Kapitel 1 Svärfadern förringar mig, omedveten om det faktum att jag verkligen är en miljardär
Vid matbordet satt Noah Anderson i det yttersta hörnet och åt i tystnad. Alla andra skrattade och pratade, som om han var osynlig.
Anledningen var enkel. Noah var Wilson-familjens inneboende svärson.
Dessutom hade han inga pengar. Så naturligtvis såg alla ner på honom.
Idag firade Daniel Wilson, Noahs svärfar, sin födelsedag. Alla Wilsons hade kommit för att fira, och många av dem väntade på att se Noah göra bort sig.
"Älskling, ta lite biff. Det är väldigt näringsrikt." Lisa Wilson, Noahs fru, lade lite biff på hans tallrik. När Sarah Wilson, Lisas äldre syster, såg det, hånlog hon och sa: "Lisa, jag gjorde biffen till pappa, inte till någon fattig stackare."
Lisa stelnade till när hon hörde Sarahs ord och såg lite generad ut.
"Sarah har rätt. Han förtjänar inte att äta biff överhuvudtaget." Daniel såg på Noah med förakt.
"Noah, du har bott hos oss i över ett år nu. Men vad har du gjort? Du har inte fått Lisa gravid, och du har inte ens köpt henne en diamantring. Allt du gör är att slösa bort tid, du arbetslösa dagdrivare."
"Lisa gjorde ett fruktansvärt misstag när hon gifte sig med dig. Vet du vad? Skilj dig från henne. Hon är fortfarande ung och vacker. Jag är säker på att massor av killar skulle dö för att gifta sig med henne."
Noah knöt sina nävar och drog en lång min medan han förblev tyst.
Faktum är att många höll med Daniel. De såg alla på Noah som en värdelös person.
Daniel fortsatte, "Kan du inte lära dig av Larry? Han har just spenderat tiotusentals kronor på att köpa Sarah ett smyckeset från Cartier! Han skämmer bort henne som ingen annan!"
"Bara en kille som är så rik som han förtjänar att gifta sig med min lilla flicka!"
Larry Crichton var Sarahs man. När de först gifte sig var han inte alls rik. Han förlitade sig till och med ibland på Lisa för att klara sig.
På den tiden tog Lisa lite pengar från sin lön varje månad för att stödja Sarah. Daniel gav också Sarah en tredjedel av sin pension varje månad. Annars skulle Larry och Sarah inte ha kunnat få det att gå ihop alls.
Förra året förändrades dock saker och ting. Larry fick ett statligt projekt och tjänade hundratusentals kronor, och blev rik på en gång. Han köpte en BMW 5-serie och flyttade in i en villa med Sarah.
Till Lisas besvikelse verkade paret ha glömt hennes hjälp.
Och varje gång familjen samlades, hånade de Noah och Lisa.
"Daniel, vi är familj. Det där var nog lite onödigt," log Larry.
"Noah kanske är fattig, men han verkar vara en ambitiös kille. Jag är säker på att hans framtid är lovande. Ta det lugnt. Han kommer att kompensera och ge Lisa några smycken förr eller senare!"
Sedan vände han sig till Noah. "Noah, vet du vad? Jag letar efter en säkerhetsvakt på min byggarbetsplats.
"Du har ändå inget jobb. Så varför inte jobba för mig? Jag betalar dig 20 000 kronor i månaden. Vad säger du? Jobba hårt, och eftersom jag är din chef, kanske du blir säkerhetschef en dag. Vem vet?"
När alla hörde det skrattade de och såg på Noah med förakt och hån.
Rasande gnisslade Noah tänderna. Hans ögon blev till och med lite röda.
Lisas uttryck blev genast kallt, och hon var på väg att explodera av Larrys förolämpning.
Hon tänkte, 'Vilken otacksam jävel! Utan min hjälp skulle han inte ha kunnat vara där han är nu.'
Hon öppnade munnen för att bemöta Larry, men Noah stoppade henne och signalerade att hon skulle vara tyst. Han visste att det bara skulle göra saker och ting värre.
"Daniel, det är din födelsedag idag. Jag har en present till dig." Larry tog fram en elegant rektangulär låda och öppnade den, och inuti fanns en vattenpipa.
Den var gjord av smaragd, genomskinlig i färgen och graverad på botten, och såg mycket lyxig ut.
"Den är gjord av smaragd, eller hur?"
"Den är helt i smaragd, och den är så utsökt. Jag slår vad om att den kostade dig en förmögenhet."
"Larry, du är verkligen min perfekta son."
De äldre som satt vid bordet utropade, och deras ögon lyste upp.
Larry nickade självsäkert. "Ja."
"Den är gjord av smaragd från Veloria. Jag bad en vän att skaffa den från Veloria speciellt. Det kostade mig tiotusentals dollar."
"Daniel, jag vet att du gillar att röka ibland, så jag tänkte att det skulle vara en perfekt present. Jag hoppas att du gillar den. Och självklart köpte jag tobaken också. Det är Cohiba. Jag hörde att den är mild och inte skadar halsen. Jag kan säga säkert att det är det bästa på marknaden."
"Tack, Larry." Daniel plockade upp vattenpipan och pillade med den, leende och nöjd.
Sedan tittade han på Noah och fnös, "Noah, hörde du det? Du är också min son. Hur kommer det sig att du är en sådan förlorare? Du är ingen match för Larry alls."
"Det är min födelsedag. Säg inte att du kom hit tomhänt."
Alla vände sig mot Noah, redo att se honom bli generad.
Noah ogillade Daniel, men han var inte en oartig man. Daniel var trots allt hans svärfar, så, oavsett vad, skulle han ge Daniel en present idag.
"Daniel, jag har också något till dig."
Han tog fram en låda ur fickan och var på väg att öppna den.
"Tack, men nej. Jag vill inte ha din present," sa Daniel, föraktfullt och kastade en blick på lådan i Noahs händer.
Det var en svart trälåda, lite sprucken. Vid första anblicken visste han att den var billig. Han tänkte, 'Många av mina släktingar är här idag. Om de får veta hur billig Noahs present är, blir jag helt förödmjukad.'
'Ingen chans att jag accepterar hans present.'
Han hånlog, "Ta tillbaka den. Jag förväntar mig inget bra från dig.
"Gå bara när du har ätit klart. Om du hade gett mig en smaragd som Larry gjorde, kanske jag skulle ta den. Om det är något annat, behåll det för dig själv. Jag vill inte bli förödmjukad."
När de hörde det, skrattade praktiskt taget alla närvarande.
Lisa var rasande medan Sarah och Larry såg självgoda och nöjda ut med Daniels ord.
Noah suckade tyst och tänkte, 'Så får det vara då. Jag antar att han aldrig kommer att veta att det finns en ädelsten i lådan. Och Larrys present är helt enkelt skräp jämfört med den.'
Han lade tillbaka trälådan i fickan i tystnad, skakade lätt på huvudet.
Efter festen gick Noah och Lisa ut tillsammans.
"Noah, jag måste gå till kontoret. Ta pengarna och köp något till dig själv." Lisa räckte honom ett bankkort. "Låt inte dem påverka dig, okej?"
Noah blev fullständigt förödmjukad av de där människorna på festen, och Lisa var orolig att det var för mycket för honom. Så hon tänkte att kanske att köpa något till sig själv skulle muntra upp honom.
"Oroa dig inte. Jag mår bra." Noah tog kortet, leende.
Precis efter att han såg Lisa sätta sig i en taxi, surrade hans telefon. Han plockade upp den och såg ett meddelande: [Herr Anderson, din familj har lyft restriktionerna mot dig, och din status som arvtagare har återställts. Från och med nu har du tillgång till alla familjens tillgångar, och ditt kort utan förutbestämd utgiftsgräns har frysts upp.]