Kapitel 3
Jag sov genom natten efter att Zuri hade gått. Jag var för trött för att göra något annat än att sova. Jag behövde en paus från mina egna tankar. Eftersom jag visste att jag skulle bli utskriven idag, tog jag en lång dusch och bytte till några kläder som Zuri hade tagit med sig igår.
Hon och John skulle skjutsa hem mig. Jag åt min frukost snabbt och nu satt jag tålmodigt och väntade på dem i soffan. Av alla dagar så var de tvungna att vara sena just idag. Var var de? Vet de inte att jag är trött på det här rummet och det här sjukhuset?
Mina räkningar var betalda av försäkringen, så åtminstone var det ett problem mindre att tänka på. Jag hörde en skarp knackning på dörren innan den öppnades. Dörren öppnades och avslöjade doktor Almasi. Jag blev superglad att se ett bekant ansikte.
Det hade gått år sedan vi såg varandra, men jag kom fortfarande ihåg det stiliga ansiktet. Han hade på sig svarta byxor, en vit skjorta och en vit läkarrock, med ett stetoskop hängande runt halsen. Han såg mer mogen och trött ut nu än han gjorde då.
Förmodligen från alla ansvar han har nu och uppenbarligen överarbetad. Jag kände med honom. Han tog min journal och skummade snabbt igenom den innan han var nöjd och lade tillbaka den.
"Hej Zawadi", sa han med en lugnande röst som jag inte hade hört förut.
"Hej doktor Almasi", log jag tillbaka.
"Hur har du haft det?" Han gick och satte sig direkt framför mig på min säng.
"Jag är okej", jag ville inte gå för djupt in på det, trots att jag hade en stark lust att dela allt med honom.
"Enligt din journal verkar allt okej. Men jag tror inte att du är okej", avslutade han mjukt.
Hur i hela friden visste han det? Stod det skrivet någonstans? Hade någon idiot filmat mig när jag svimmade och lagt upp det på internet? Var jag trendig? Åh Gud! Åh Gud!
Mina andetag började komma som flämtningar när jag kämpade för att få luft.
När han märkte att jag var i nöd kom doktor Almasi och knäböjde nära mig.
"Andas Zee, andas. Lyssna på min röst. Gör som jag säger, okej?"
"Okej"
"Andas in..." instruerade han och jag följde.
"Andas ut"
"Andas in" jag tog ett stort andetag.
"Andas ut"
Vi gjorde detta några gånger till innan min andning gick tillbaka till det normala.
"Zawadi, jag vet att jag knappt känner dig men något är fel. Du hade just en panikattack. Behöver du någon att prata med?" frågade han och väntade på mitt svar.
"N-nej, jag kommer att vara okej", insisterade jag.
"Om du säger det. Bara vet att jag är här för att lyssna när du behöver mig. Här är mitt kort, du kan ringa mig när som helst, dag eller natt", sa han och räckte mig sitt kort.
Hans kort var svart men texten var i vitt. Hans namn, telefonnummer, e-post och adress stod på det. Jag uppskattade gesten men var inte säker på att jag kunde prata med honom. Han hade sett mig för många gånger på mina lägsta punkter, jag behövde inte lägga till fler.
'Men han är din läkare, han måste se alla dessa sidor av dig' invände mitt undermedvetna.
Kanske, kanske inte men idag var inte dagen jag skulle öppna upp. Inte förrän jag hade sorterat mina tankar och känslor.
"Tack"
"När som helst", sa han med ett varmt leende på sitt ansikte.
Han verkade vara en bra kille. Varför kunde jag inte falla för bra killar som honom? Jag var alltid tvungen att gå för de dåliga pojkarna som till slut skulle krossa mitt hjärta. Hur dumt var inte det? Att vara orsaken till sina egna problem.
"Jag måste gå, jag har andra patienter."
"Tack för att du kollade till mig."
"Varsågod. Vi ses, Zee."
"Vi ses, doktor Almasi."
Han gick för att se sina andra patienter som förmodligen hade mer ont än jag. Hade jag just haft en panikattack? Framför honom. Kunde denna kropp verkligen genera mig mer än den har gjort de senaste 48 timmarna?
Detta var bara för mycket för mig. Tyvärr var detta bara början på min resa. Jag behövde förbereda mig för det som skulle komma.
Min telefon plingade som ett tecken på ett meddelande.
'Vi väntar utanför. Allt är ordnat'
Jag reste mig från soffan, tog en titt runt rummet som har varit mitt hem två gånger nu innan jag gick ut och stängde dörren bakom mig. Jag bestämde mig för att lämna alla mina bekymmer, rädslor och brister i det rummet. Jag kände mig lättare efteråt, som om bördan jag burit i mer än två år kändes lättare att bära.
Jag gick nerför trappan till framsidan av sjukhuset. Jag fann dem parkerade nära dörren. Vem parkerar ens nära akutmottagningen på ett sjukhus? Det var den mest trafikerade byggnaden på hela sjukhuset. Jag öppnade dörren snabbt och hoppade in så att vi kunde lämna denna obehöriga parkeringsplats innan vi blev påkomna.
Vi körde bort från sjukhuset och mot hemmet. Jag saknade hemmet. Jag ville bara vara ensam i mitt hus i några dagar innan jag återvände till jobbet. De senaste två åren hade jag inte tagit någon ledighet från jobbet. Jag ville inte stanna hemma och tänka på hur eländigt mitt liv var. Eller hur hopplös jag kände mig varje dag.
Jag behövde ständigt vara upptagen, upp och ner. Hantera prover såväl som patienter. Jag trodde att om jag gjorde det jag var bäst på, skulle jag må bättre men det var inte fallet. Faktum är att jag kände mig värre. Folk kom in sjuka men lämnade sjukhuset friskare och hälsosammare medan jag kom in och lämnade som jag var. Ingenting förändrades.
Jag övervägde terapi men svenskar går inte i terapi. Det var för amerikaner. Vi hanterade saker lite annorlunda. Vi tog alla dessa tankar och känslor och tryckte dem så djupt inom oss att vi knappt hade tid att tänka på dem.
Jag ville så gärna må bra. Jag ville vara tillbaka till mitt gamla jag innan jag träffade honom. Jag ville minnas vem jag var innan all kärlek, svek och förnedring hände. Jag ville vara jag. Ja, den jag som jag minns som mådde bra.
Eftersom det inte hände valde jag att låtsas. Låtsas att allt skulle bli bra till slut. Låtsas tills du klarar det, sa de. Jag vände huvudet för att titta ut genom fönstret. Allt såg grönt ut från gräset till träden. Vackert. Det var alltid vackert under regnperioden.
Vissa människor hatade regn men jag fann det lugnande. Regn var ett sätt för moder natur att släppa ut lite ånga och stress samt duscha oss med välsignelser av mat och vatten. Svenska samhällen såg regn som en välsignelse från sina gudar och vissa skulle erbjuda brända offer av det bästa boskapet som ett sätt att blidka gudarna och även som ett sätt att säga tack.
Innan jag visste ordet av parkerade vi vid min grind. Den resan var kortare än den borde ha varit. Jag hade ignorerat Zuri och John hela vägen eftersom jag föredrog att vara ensam med mina tankar. De satt kvar och viskade och skrattade medan de njöt av bilresan.
" Här är vi" meddelade John.
" Zee, du är hemma nu" instämde Zuri.
" Det ser jag" sa jag och försökte att inte låta sarkastisk.
" Det här stället är verkligen långt från stan, kanske borde du flytta tillbaka till stan" sa John.
" Och varför skulle jag göra det?" Jag korsade armarna och lade dem på bröstet, redo för en konfrontation.
" Jag bara sa, du vet... dina vänner är alla i stan, du är den enda som bor här" fortsatte han.
" Och jag gillar det så" svarade jag och höjde ett ögonbryn.
" Du kan inte säga att du inte är ensam här själv" insisterade han.
" Jag är en fullvuxen kvinna och jag kan ta hand om mig själv, så blanda dig inte i mina affärer" skrek jag.
" Zee, lugna dig. Vad John försökte säga var att vi är oroliga att du blir ensam här ensam."
" Jag är inte ensam Zuri, jag har vänner, arbetskamrater och jag är aldrig riktigt ensam" försökte jag övertyga dem och mig själv om att jag var okej med att bo så långt borta från alla.
Men som den envisa person jag var, skulle jag aldrig ge dem tillfredsställelsen att veta att jag var ensam, även om det skulle döda mig. Självklart var jag ensam, jag hade inte många vänner runt mig förutom Kevin, resten var kollegor och jag ville att de skulle förbli så.
" Om du säger att du är okej, så är vi nöjda med det. Vi bara... Vi är bara oroliga för dig och vad som hände."
" Jag är en stor tjej, Zuri, jag kommer över det och går vidare som jag alltid gör."
" Jag antar att det är allt vi kan be om. Eller hur älskling?" frågade hon sin pojkvän som uppenbarligen inte lyssnade.
" Rätt" sa han leende.
Jag fnissade åt scenen framför mig. Dessa två är här för att de älskar mig, ändå försökte jag mitt bästa för att få dem att må dåligt. Jag behövde säga något bättre. Jag behövde vara en bättre vän.
" Tack för att ni hjälpte mig. Jag uppskattar det" sa jag.
" Varsågod och när du behöver oss kommer vi springande" sa Zuri med ett stort leende på läpparna.
Graviditet fick verkligen människor att stråla. Vi gick alla för en gruppkram innan vi skildes åt.
" Medan du är på gott humör måste jag berätta något om Marcus."