Kapitel 7 Svärfar på sjukhus
"Ja," sa Noah.
Xavier Bray sa, upprymd, "Jag har väntat på ditt samtal. Det verkar som om du inte längre är begränsad av familjen. Vi har inte pratat på över ett decennium, eller hur?"
"Verkligen. Hur är det med min pappa? Och hur är det med familjen?" frågade Noah.
"Han mår bra. Det är bara det att han har pratat mycket om dig. Han klandrar sig själv för att ha fått dig att lida i åratal. Och oroa dig inte, familjens affärer blomstrar," sa Xavier.
Lättad sa Noah, "Skönt att höra. Åh, en sak till. Finns det något sätt att hantera min situation?"
"Lugna dig, herr Anderson. Allt ordnades när du inte längre var begränsad. Medicinerna kommer att lufttransporteras till Örnsland om ett par dagar och levereras till dig av administratören för Familjens Ekonomiska Förvaltningscenter," sa Xavier genast, vilket lättade Noah.
"Familjens Ekonomiska Förvaltningscenter?"
Noah nickade, medveten om att hans familj hade etablerat filialer i olika regioner av Örnsland, och att Oceanbridge City låg under jurisdiktionen av Familjens Ekonomiska Förvaltningscenter.
"Jag förstår. Det var allt för nu, Xavier. Jag lägger på," sa han.
"Visst, herr Anderson. Om det är något, ring mig när som helst," svarade Xavier hastigt.
Efter att ha lagt på luren funderade Noah på sin framtid.
Han bestämde sig för att hitta ett jobb.
Eftersom han hade det gott ställt, var ett jobb inte nödvändigt för honom. Ändå tänkte han att istället för att driva omkring, kunde han lika gärna hitta något enkelt att sysselsätta sig med.
Därför tog han fram sin telefon, klickade på en jobbsökarapp och skickade sitt CV till alla företag på listan, utan att ens bry sig om att titta på jobbkraven.
Han brydde sig inte mycket om resultatet. Det var samma sak för honom om han fick ett jobb eller inte.
Som han förväntade sig, fick han bara några få samtal under hela dagen. Och alla företag avböjde artigt efter att ha fått veta om hans utbildningsbakgrund och erfarenhet.
På eftermiddagen ringde plötsligt hans telefon igen.
"Noah, dåliga nyheter. Pappa har blivit inlagd på sjukhus! Han är på intensivvårdsavdelningen!"
Så fort han svarade, hörde han Lisas oroliga röst.
"Hur kan det vara? Han är alltid frisk, eller hur?" frågade han genast.
"Jag vet inte detaljerna. Hur som helst, jag är på väg till Kungliga Sjukhuset. Skynda dig!" Lisa var praktiskt taget i tårar.
"OK!"
Noah lade på luren och tog en taxi till Oceanbridge City Kungliga Sjukhus.
Även om han inte tänkte mycket på Daniel, var de ändå familj. Nu när Daniel var inlagd, var han naturligtvis orolig.
Det var kvällsrusning, och trafiken var tät, så det tog Noah en bra timme att komma till sjukhuset.
En sjuksköterska berättade för honom att Daniel var på en avdelning på sjätte våningen. Sedan skyndade han sig till hissen bara för att upptäcka att den var full med folk.
Kungliga Sjukhuset var det största och mest prestigefyllda i hela staden, och därför var det alltid fullt.
För att inte slösa tid tog Noah trapporna till sjätte våningen.
Flämtande utbrast han, "Äntligen."
Han var andfådd och ryggen var genomblöt av svett. Han kunde knappt känna sina ben efter att ha klättrat så högt.
Han tänkte för sig själv, 'Jag borde nog träna mer.'
När han öppnade dörren såg han Daniel i sängen med en syrgasslang i näsan. Hans ansikte var blekt, andningen svag och ögonen var hårt slutna.
Lisa, Sarah och Larry var redan där.
Ungefär fem medlemmar av Wilson-familjen var också närvarande, samlade och pratade.
När de hörde dörren öppnas, tittade de på Noah med förakt.
"Nå, nå. Är det inte den värdelösa ingifta svärsonen?"
"Noah..."
Lisas ögon blev röda, och hon brast i gråt. Hon sprang över för att krama Noah, darrande och gråtande.
"Läkaren sa att pappa hade en hjärtattack och är allvarligt sjuk."
"Ta det lugnt. Jag är säker på att han kommer att bli bra," klappade Noah henne på ryggen och tröstade henne mjukt.
"Noah, jag trodde aldrig att du skulle dyka upp."
Sarah hånlog, "Du är ju inte ens släkt med oss på riktigt. Du visste att pappa var i kritiskt tillstånd, ändå kom du för sent. Han betyder inget för dig, eller hur?"
"Sarah, det var rusningstid och trafikstockning. Jag tog till och med trapporna..."
Noah försökte förklara men blev genast avbruten av Sarah.
"Jag bryr mig inte om din ursäkt. Faktum är att du var två timmar sen! Du gjorde det med flit, eller hur? Du ville se pappa dö, eller hur? Annars skulle han skylla på dig för att du kom så sent."
"Daniel är Lisas pappa. Hur kan Noah bara dyka upp nu? Det är bara fel," började släktingarna att peka finger.
"Han vet att han bara är en ingift svärson, och han ser sig aldrig som en del av familjen Wilson."
"Så otacksamt. Utan familjen Wilson skulle han ha svultit ihjäl på gatan!"
"Så, så otacksamt!"
Alla kritiserade Noah.
Lisa var rasande. "Sarah, hur kan du säga så? Ser du inte? Noah är genomsvettig!"
Under tiden inflikade Larry med ett leende, "Nog nu. Ge Noah en chans."
Klädd i kostym, med en läderportfölj och bakåtslickat hår såg han ut som en nyrik.
"Ni vet att Noah inte har någon bil. Han kunde bara ta en taxi hit. Dessutom var det trafikstockning. Jag gissar att han inte menade att komma för sent."
Larry kastade en blick på Noah med en antydan till hån och fortsatte sedan.
"Daniel är medvetslös och familjeföretaget måste fortsätta. Nu när alla är här, får jag föreslå något? Jag rekommenderar mig själv som tillfällig familjeöverhuvud.
"Låt mig dela med mig av mina tankar. Detta rum kostar 1 300 kronor per dag, men det är bara av genomsnittlig kvalitet på Royalty Hospital. En vän berättade för mig att det finns en avancerad avdelning här för kommunala tjänstemän. Oroa er inte. Det är inte så dyrt. Det kostar bara 3 000 kronor per dag."
Han sa det så självsäkert som om 3 000 kronor var ingenting för honom.
"Jag vill att Daniel ska bo i det bästa rummet. Han har trots allt arbetat hela sitt liv för att uppfostra sina barn. Nu när han är sjuk förtjänar han naturligtvis den bästa vården.
"Läkaren sa att Daniel förväntas vara inlagd i ungefär en halv månad. Med 3 000 kronor per dag kommer vi upp i högst 50 000 kronor totalt."
Lisa rynkade pannan, hon hade en vag känsla av vad Larry skulle säga.
Och naturligtvis kunde Noah också förstå det. Ändå såg han likgiltig ut, som om han inte brydde sig alls.
"Jag tänker att vi kanske borde flytta Daniel till det bästa rummet. 50 000 kronor är inget för mig, och jag betalar gärna allt. Men Noah är också Daniels svärson, eller hur? Om han inte bidrar kommer han att se dålig ut," log Larry.
"Noah, med tanke på din situation, säger jag att jag täcker 34 000 kronor, och du kan betala resten. Vad säger du?"
"Du vill att han ska täcka 16 000 kronor?"
Lisa spärrade upp ögonen. Hon hade inte mycket pengar på sitt kort. Hur skulle Noah kunna täcka 16 000 kronor?
"Varför är du tyst, Noah? Säg inte att du inte ens har 16 000 kronor. Kom igen. Vi har täckt större delen av pengarna för dig, eller hur?"
Larry var ovetande om att Noahs sanna identitet var den av en miljardär. För Noah var inte bara ynka 16 000 kronor, utan till och med tio miljoner småpotatis.
Noah var känd för sin vänliga personlighet, och han kom ihåg alla som behandlade honom väl. Han hade ursprungligen planerat att ge Larry en hjälpande hand, men efter att ha sett Larrys avskyvärda beteende, avfärdade Noah tanken.
Han förberedde sig för att avslöja Larrys hyckleri och bedrägliga persona steg för steg, vilket slutligen skulle leda till att alla höll sig på avstånd från Larry.
Samtidigt hade Noah en annan tanke.
Om Larry fortsatte att vara obehindrad, och om han verkligen gjorde Noah rasande, kunde han till och med gå så långt som att anlita en torped för att eliminera Larry.
Noah ansåg att Larry var helt enkelt för motbjudande.