Kapitel 12
3 år sedan
Berättarens perspektiv
*Faith stod inte ut med att Atlas var med Melissa längre. Hon trodde att hon skulle få en hjärtattack på grund av de ständiga hjärtesorgerna hon hade lidit. Hon ville vara självisk... hon ville ha Atlas tillbaka och för det behövde hon vinna honom... hon behövde få hans uppmärksamhet på sig, men att se hur mycket hat han hade för henne och hur han förolämpade henne fick henne att avbryta sina planer och försöka gå vidare från honom, vilket var riktigt svårt för henne. Anledningen till att det var så svårt för henne var att Atlas gjorde det svårt. Om hon ville dejta någon skulle Atlas ingripa och agera som sitt gamla possessiva jag. Även om han var gift agerade han som om Faith var hans fru snarare än Melissa, vilket förvirrade henne. Hon hatade hur mycket kontroll han hade över henne... hur han skulle försvaga henne, men hon behövde hålla sig stark. Hon kände sig sårad när hon såg honom vara så kärleksfull mot sin fru, men hon tillät sig inte att dejta eller ens gå ut med sina manliga vänner som hon hade skaffat medan han var i New York.
Melissa gjorde saker ännu värre. Hon skulle agera så elakt mot Faith men så oskyldigt och kärleksfullt när Atlas var där. Faith var förvirrad över varför Melissa agerade så här. Melissa var hennes bästa vän, hennes syster, hennes allt och att se henne agera så här gjorde henne arg och sårad. Faith hade gjort mycket för Melissa... från att försvara henne... till att slåss för henne... till att rädda henne från mobbare... hon hade gjort så mycket och detta var vad Melissa gav tillbaka till henne? ... genom att ta hennes pojkv- ex-pojkvän ifrån henne?...
"Mamma, varför är du så glad idag?... Jag menar, vad är det för tillfälle?" frågade hon med ett leende. "Åh Faith, vi har just fått några fantastiska nyheter" sa Faiths mamma med ett brett leende. Faith skrattade och kramade sin mamma "snälla dela med dig" sa hon med ett leende. Hennes mamma höll Faiths hand "Melissa är gravid" tjöt hennes mamma av lycka. "Kate och Dave är så glada... omg jag kan inte vänta med att se glädjepaketet" tjöt hennes mamma och gick iväg i lycka och ville baka en tårta. Faith stod där frusen... chockad... förrådd... sårad.
Gravid?... Melissa var gravid? Tårar började rinna från Faiths ögon. Hon kände sig nu helt krossad. Hon kunde känna sitt hjärta krampa av smärta. Hon tryckte sin hand över bröstet och försökte lugna sig själv men smärtan var för mycket. Hon föll till marken med handen över hjärtat när hon bröt ihop av nyheterna. Hon borde vara glad men det var hon inte... varför?... för att hennes livs kärlek skulle få ett barn med någon annan som inte var hon.
Å andra sidan var Atlas chockad. Han svor att han använde kondomer eftersom han inte ville ha ett barn med Melissa. "Mel... är du säker på att du har ett barn?" frågade han chockat. Melissa rynkade pannan och tittade på honom med sorg. "Nej... inte jag men vi har ett barn... är du inte glad älskling?..." frågade Melissa med tårar och ville manipulera honom. Han skakade på huvudet och kupade hennes kinder "Nej... Nej... jag är glad... jag är verkligen glad" ljög han och rörde vid hennes platta mage. "Detta barn är vår gåva och vi kommer att älska honom eller henne så mycket" viskade han. "Jag älskar dig så mycket Atlas" sa hon och kysste honom på läpparna, vilket han svarade på efter några sekunder senare men aldrig svarade med de tre orden. Faktum är att han aldrig har sagt 'Jag älskar dig' till Melissa eftersom han inte kände kärlek till henne... han brydde sig bara om henne men nu behövde han börja älska henne eftersom hon bar hans barn och för det måste han gå vidare från Faith... han måste. 'Vad skulle hennes reaktion vara?' tänkte han för sig själv.*
Nutid
Atlas stod utanför Faiths kontor. Han ville prata med henne igen... omfamna henne i sina armar och känna hennes hud... hennes värme... hennes kärlek. Istället för att knacka på dörren stormade han in och fann henne prata i telefon. "Ja... ja, inget problem... boka det klockan 13 till imorgon" sa hon med en professionell ton och lade på samtalet. Hon ignorerade fullständigt hans närvaro och återgick till sitt arbete vilket fick honom att känna sig förolämpad och förbannad. Han ville ha all hennes uppmärksamhet på honom och bara honom men han förtjänade det inte och han visste att han inte gjorde det.
"Faith..." han låtsades hosta, "jag behöver några filer till morgondagens möte" ljög han då han ville starta en konversation. "Hmm...fråga bara Lindy, hon kommer ge dem till dig" sa hon med en uttråkad ton medan hon var för fokuserad på sin datorskärm. Atlas gnisslade tänderna då han misslyckades och talade igen, "Jag frågar dig...inte Lindy" sa han nu med en allvarlig ton. "Och som jag sa...fråga Lindy...jag är upptagen just nu" sa hon med samma uttråkade ton. Atlas kände sig avundsjuk på datorskärmen då han ville att hennes ögon bara skulle vara på honom. Han önskade att han var datorn för tillfället så han kunde titta in i hennes vackra chokladbruna ögon.
Han stod där i några minuter i tystnad och bara tittade på henne med känslor. Känslan av blicken fick Faith att sucka och vända sig för att blänga på mannen som nu irriterade henne. Hon reste sig upp och gick till en av hyllorna och tog ut några filer. Hon gick mot honom och kastade dem på bordet framför honom och gick tillbaka till sin stol, fortsatte sitt arbete.
Atlas suckade sorgset och tittade tillbaka på henne. "Faith...kan...kan vi snälla prata?" bad han. Faith fnös och blängde på honom. "Allvarligt Mr Williams...varför är det alltid så att du vill prata när jag är upptagen?" frågade hon irriterat. "För att du undviker mig och vägrar prata med mig efter arbetstid?" sa han, men det lät mer som en fråga. Faith nöp näsroten och lutade sig tillbaka i sin stol med ögonen stängda. Hon tog sedan ett djupt andetag och öppnade ögonen igen för att se mannen hon hatade och en gång älskade framför sig, men mycket närmare. "Prata" mumlade hon. Atlas log och ställde sig framför henne medan hon satt på sin stol. "Om middagen...um...Leo ville träffa dig men han kunde inte eftersom det var för sent. Han har gråtit i några dagar och kommer inte sluta förrän han träffar dig. Snälla Faith...snälla, kan du komma över ikväll för att träffa honom...tänk inte på honom som min eller hennes son utan för mänsklighetens skull, snälla...bara en gång kom och träffa honom" bad han, inte bara för sin sons skull utan också för sin egen. Det hade gått år sedan Faith satte sin fot i hans hus. Han ville att hon skulle komma över så han kunde spendera lite tid med henne och sin son. Han älskar sin son mycket och han var den bästa gåvan som gavs till honom liksom Faith. Faith stängde ögonen i smärta när ett minne fladdrade förbi i hennes sinne.
3 år sedan
*Melissa var nu fem månader gravid, hennes mage blev större och större och det var då Faith bestämde sig för att hålla avstånd från henne. En dag möttes Melissa och hon ansikte mot ansikte och det var då allt gick fel. "God morgon" sa Melissa med sin falska vänliga röst. Faith gav henne en kall nick och fortsatte gå uppför trappan. Melissa ställde sig då framför henne och blockerade henne från att gå uppför trappan. "Vad håller du på med Melissa...flytta på dig" sa Faith med sin kalla röst. Melissa log hånfullt och korsade armarna "Och varför skulle jag........hora?" väste hon vilket fick Faith att gnissla tänder.
Faith flyttade sig åt sidan för att fortsätta sin dag men Melissa blockerade henne igen. Faith stönade och blängde på henne. "Vad fan försöker du göra?" spottade Faith irriterat. Melissa bara ryckte på axlarna men såg plötsligt Atlas komma ut ur sitt rum. Melissa skrek då och låtsades snubbla men tyvärr för henne gjorde den falska snubblingen att hon faktiskt föll nerför trappan och skrek. "MELISSA!" skrek Faith i chock och oro och rusade nerför trappan och såg henne på golvet med blod över pannan medan hon låg där medvetslös.
"Shit...shit...Melissa..Mel...Mel...vakna VAKNA!" panikade Faith medan hon kupade Melissas ansikte, tårar svällde i hennes ögon. Hon kände att hon blev bortknuffad när hon såg Atlas plocka upp Melissa. "Fan..." mumlade han oroligt. Melissas ögon började röra sig långsamt "Stäng inte ögonen älskling...stäng inte...inget kommer hända dig älskling...inget...bara...bara stäng inte ögonen" sa han med skakig röst medan han rusade ut ur huset och lämnade en chockad Faith bakom sig.*