Kapitel 9
Faiths perspektiv
För 3 år sedan
Jag satt i mitt låsta rum och tittade på bilderna av mig och Atlas som hängde på väggen. "Fai...älskling...varför är din dörr låst, gumman?" min mamma knackade på dörren och talade med en bekymrad röst. "Fai...älskling, är du okej?" sa hon igen, men jag ignorerade henne och kramade mina ben medan jag stirrade på bilderna. "Fai...FAITH ÄLSKLING..." höjde hon rösten oroligt och började banka på dörren. Jag reste mig långsamt från sängen och låste upp dörren, öppnade den för min mamma som tittade på mig med oro. En lättnadens suck lämnade hennes läppar när hon snabbt kramade om mig. "Du gjorde mig så orolig, gumman...varför var din dörr låst?" frågade hon nu och bröt kramen. Jag låtsades hosta och tittade bort "um...förlåt mamma...jag gjorde det nog utan att tänka...förlåt för att jag gjorde dig orolig" sa jag tyst. Hon stod där i tystnad och studerade mitt ansikte. "Är du säker på att du är okej, älskling?" frågade hon med sin mjuka röst och kupade mina kinder.
Jag gav henne ett fejkat leende "Självklart mamma...bara lite sömnig" låtsades jag skratta och fick henne att le. "Okej, gumman...kom ner till frukosten. Åh och jag glömde säga...Dave och Kate bjöd in oss på frukost hos dem så klä på dig snabbt" sa hon och gick nerför trappan igen. Jag stängde dörren och lät tårarna rinna nerför mina kinder. Jag kramade mitt bröst med min hand och höll det som om jag hade ont, vilket jag verkligen hade. Hur skulle jag kunna möta dem efter sveket de utsatt mig för?
"Ahh där är du Atlas...titta på dig pojk...du har blivit en man...jag är så stolt över dig och grattis till äktenskapet även om jag är sårad att du inte bjöd in oss," sa min pappa och klappade Atlas på ryggen som gav min pappa ett litet leende. "Det är okej farbror...ni kommer säkert få se vårt bröllop snart. Vi gjorde bara en borgerlig vigsel och kanske planerar på ett stort bröllop senare" sa Atlas och lade armen om Melissa vilket fick mig att bita ihop käkarna i ilska, medan mitt hjärta krossades om och om igen.
"Kom och sätt dig...Faith kom igen...stå inte där älskling" sa Kate och gav mig ett sött leende medan hon smekte min rygg. Jag tittade ner och satte mig på min stol. "Så hur var New York?" frågade min pappa honom. "Det var bra...svårt i början men det var värt det...att bli VD förändrade mitt liv till det bättre," sa han med sin djupa röst som fick min mage att fladdra.
"Faith älskling...varför är du så tyst?..normalt är du den pratglada här...mår du bra, gumman?" frågade Kate mig bekymrat. Jag sneglade på Atlas som tittade på mig med ett tomt uttryck. Jag fejkat ett leende och sa "nej tant Kate...jag är bara sömnig...sov inte bra i natt...du vet...upptagen med att titta på Netflix" ljög jag. Alla skrattade utom paret som satt mittemot mig. "Ja, syrran är för beroende av den nya serien på Netflix...titta bara på hennes röda ögon," sa min andra äldre bror Nathan med ett skratt. Jag satt där med ett fejkat leende, även om jag kände mig obekväm under någons blick.
"Förresten, när ska ni göra oss till farföräldrar?" sa Kate med ett retfullt leende, vilket fick mig att frysa till. Mina, Atlas föräldrar och mina bröder skrattade medan Melissa rodnade. Atlas log och lade armen om Melissas axlar. Han gav mig ett leende och kysste henne ovanför örat, fortfarande med blicken fäst på mig och viskade "snart", vilket bröt mitt hjärta igen. Jag reste mig snabbt upp. "Jag är inte hungrig...ursäkta mig" mumlade jag och lämnade rummet i all hast. Jag gick mot gästrummet som var tomt och stängde dörren. Jag lutade mig mot dörren och brast ut i tårar. Jag höll handen över munnen så att ingen skulle höra mig. Det dödade mig, det gjorde ont att se honom så där med henne. Jag förstår inte varför han gör det här?...varför?.
Jag satte mig på sängen och lät tårarna rinna. Mitt hjärta krampade av ilska, sorg och svek. Plötsligt öppnades dörren och jag tittade upp. "Varför sitter du här...och gråter?..du borde vara glad istället...det är ju ditt fel alltihop" väste hon. Jag reste mig upp och gick mot henne. "Vad i hela friden pratar du om Melissa?...vad har jag gjort dig?...varför i helvete gör du så här?.....VARFÖR?" skrek jag till slut. "För att du sårade honom. Du sårade min vän...du krossade hans hjärta och en fantastisk man som han förtjänar inte en falsk bitch som-" Jag avbröt henne med en örfil.
Hennes ansikte flög åt sidan medan hon stod där frusen i chock. "Jag trodde du var min syster...jag trodde du var min bästa vän men idag bevisade du för mig att en utomstående aldrig kan vara familj" snäste jag argt och gav henne en ilsken blick. Hon fnös och blängde tillbaka "du har rätt Faith...du har rätt...vi är inte längre vänner...inte efter vad du gjorde med Atlas" svarade hon.
Jag knep ihop näsroten och tog ett djupt andetag "Vad gjorde jag Melissa?...bara säg vad jag gjorde för att förtjäna det här?" sa jag nu, svagare. "Du vet vad du gjorde. Jag har inget intresse av att tala om för dig vad du gjorde eftersom du vet det själv" sa hon och vände sig om för att gå tills Atlas kom in i rummet.
"Där är du...jag har letat överallt efter dig Mel....vad gör du-" han stannade när han såg mig. Han tittade sedan tillbaka på Mels ansikte och strök hennes röda, bultande kind. Han spände käken i ilska och smekte hennes kind. "Gjorde hon det?" frågade han med en hotfull röst vilket fick mitt hjärta att slå snabbare. "Låt det vara Atlas, låt oss gå," sa hon och försökte dra bort honom men han rörde sig inte. "Svara mig" sa han men hon svarade inte. Han blängde på mig och gick mot mig..."hur vågar du höja handen mot min fru?" sa han med en kall ton vilket fick mig att rycka till. "Hon började Atlas...och hon förtjänade det," sa jag argt medan han bara blängde på mig. Jag mjuknade i uttrycket och gick närmare honom. "A-atlas-" snyftade jag, "varför gör du det här mot mig Atlas?...vad gjorde jag snälla.....snälla säg mig...jag älskar dig så mycket...jag vet att du inte älskar henne...a-" Jag blev avbruten av en smäll på min kind.
Jag frös i chock medan jag hörde ett flämtande bakom honom. Med en skakig hand rörde jag långsamt vid min bultande kind som just hade blivit slagen. "Jag älskar min fru och kommer bara älska henne, kärleken jag en gång hade för dig dog för länge sedan. Du är ingenting för mig, ingenting. Du är bara skräp i mina ögon" väste han vilket chockade mig. "Och nästa gång, våga höja handen mot min fru, då får du se vad jag gör med dig" hotade han och tog Melissas hand och gick ut genom dörren. Jag stod där frusen när han lämnade mig. Tår efter tår föll från mitt öga, mina knän vek sig och jag föll till marken. Han....han....min...min Atlas....min Atlas....han...han slog mig?....
Det fanns bara en fråga i mitt sinne
Varför?