Kapitel 6 Vill du prova?
Alla närvarande tittade på Noah i chock.
De tänkte, 'Han köpte verkligen smyckena från Tiffany & Co.?'
"Inte en chans!" Evelyn skakade på huvudet, oförmögen att tro att en fattig förlorare som Noah kunde ha råd med det.
Men Amelia hade redan bekräftat det. Det var verkligen Noah.
"Noah..."
Lisa spärrade upp ögonen, gapande.
"Drömmer jag? Vann han på lotto?"
"Kanske. Eller hur fick han tag på så mycket pengar?"
De på kontoret viskade till varandra.
Noah brydde sig inte om att slösa tid på dem. Han räckte över smyckeskrinet till Lisa och log.
"Lisa, vi har varit gifta i nästan ett år, och jag har inte gett dig en present. Det här är min första gåva till dig."
Han tänkte, 'Och självklart kommer det att bli en andra, en tredje, och många fler.'
"Tack, Noah!" Lisa var så uppspelt att tårarna började rinna.
Hon sträckte ut armarna och kramade Noah.
"Så sött!"
"Hon får en så värdefull gåva framför oss alla!"
"Jag avundas Lisa så mycket. Jag vill också ha en pojkvän som hennes!"
Några av hennes kvinnliga kollegor tittade avundsjukt på henne.
"Det är fortfarande arbetstid!"
Evelyn rynkade pannan och gav alla närvarande en sträng blick.
Hon var inte alls nöjd, eftersom utvecklingen av händelserna kändes som en örfil i ansiktet.
Rasande och obekväm tänkte hon, 'Överraskande nog köpte Noah verkligen smyckena. Var i hela friden fick han så mycket pengar ifrån?'
Känslan av Evelyns ilska fick hennes anställda att vända bort blicken och återgå till arbetet, lite skrämda.
"Noah, jag går tillbaka till jobbet." Lisa släppte sina armar.
"Jag stannar med dig," log Noah.
Lisa var alltid upptagen på jobbet och jobbade ofta över. Noah stannade med henne till klockan 21.00, och först då åkte de hem från Pinnacle Wealth Management.
Med ett klick öppnades dörren.
"Att jobba över varje dag tar på krafterna."
Lisa masserade sina axlar och såg lite trött ut.
Hon lutade sig mot väggen med ena handen och började byta skor, vilket lät Noah se hennes perfekta figur.
Lisa var väldigt lång, med en längd på 1,70 meter. Med sin perfekta kropp, runda ansikte och mjuka temperament, skulle vilken man som helst bli attraherad av henne.
När Noah tittade på henne kände han att hans mun blev torr.
Men i nästa sekund återfick han självkontrollen.
Han suckade tyst och tänkte, 'Ändå...'
"Noah?"
Lisa hade bytt skor. När hon tittade tillbaka på Noahs uttryck verkade hon ha tänkt på något.
Hon blinkade och frågade mjukt, "Vill du försöka igen?"
Samtidigt tittade hon på honom charmigt.
Han nickade, höll henne i sina armar och kände hennes söta doft.
Snart nog blev han upphetsad igen.
Lisa rodnade, märkte det tydligen.
Tyvärr varade känslan bara i några sekunder, och sedan försvann den helt.
Noah skakade på huvudet hjälplöst och suckade, "Varför händer detta mig? Jag är en ung man. Hur kan jag lida av detta?"
Sedan tonåren hade han varit impotent.
För män, särskilt de som hade fruar, var det förödande och ett stort hot mot parrelationer.
Han gifte sig med Lisa för ett år sedan. En natt drack hon för mycket och föll av misstag i floden. Han hoppade i floden och räddade henne.
Den godhjärtade Lisa gifte sig med honom för att återgälda honom.
"Noah, medicinteknologin är väldigt avancerad nuförtiden och förbättras snabbt. Jag är säker på att det bara är en tidsfråga innan du blir botad," tröstade Lisa.
"Förresten, jag är inte så intresserad av sex ändå. Nu behöver vi bara jobba hårt för att tjäna pengar. Vi kommer att spara massor med pengar."
Hon såg allvarlig ut. "Det är det enda sättet att bota dig."
Noah nickade men höll inte med inombords.
Han tänkte, 'Jag är inte längre begränsad. Jag tror inte att det kommer att vara ett problem att be min familj att hitta lösningar för mitt tillstånd. Ja, jag ska prata med Xavier om detta imorgon. Med tanke på min familjs styrka kommer det att vara en enkel match att utveckla min bot.'
"Förresten, Noah, hur kom det sig att du hade alla de där pengarna till smyckena?" Lisa undrade fortfarande över det.
"Jag gick förbi en lotteributik idag och råkade vinna 80 tusen kronor," log Noah. Oroade sig för att saker och ting kunde bli komplicerade, bestämde han sig för att inte berätta sanningen för Lisa.
"80 tusen kronor?"
Lisa spärrade upp ögonen. "Och du använde pengarna för att köpa smyckena till mig?"
"Ja. Vad är det för fel?"
"Noah, du..." Lisa rynkade pannan och bet ihop tänderna. Till slut suckade hon.
"Glöm det. Gjort är gjort. Noah, det är bara... Det är lite slöseri med pengar, tycker du inte? 80 tusen kronor! Jag måste jobba i flera år för att tjäna så mycket pengar!"
Hon såg ledsen ut.
Sedan bad hon, "Noah, varför lämnar vi inte tillbaka smyckena? Kanske kan vi få tillbaka det mesta av pengarna. Du vet hur vi har det. Om vi lämnar tillbaka smyckena kan vi använda pengarna för att hitta fler läkare åt dig."
Rörd tänkte Noah, 'Lisa är en så fantastisk fru. Jag har tur som har henne.'
Han smekte hennes hår ömt och sa mjukt, "Lisa, jag fick inte en ring till dig när vi gifte oss. Betrakta smyckena som min ursäkt. Det betyder mycket, och självklart ska vi inte lämna tillbaka dem. Vi kan alltid tjäna pengar. Men vi kan aldrig lämna tillbaka smycken som betyder något för oss, eller hur?"
När hon såg hur bestämd han var, nickade Lisa efter en stunds tvekan. "Okej då. Men lova mig att vi ska spara varje krona från och med nu. Vi är trots allt under så mycket press, och allt kostar."
"Självklart. Du har mitt ord," log Noah.
Nästa morgon, efter att Lisa hade gått till jobbet, slog Noah ett nummer. Det var evigheter sedan han ringde det senast.
Samtalet kopplades.
"Hej, Xavier," sa Noah lugnt.
"Mr. Anderson? Är det verkligen du?" En äldre röst hördes genom telefonen, fylld av spänning och misstro.