dig och skapa inga problem för lärarna... du bråkmakare," sa han lekfullt och fick mig att skratta.
Han vände sig sedan till Mel som stod där och tittade på oss. "Kom hit Mel," sa Atlas med öppna armar. Hon sprang mot honom och kramade honom hårt vilket fick honom att skratta. "Jag kommer sakna dig, Mel... försök att hålla koll på den här bråkmakaren... jag vill inte att hon hamnar i slagsmål medan jag är borta," sa han och gav mig en retfull blick. Hon nickade, "Jag kommer sakna dig, Atlas... se till att ringa oss när du kommer fram," sa hon med sin söta röst. Han kysste hennes panna och vinkade åt oss när han gick in genom grindarna.
Mel kramade mig från sidan, "Han kommer att klara sig. Han kommer tillbaka som en mycket framgångsrik man," tröstade Mel mig. "Ja... det kommer han säkert."
Dagar och veckor flög förbi och jag började sakna Atlas riktigt mycket. Jag saknade att mysa med honom, jag saknade hans beröring, hans kyssar, hans retande, ughhh jag saknar honom så mycket. Jag ringde eller skypade med Atlas varje dag. Han tog alltid tid för mig... åh vad jag älskar den här mannen.
"Hur var jobbet?" frågade jag honom. Han suckade och lade sig på sin säng, "tröttsamt... men bra," svarade han med en gäspning. "Awww är min älskling trött... gosh jag vill mysa med dig just nu," sa jag och gjorde en sur min vilket fick honom att skratta. "Samma här älskling... jag vill gömma mitt ansikte i din nacke och ta in din vackra doft. Älskling, jag saknar dig så mycket..." sa han och skickade en slängkyss genom telefonen. "Jag saknar dig också... när kommer du tillbaka?" frågade jag med en liten rynka i pannan. "Jag vet inte älskling... kanske om några år?" "NÅGRA ÅR?!!! VAD?!" skrek jag chockat. "Älskling lugna ner dig... jag lovar att jag kommer tillbaka för att träffa dig varje månad," sa han med ett sorgset leende. "Jag kan inte leva utan dig Atlas... dagar... veckor... till och med månader är okej men år?... jag kommer nog dö då," suckade jag. "Prata inte om döden Fai... du är mitt liv... inte ens döden kan skilja oss åt. Vänta bara på mig... jag kommer tillbaka för dig och sedan kan vi gifta oss och du kan ge mig ett sött fotbollslag," sa han och blinkade åt mig. "Du vill gifta dig med mig?" frågade jag chockat. Han himlade med ögonen och förde telefonen närmare sitt ansikte. "Självklart vill jag det. Jag kommer se till att du bara gifter dig med mig. Jag är den enda mannen för dig och du kommer att bli mor till våra söta barn," sa han med ett allvarligt ansikte vilket fick mig att rodna.
Han skrattade när han såg min rodnad, "Vänta bara på mig, älskling. Tiden kommer flyga förbi och sedan kommer jag till dig på min häst och tar dig med mig," retades han och fick mig att skratta. "Jag älskar dig så, så, så mycket min tuffa ängel," sa han och gäspade sedan. "Jag älskar dig också min djävul och god natt. Du måste vara trött. Jag ringer dig imorgon," sa jag och gav honom en kyss genom telefonen. "Älskar dig, god natt älskling," viskade han och kopplade bort samtalet. Jag suckade och föll tillbaka på min säng. Jag drömde om dagen då vi skulle gifta oss, åka på smekmånad, få barn, gosh varför rodnade jag?. Jag skrattade åt den tanken.
6 månader senare
"Mel måste du åka?" frågade jag med sorg. Mel kupade mina kinder, "Förlåt Fai... jag önskar att jag kunde stanna men hon är min faster. Hon är den enda personen i världen kvar av sin familj. Jag måste vara där med henne... men jag kommer tillbaka... jag lovar," sa hon med ett sorgset leende. Jag suckade och tittade bort. "Först Atlas och nu du. Varför måste det vara i New York?" suckade jag. "Hur som helst... ta hand om dig själv och hoppas din faster blir frisk. Atlas sa att han kommer vara där för att hämta dig från flygplatsen". Vi kramade varandra och jag vinkade åt henne när hon gick genom grindarna.
Nu var jag helt ensam här i London, ja inte tekniskt sett eftersom jag hade mina två äldre beskyddande bröder, mina föräldrar och Atlas föräldrar men ändå var mina vänner inte vid min sida. Jag kommer sakna dem mycket.
Lite visste jag att mitt liv skulle förändras för alltid efter mina vänners avresa.