Kapitel 6
Hon hörde Damon svära högt precis innan ett knakande ljud hördes bakom dem.
"Vad i helvete?!" Damon svor och ställde sig framför Kara medan han tittade runt i djungeln och letade efter hotet, "Har du sett någon annan komma hit, Kara."
"Jag sa åt dig att vänta på mig, gjorde jag inte?" Kara vände sig om när James röst ekade i den tomma djungeln bakom henne.
Hon fann honom stående med armarna korsade över bröstet, käkarna hårt spända medan hans blick borrade sig fast i Kara som stod chockad med hjärtat bultande av rädsla. Hans ilska var lika tydlig som en klar, lysande dag.
"Vad gör du här?!" utbrast Damon och stirrade på James i chock.
"Det angår inte dig!" James kastade inte ens en blick åt Damons håll. Hans ögon glödde av ilska när han tittade på Kara, "Försvinn härifrån." snäste James åt Damon.
"Varför skulle jag det?" frågade Damon arrogant, "Det är du som ska försvinna. Ingen bjöd in dig ändå."
"Faktiskt," James blick vände sig mot mig, "Det gjorde hon!"
"Jag och Kara kommer hit-" började Damon säga men Kara avbröt honom mitt i meningen,
"Damon, snälla bråka inte." mumlade hon. Hennes huvud kändes som om det skulle explodera av irritation och rädsla. Hon kunde inte tro att James hade bestämt sig för att följa efter henne hit. Hon visste att det inte var hennes fel och hon hade gjort sitt bästa för att vänta på honom så länge hon kunde och han var den som hade bestämt sig för att inte hålla sitt löfte som en självisk person, men ändå var blicken i hans ögon inget hon tyckte om för sin egen skull.
Damon vände sig mot henne och sa mjukt, "Kara, snälla stöd inte honom just nu."
"Jag stödjer inte honom!" insisterade Kara, närmade sig honom och lade sin hand på hans hårt knutna nävar, "Jag vill bara inte att ni ska bråka idag."
Hon hade knappt hunnit få orden ur munnen när James grep hennes handled i ett fast grepp och började dra henne mot kyrkan.
"Säg åt honom att försvinna härifrån." snäste James.
Kara vände sig om och såg Damon redan gå mot förarsätet för att sätta sig i bilen.
"Vi ses hemma!" ropade hon.
"Förbannade helvete!" hörde Kara James svära när han drog henne framåt medan han gled sin hand runt hennes midja och skyndade sig in i kyrkan.
De hade knappt korsat tröskeln till den trasiga kyrkans huvudingång när han knuffade henne framåt för att trycka henne mot den gamla, dammiga väggen, hans hand höll fortfarande hennes handled mycket hårt, vilket fick en skarp smärta att skjuta genom hela hennes arm.
"Har du glömt vad jag sa till dig i morse, Kara?" James väste genom sammanbitna tänder i ilska, "Jag sa att jag skulle ta dig hit! Varför väntade du inte på mig?!"
Med varje ord som kom ut ur hans läppar ökade hans ilska och hans grepp om hennes handled hårdnade till en outhärdlig nivå.
"James, du är-" viskade Kara, men James avbröt henne mitt i meningen.
"Jag sa till dig att jag skulle komma och hämta dig här. Varför lyssnar du aldrig på mig?! Om du ville komma hit med Damon, varför ens bry sig om mig, va?"
"James, min handled!" skrek Kara av smärta. Hans grepp hade hårdnat så mycket att hon var säker på att hennes ben skulle gå av.
Kara slutade kämpa men hon höjde inte blicken för att titta på James. Hennes likgiltighet irriterade honom alltid eftersom hon för det mesta var fast besluten att hålla sig så nära honom som möjligt, även när han stötte bort henne.
"Flytta på dig!" mumlade Kara.
Han gjorde det inte. Han blockerade dörröppningen och hon visste att det inte fanns en chans i världen att han skulle låta henne gå förrän de hade pratat.
"Berätta varför du kom hit." upprepade James.
Kara tvekade en sekund men bestämde sig sedan för att svara honom för att komma ut ur rummet så snart som möjligt. "Jag vet varför du knuffade ner mig från väggen." mumlade hon. "Jag såg ormen bredvid oss."
James ögon vidgades av chock. Han hade inte insett att hon hade sett den. Han ville inte skrämma henne, det var därför han hade knuffat ner henne från väggen när hon inte hoppade. Ormen slingrade sig snabbt mot dem. Han hade försökt berätta detta för sina föräldrar också, men de hade bara anklagat honom och skrikit åt honom istället för att lyssna på hans förklaring.
"Jag kom hit för att berätta att jag inte var arg på dig. Men du..." Karas anklagande blick sköt mot James, "du knuffade mig så hårt. Mitt ben gör ont."
James tittade på henne med en skyldig blick i ögonen. Han ångrade sitt beteende. Hans ilska drog alltid fram det värsta beteendet från honom men han skadade aldrig någon. Och Kara var den sista personen han ville skada. Men den här gången hade hans ilska framkallat det värsta hos honom när han såg Kara stå utanför hans rum.
"Förlåt." mumlade James medan han tog ett steg framåt i hennes riktning.
"Förlåt för vad?" mumlade Kara men tittade inte på hans ansikte, ignorerade honom helt.
Hon kunde se hans fötter framför sina ögon när han kom och ställde sig bara en meter ifrån henne.
Hon kände hans hand lyfta upp. Hans hand kom upp för att greppa hennes haka försiktigt och lyfta den för att titta in i hans ögon när han svarade,
"Förlåt för att jag knuffade ner dig från väggen och förlåt för att jag knuffade ner dig när du var utanför rummet också."
James ögon höll uppriktighet och mildhet. Denna ena blick, denna ena stirr som James alltid gav Kara var tillräckligt för att få henne att mjukna för honom.
Men sedan böjde han sitt huvud och kysste henne mjukt på kinden, och det var ögonblicket när hennes hjärta började slå lite snabbare i hans närvaro för första gången.