Kapitel 14
Faiths perspektiv
"Så jävla irriterande," muttrade jag irriterat medan jag körde. Jag var på väg till parken och hade medvetet valt att åka sent, men nu ångrade jag det eftersom den här idioten skickade sms till mig om och om igen och irriterade skiten ur mig. Jag kom äntligen fram till parken och parkerade bilen utanför. Jag satte på mig solglasögonen och klev ut ur bilen, gick mot parken. Jag kände många blickar på mig och himlade med ögonen åt killarna som kollade in mig. Jävla idioter.
Jag lät blicken svepa över parken och stannade när jag såg en lång gestalt hjälpa ett barn på en gunga. Jag suckade och gick långsamt fram till dem, ställde mig bakom de två. "Mamma... Mamma," skrek ungen, kände igen mig och fick mig att vilja hålla för öronen. Atlas vände sig om och gav mig ett litet leende som jag inte besvarade. Jag kände två små armar om min ben vilket fick mig att titta ner. Han gav mig ett brett leende och visade några av sina mjölktänder. Han var söt... ugh. Jag tittade snabbt bort och blängde på Atlas. "Jag sa ju för fan att jag skulle komma, så varför skickade du sms hela tiden medan jag körde?" väste jag argt. Han skrattade och skakade på huvudet vilket fick mig att rynka pannan i förvirring. "Vad är så roligt?" frågade jag förvirrat. "Du ser så het ut när du är arg, ängel," sa han med ett leende. Jag gav honom en tom blick och gick närmare honom vilket fick honom att torka bort sitt leende. "Kalla mig aldrig för ängel," väste jag och backade tillbaka, vilket fick honom att titta på mig med smärta och blanka ögon som han blinkade bort.
Jag kände fortfarande de små händerna på mitt ben som nu började bli irriterande. "Jag saknar dig, mamma... kan du leka med mig, mamma?" frågade han med sin söta bebisröst. Jag gav ungen en tom blick och böjde mig ner för att nå hans höjd. Han fnittrade och kupade mina kinder vilket fick mig att mjukna i ansiktet. Jag stelnade sedan till när jag insåg vad som hände. Den här lilla ungen försvagade mig. Jag fnös åt den tanken och gav barnet ett allvarligt ansikte. "Lyssna, unge... jag är inte din mamma, okej? Var nu en duktig pojke och gå hem med din pappa," sa jag med en tom ton. Jag vet att man inte pratar med ett barn så här, men jag hade förlorat mina känslor, mina emotioner efter vad som hände för år sedan.
"Faith... vad fan," väste Atlas. Jag tittade tillbaka på honom och blängde nu stående upp. "Vad? Barnet behöver veta sanningen. Sluta skada det barnet och sluta ljuga för honom för när han växer upp, kommer du en dag behöva berätta för honom om hans mamma," spottade jag fram ordet mamma. Han gav mig en sårad blick och grep tag om min midja och drog mig mot sig. Han gav mig en arg blick, hans ögon svepte över mitt ansikte som sedan mjuknade. Han stängde ögonen och tog ett djupt andetag. "Snälla ängel, snälla... det var jag som sårade dig, som förrådde dig men det barnet har ingen skuld i detta, han är oskyldig, han längtar efter en mors kärlek," sa han med en skakig röst. Jag puttade honom lätt bort från mig och kastade en blick på barnet som nu tittade på oss med förvirring och lutade sitt lilla huvud åt sidan. Han var en kopia av sin far men hans ögon var som hennes.
"Om du är så desperat för att ditt barn ska få en moders kärlek... då får du hitta någon annan som är villig att göra det... för jag tar inte på mig den här bördan," sa jag med en lugn men kall ton. "Han är inte en börda, Fai... han är min son... min son... vår son," sa han mjukt i slutet. Jag fnös och tittade på honom med misstro. "Du är så förblindad, herr Williams... du beter dig som om jag födde honom när det var din fru. Vilken självisk skitstövel du är. Nu när hon är ute ur ditt liv... försöker du dra in mig i dina problem eftersom du inte kan ta hand om honom själv?" fräste jag. Atlas tittade på mig, chockad. "Nej Fai... nej... jag behöver inte en kvinna för att ta hand om min son... han är mitt blod men det jag behöver är din kärlek... dig... och bara dig," viskade han och tog mina händer i sina. "Fai, jag... jag vet inte vad jag ska göra för att du ska ge mig en chans... jag-" "Sluta försöka," avbröt jag honom och han spärrade upp ögonen. "Sluta försöka, herr Williams... jag är trött på att du hela tiden trakasserar mig. Jag kommer inte tillbaka... vi är klara och det här är sista gången jag säger det," och med dessa ord lämnade jag honom och barnet bakom mig, ignorerade barnets gråt. Jag kände en smärta av sorg när jag hörde hans gråt men skakade av mig den.
"Mamma... mamma," grät han. Jag slöt ögonen hårt och öppnade dem igen, satte mig i bilen. Jag tog av mig solglasögonen och startade om bilen. Jag tog en sista blick på parken och såg barnet med röda ögon och tårar som föll från hans ögon, hans armar sträckta mot mig medan han grät hysteriskt medan Atlas försökte lugna honom.
Jag satt där några sekunder och kände mig dålig. Jag drog i mitt hår av frustration och stönade när jag steg ur bilen och stormade mot far och son. Atlas tittade på mig chockad medan barnet grät ännu högre och drog till sig allmänhetens uppmärksamhet. Jag tog barnet från hans armar och gungade honom långsamt fram och tillbaka tills han lugnade sig. Han borrade in sitt ansikte i min nacke, vilket gjorde den våt. "Shhh... jag är här... gråt inte," viskade jag utan att veta hur man lugnar ett gråtande barn. Han snörvlade och hans snyftningar dog långsamt ut. Jag tittade på Atlas som tittade på mig med en mjuk blick... som om han tittade på oss med kärlek?
"Jag älskar dig, mamma," sa barnet mellan sina snyftningar vilket smälte mitt hjärta. Jag stannade där några minuter till tills han somnade. Jag lämnade långsamt tillbaka barnet till Atlas och suckade av utmattning. Jag vände mig om för att gå men blev stoppad. "Vänta," ropade han tyst. Jag vände huvudet mot honom och gav honom en tom blick. "Tack," sa han med ett litet leende. Jag gav honom en stel nick och gick iväg.
Jag hoppas bara att det här barnet inte blir min svaghet...