Kapitel 13
3 år sedan
Faiths perspektiv
*Jag satt där på golvet, frusen, med händerna skakande medan jag stirrade på blodet på marken. Hon föll från trappan? ...hon...hon föll... Jag reste mig snabbt upp och rusade ut ur huset, hoppade in i bilen och körde iväg till sjukhuset. Jag parkerade snabbt bilen och såg Atlas bil i närheten, parkerad riktigt illa, vilket tydde på att han hade skyndat sig. Jag sprang in på sjukhuset, andfådd. "M-mel... Melissa... Melissa W-Williams" sa jag med skakig röst till receptionisten. "Vad har du för relation till patienten?" frågade hon mig. Jag tittade ner, osäker på vad jag skulle säga, men tittade sedan tillbaka på henne. "Syster... hon är min syster" sa jag. "Patienten har tagits in akut i..." Jag rusade snabbt iväg till platsen där hon var, utan att ens höra hennes nästa ord. Tårarna fortsatte att rinna nerför mina kinder. Jag hoppades bara att barnet var okej... Jag hoppades verkligen att hon var okej. Jag sprang och sprang tills jag såg en figur sitta på marken. Jag gick långsamt mot honom och ställde mig bredvid honom. "A-atlas" viskade jag sorgset, med tårar som fortfarande rann nerför mitt ansikte. Han såg ut som ett vrak, blod på hans skjorta medan hans hår var en röra. I det ögonblicket kände jag medlidande med honom... Jag kände mig så dålig. Jag ville krama honom... trösta honom... men var rädd för hans reaktion och framför allt var jag så chockad eftersom allt hände precis framför mig. Han lyfte långsamt huvudet för att titta på mig. Jag flämtade när jag såg hans röda ögon som tydligt visade att han hade gråtit. Hans ansikte förvandlades sedan till ilska när han blängde på mig, vilket fick mig att svälja hårt. Han reste sig långsamt upp och gav mig den läskigaste och argaste blicken jag någonsin sett från honom medan jag bara stirrade på honom med tårar. "Atlas... jag är så-" mitt ansikte flög åt sidan, min kind brände från hans slag. Jag stod där, frusen av chock medan min kind bultade av smärta. "Detta... Detta är ditt fel... du försökte fan döda min fru... du försökte fan döda mitt barn... din jävla hora" väste han och slog mig igen vilket fick mig att rycka till men jag stod fortfarande där, för chockad för att reagera. "Detta är allt ditt fel... DU ÄR DEN JÄVLA ANLEDNINGEN TILL ATT ALLT GÅR FEL... DU ÄR ETT JÄVLA MISSTAG I MITT LIV... DIN JÄVLA MÖRDARE... JAG HATAR DIG FAITH ABDELLA... JAG HATAR DIG" skrek han och slog mig igen. "ATLAS... SLUTA NU" ropade en kvinnas röst bakifrån. Jag kände en hand på min kind medan jag tyst ryckte till, fortfarande för chockad för att reagera. Jag var bedövad... frusen... sårad... död?. Jag hörde ett slag och tittade långsamt upp och såg min far ta tag i Atlas krage. "Hur vågar du slå min dotter? ...vi är alla oroliga för Melissa och ditt barn men hur VÅGAR DU SLÅ MIN DOTTER?" skrek min far till slut och slog Atlas igen, som nu tittade ner i marken.
"Hon var där. Hon var där när hon föll..." viskade han och stirrade på min pappa. "Men...UPPENBARLIGEN VAR HON AVUNDSJUK PÅ ATT SE MIG OCH MELISSA LYCKLIGA OCH HON PUTTADE HENNE FÖR ATT DÖDA MITT BARN. FÖRST FÖRRÅR HON MIG SEDAN FÖRSÖKER HON DÖDA MIN FRU OCH MITT BARN...VARFÖR SKULLE JAG INTE SKADA HENNE?" skrek han. 'Förråda?...Jag förrådde aldrig...han förrådde mig...han och Melissa förrådde mig tillsammans' sa jag mentalt. Min mamma rörde vid min röda kind mjukt och grät. "Åh min älskling" snyftade hon och kramade mig medan jag stod där stilla...fortfarande kände hans handavtryck på min kind.
Nutid
"Fai...Ängel...Faith" någon skakade mig lätt och drog mig ur min trance. En hand viftade framför mig och fick mig att blinka bort tårarna. "Fai...är du okej?" sa en röst med oro. Jag stirrade på figuren och reste mig upp. Han backade och tittade oroligt på mitt ansikte. "Så...ditt svar?" frågade han med höga förhoppningar som jag ville krossa. "Nej" svarade jag direkt och vände mig om för att gå. Han stod där frusen i några sekunder tills han grep min handled som jag snabbt ryckte bort som om hans beröring brände mig. Han tittade på mig med smärta och bönade med sina ögon som jag besvarade med en tom blick. "P..snälla Fai...snälla" bönade han. "Nej...Aldrig...aldrig kommer jag att gå in i det huset...jag är inte heller intresserad av att träffa det barnet nu försvinn" sa jag med en kall ton men idioten var inte villig att ge upp. Han blockerade min väg igen och kupade mina kinder vilket fick mig att frysa. Hans beröring...det brukade ge mig rysningar men nu...gjorde det inte det men djupt inom mig brydde jag mig fortfarande...varför?...för att han en gång var mitt liv men det betyder inte att jag kommer att gå tillbaka till honom. Aldrig i livet!
"Ta bort dina händer från mitt ansikte, Mr. Williams...jag varnar dig" sa jag med en hotfull röst. Han gav mig ett dumt leende och strök min kind med sin tumme "Okej...okej då...kan jag ta med honom till dig?......snälla?" sa han med sorgsna, bedjande ögon. Jag tog ett djupt andetag "nej...ta med honom till parken bredvid mitt hus" sa jag och ville inte ha denna man och det barnet i mitt hus. Han andades ut av lättnad och log mot mig. "Tack...tack så mycket Faith...det här kommer att betyda mycket för honom...tack" sa han i all hast och log som om han hade vunnit ett pris. Jag var för trött för att argumentera med honom så jag sa ja till hans dumma begäran. Det är inte som att jag ska leka med det barnet. Jag ska bara visa honom mitt ansikte och gå.
När jag insåg att han fortfarande rörde vid mina kinder, flyttade jag mitt ansikte bort och tog några steg tillbaka från honom vilket fick honom att bita ihop käkarna men leendet stannade fortfarande kvar på hans ansikte. Jag stirrade på hans ansikte som tjejer tyckte var snyggt. Han såg nu lite äldre ut...men fortfarande lika snygg som alltid...men jag kände honom bättre än någon annan...hur mörk han är inombords.
"Ta med honom till parken klockan 14, jag är en upptagen person...så jag stannar inte länge," sa jag med en tom ton. "Men...men-" "Var tacksam att jag har accepterat din begäran annars kan jag avbryta den" snäste jag och avbröt honom. "Okej...okej jag tar med honom," sa han med en suck och log när han lämnade rummet.
Jag himlade med ögonen och tittade på utsikten utanför från mitt stora glasfönster. Plötsligt kände jag en vibration i bakfickan och tog fram min telefon för att kolla mina nya meddelanden. Jag log åt användaren och läste hans meddelande högt.
"Jag kommer tillbaka prinsessa"