3.
Farryn rullade långsamt ut sina axlar när hon släppte sitt handled och stirrade på dörren som hade stängts. Insinuerade han att hon nu skulle vara en fånge utan en cell här? Hon tryckte försiktigt fingertopparna mot ögonen för att hindra tårarna från att rinna nerför kinderna innan hon tog ett djupt andetag. Hennes kropp kändes tyngre efter att ha tvingat i sig så mycket mat och om hon hade haft en säng skulle hon gärna ha somnat. Istället skakade hon av sig den lätta dimma som kom över henne och närmade sig dörren. Med en hand på dörrhandtaget lutade hon sig framåt för att långsamt trycka örat mot dörren. När hon inte hörde några rörelser eller samtal på andra sidan öppnade hon den, bara för att hitta Emily på andra sidan med händerna på höfterna och ett hånleende på läpparna.
"Vi måste slösa vår tid och våra resurser på dig." Hon informerades och utan att Emily sa det kunde hon förstå att kvinnan hellre skulle döda henne och vara klar med det. Men hennes order hade inte varit att göra det. Emily lät blicken vandra längs Farryns kropp, hon hade naturligtvis märkt inträngarens tunnhet och visste att hon knappast kunde utgöra ett hot, men människor var listiga. Det kunde alltid vara en fälla.
"Stå inte bara där!" Emily snäste plötsligt när hon började gå ut ur huset. "Kom igen." Amelia hade väntat tålmodigt utanför, hennes närvaro var mycket mer välkomnande än hennes systers.
"Tack, Emily, för... ja du vet, att inte attackera mig på en gång." Kvinnan himlade så hårt med ögonen att Farryn var förvånad över att hon inte hörde det. Amelia lade en ledande hand strax ovanför Farryns armbåge när hon började gå, och tog Farryn med sig.
"Bry dig inte om henne, hon är så här mot alla så ta det inte personligt. Hur som helst, Alpha Chandler har instruerat oss att hjälpa dig att slå dig till ro. Vi är inte säkra på hur länge du kommer att vara här men det finns ingen anledning att din vistelse ska vara obekväm. Du kommer att bo hos oss, jag tror att vi kanske har samma storlek men det är lite svårt att säga just nu." Nu förstod hon varför Emily hade sagt att det var deras resurser de slösade. Det var verkligen deras personliga resurser. Farryn kastade en blick omkring sig, staden började sakta vakna till liv lite mer trots hennes ankomst. "Jag stannar inte länge." lovade Farryn, vilket fick Emily att äntligen le.
"Bra! Så du ska berätta för oss varför du inte kan skifta?" Farryn kunde höra tvivlet och aggressiviteten i frågan som ställdes till henne av Emily, de ville ha bevis på att hon var människa för att ha en ursäkt att döda henne.
"För att jag inte kan." svarade hon enkelt, med en oskyldig lutning på huvudet när hon mötte Emilys ilskna blick. Amelia fnissade tyst vid Farryns sida, kanske skulle flickan passa in mer än de trodde.
"Emily har delvis rätt, det är Alpha Chandlers enda krav innan din frigivning. Vi måste veta utan tvekan vem du är, Farryn. Vi vet att du var ensam; vi kan anta att du har varit ensam länge med tanke på ditt tillstånd, men vi vet inte vem som är där inne." Farryn tvingade sig själv och sina eskorter att stanna mitt på gatan, människorna som gick förbi tittade nyfiket men fortsatte ändå.
"Om jag bevisar att jag är välsignad av Månens Gudinna kan jag gå?" Emily och Amelia nickade båda i takt med varandra. Det var ingen idé att fråga den andra sidan av frågan, Amelias fasta ledande beröring och Emilys fientlighet var ett tydligt nog svar. Hon var inte nödvändigtvis en fånge, men hon skulle ständigt vara under uppsikt tills de visste vad de behövde. Farryn var på väg att släppa ut ett hummande av tankar innan en hostattack fångade henne. Hon var snabb med att täcka sin mun, trots att hon hade varit borta från civilisationen i åratal hade hon fortfarande manér.
"Kom nu, låt oss få dig inomhus, vi har medicin hemma hos oss och en ordentlig natts sömn skulle nog göra dig gott." Amelia verkade vara den moderliga typen även mot en främling vilket gjorde sitt för att trösta Farryn, men oddsen var att det var poängen. Det var helt logiskt trots allt. Det var lättare att få information från någon som var bekväm snarare än någon som ständigt var på sin vakt.
Farryn vaknade nästa morgon och kände sig mycket bättre än tidigare. Hennes feber hade gått ner och maten i hennes system hjälpte tillsammans med medicinen systrarna hade gett henne. Hon släppte ut ett mjukt stön när hon satte sig upp. Tvillingarna hade gett henne gästrummet i sitt hus att använda, det var inget märkvärdigt men för henne var det motsvarande en svit. Den queen-size sängen tog upp en stor del av rummet och Amelia hade varit snäll nog att dela med sig av några av sina kläder samt tvinga Emily att också dela några.
Hon rörde sig långsamt när hon sköt bort täckena från sin kropp och tog sig till det anslutande badrummet, hennes ögon fångade sin spegelbild. Det var första gången på fyra år hon hade sett sin spegelbild från något annat än en vattenspegel. Hennes långa längd betonade omfattningen av hennes svält. Att hon fortfarande var vid liv var verkligen chockerande. Hennes hår som en gång hade haft tjocka glansiga bruna vågor var platt och matt, mycket som hennes ögon. Hennes fingrar spårade långsamt kurvan av hennes axelben innan de följde ner till hennes armbågar där hon höll sig själv ett ögonblick. Hon var tvungen att fördröja flocken tillräckligt länge för att kunna få tillbaka lite muskel och styrka. Om hon försökte fly skulle hon dödas direkt, om hon lyckades fly skulle hon dö långsamt.
Farryn suckade innan hon klädde av sig helt och klättrade in i duschen för att rengöra sig något. Hon behövde vara så foglig som möjligt här om hon skulle överleva, ju mer hon kunde smälta in i bakgrunden desto lättare skulle det vara att smita iväg.