Kapitel 2
Faiths perspektiv
"Jag vill att allt arbete ska vara klart till klockan 17 ikväll, förstått?" beordrade jag kallt min assistent som skakade under min blick. "J-j-ja fru," sa hon med en skakig röst och lämnade rummet med högar av filer i armarna. Jag suckade och lutade mig tillbaka i stolen medan jag masserade mina tinningar. Min kontorstelefon ringde och ryckte mig ur min dvala. Jag svarade trött. "F-fru, det är någon h-här för att träffa e-er," stammade hon. Jag himlade med ögonen åt hennes röst och lade på utan att svara.
Plötsligt slogs dörren upp med en smäll och jag hoppade till. "Mamma, mamma, jag saknar dig," sa en söt röst som fick mig att bita ihop tänderna. Jag tittade ner på mitt ben och såg en treåring som grep tag i min kjol och drog i den för att få min uppmärksamhet. Jag drog bort kjolen från honom och reste mig. Hur i hela friden kom han ens hit?... om inte...…
"Förlåt Faith, han sprang ut ur bilen när jag parkerade utanför byggnaden och sa att han saknade dig," sa en djup, hes röst med ett litet leende på läpparna. Jag gav honom en tom blick och blängde på ungen. "Vad gör du här, herr Williams?" frågade jag med en kall röst vilket fick honom att se på mig med smärta? Jag fnös åt den tanken... Smärta och han?
"Faith, har du glömt att jag äger halva det här företaget," sa han med ett leende och försökte reta mig. Jag himlade med ögonen och satte mig ner. "Mamma," ropade barnet och sträckte upp armarna för att jag skulle lyfta upp honom, men jag ignorerade honom helt. "Pappa," grät han med tårar som rann ur hans stora blå ögon. "Älskling, kom hit, mamma är upptagen just nu," sa Atlas med en mjuk röst. Kallade han mig just mamma?... vad i helvete?
"Jag är inte hans mamma," fräste jag irriterat och argt. Atlas tittade på mig med en sårad blick. "Faith-" "Håll käften... Se till att din unge aldrig kommer hit igen, förstått? Det här är inte en jävla förskola där du kan ta med barn för att irritera oss," väste jag med en blick. "Faith, han är din son-", "Min son?... hur är den här ungen min son?... födde jag honom?... nej, det gjorde jag inte, så håll käften och sluta hjärntvätta ungen," snäste jag och betonade ordet den här.
Han stod där och bara stirrade på mitt ansikte vilket fick mig att knyta nävarna i absolut ilska. Ilskan, hatet och avskyn jag känner för den här mannen kommer aldrig att ta slut. Även efter tre år trodde jag att jag skulle kunna gå vidare men nej... han var tvungen att dyka upp och presentera sig som ägare av detta företag som delar hälften av ägarskapet, medan jag är VD för företaget vilket innebär att vi måste arbeta tillsammans. "Ut," fräste jag och gick tillbaka till mina filer. Jag kunde höra barnet snörvla och försöka kontrollera sina snyftningar men jag ignorerade det. "Oavsett hur mycket du hatar mig, ignorerar mig och Leo, kommer jag aldrig att lämna dig, Faith. Jag kommer att göra allt för att få dig att förlåta mig... för att bli din värld igen och det är ett löfte jag ger mig själv," sa han med beslutsamhet och självförtroende vilket fick mig att fnysa.
Jag satte mig rakt upp, flätade samman mina fingrar och lutade mig tillbaka i stolen. "Du kan göra vad du vill, herr Williams, men jag kommer aldrig att förlåta dig och din fru för vad ni gjorde mot mig. Min självrespekt är mycket viktigare än dig och dina så kallade känslor av kärlek. Jag kommer aldrig att komma tillbaka till dig, och jag kommer inte heller att låta dig komma tillbaka in i mitt liv... Nu ut," sa jag med en lugn men bestämd röst.
Han tittade bort, ånger, smärta och skuld syntes i hans ansikte. Han lyfte sin son som hette Leo och gick mot dörren. "Jag älskar dig," viskade han och lämnade rummet och mig med mina smärtsamma tankar.
För fem år sedan...
"Mmmm älskar dig så mycket min älskling," stönade han medan han sög på min hals. "Jag kan inte få nog av dig... åh herregud... du är min... helt och hållet min," viskade han i mitt öra och bet mig i örsnibben vilket fick mig att stöna hans namn. "Jag älskar dig också, Atlas... så mycket," viskade jag tillbaka. Plötsligt flög dörren upp och in kom vår kära vän som alltid måste avbryta våra stunder. "Melissa," gnällde Atlas vilket fick oss att fnissa. "Förlåt... det är inte mitt fel att jag alltid kommer in när ni håller på att hångla," sa hon med en ögonrullning medan hon gick mot soffan med en påse Doritos. Atlas var på väg att kyssa mig på läpparna tills Melissa satte sig mellan oss och fick oss båda att stöna. "Mel... vad i helvete," stönade Atlas. "Förlåt," flinade hon och satte på tv:n vilket fick mig att fnissa.
Medan vi alla tittade på tv försökte Atlas röra vid min axel genom att luta sin arm runt Mel så att hon inte kunde se. Jag gav honom en förförisk blick vilket fick honom att puta med läpparna som om han var desperat att kyssa mig. Han satt sedan stel som om han kom ihåg något. Han grep fjärrkontrollen och stängde av tv:n. "Vad i helvete, Atlas... jag tittade på det där... du förstörde just spänningen," blängde Mel på honom. "Jag vet men lyssna... jag kom precis ihåg att jag måste berätta något för er båda," sa han ganska tyst vilket gjorde mig orolig. "Vad hände, Atlas?" sa jag nu och gick mot hans sida av soffan, satte mig bredvid honom och lade min hand över hans som han spände. "Fai... Mel... jag har några goda nyheter och några... dåliga nyheter," sa han med en tyst ton. Jag och Mel gav varandra en oroad men ändå förvirrad blick och tittade sedan tillbaka på Atlas, väntande på att han skulle fortsätta.
"Jag... jag har blivit erbjuden ett jobb i New York på ett av världens främsta företag som ägs av Mr. Richard Bailey," sa han vilket fick våra ögon att vidgas i chock. Richard Bailey var en miljardär. Han ägde så många företag och att få ett jobb hos honom var något man kunde dö för. Jag och Mel tjöt av glädje och kramade honom i upphetsning. "OMG... OMG Grattis Atlas... jag är så glad för din skull," sa jag med glädje och kysste hans kind med full kraft vilket fick honom att visa sina söta smilgropar. "Grattis Atlas... seriöst det här är fantastiska nyheter," sa Mel.
"Men..." han stelnade till. "Men vad, Atlas?" frågade jag oroligt. "Men jag måste stanna i New York vilket betyder att jag kommer lämna London om 3 dagar," sa han med sorg vilket fick mig att rynka pannan. "V-va?... 3 d-dagar?" frågade jag chockat med en skakig röst medan tårar började svälla i mina ögon. När Atlas såg mina tårar kupade han snabbt mina kinder... "Nej... nej älskling gråt inte," han kysste bort mina tårar... "Jag vill inte se tårar i dina vackra ögon älskling... om du inte vill så stannar jag här... bara och endast för dig," sa han med så mycket kärlek. Jag kände mig skyldig eftersom han hade jobbat så hårt för att få detta jobb och jag ville att han skulle uppnå det bästa i livet. "Nej... du åker men lova mig att du alltid kommer vara i kontakt med mig och aldrig kommer att vara otrogen mot mig och-" han avbröt mig genom att kyssa mig passionerat på läpparna. "Jag kommer aldrig någonsin vara otrogen mot dig. Du är min tuffa ängel... aldrig i mitt liv skulle jag göra det. Jag är den enda som kommer ta din oskuld och du kommer vara den enda tjejen som tar min... du är min första och sista," viskade han och kysste mig igen men denna gång besittande. Jag kramade honom hårt och pussade honom på halsen. Jag kände mig så rörd och lycklig att ha denna man som min älskare... min man... min Atlas.
En hostning bröt oss ur vårt speciella ögonblick. "Grabbar... glömmer ni att jag också är här?" sa Mel med en irriterad min vilket fick oss att skratta. "HAHAHAHA nej Mel... hur kan vi glömma dig," sa jag och flinade mot Atlas som också flinade tillbaka och tänkte på vad jag tänkte. "Varför ger den där blicken mig en dålig känsla?" frågade hon förvirrat. Jag och Atlas gav henne en ondskefull grin och hoppade på henne, kittlande henne medan hon skrattade som en galen kvinna. "O-omg s-sluta... A-atlas... d-det kittlas... F-fai," skrattade hon och kunde inte få fram orden ordentligt. Vi båda slutade och hade en gruppkram. Jag var så tacksam att ha en så kärleksfull syster och en fantastisk älskare. Jag kunde inte begära mer. Dessa två var min värld.
Nutid
"Lite visste jag att samma människor som en gång var min värld blev orsaken till mitt krossade hjärta," viskade jag för mig själv medan en tår föll ur mitt öga.