Kapitel 5
Hon hade väntat hela dagen på James, men han hade återigen bevisat att hon hade rätt genom att inte dyka upp. Han gjorde alltid så. Han gav henne hopp och sedan ryckte han bort det igen. Det var liksom hans grej. Hon visste inte vilken njutning det gav honom att bryta hennes förtroende gång på gång, men det gjorde ont som fan varje gång han gjorde det och hon föll för hans prat om och om igen.
Kara knackade på dörren till Damons rum. Hon kände sig lite rädd eftersom om James, genom något mirakel, kom hem och inte hittade henne där, skulle han bli helt galen. Hans ilska skrämde henne mest. Men den här gången övervanns hennes rädsla för hans ilska av hennes egen vrede över sveket mot henne. Dagen hade redan passerat. Det fanns ingen chans i världen att han skulle få förstöra hennes födelsedag.
Damons dörr öppnades och visade en nästan två meter lång man med blå ögon stående framför henne med inget annat på kroppen än kalsonger och ett löst linne.
"Ta på dig några jävla kläder!" morrade hon medan hon knuffade honom åt sidan och steg in i hans rum med ett frustande.
Damons hela rum var en enda röra. Så mycket som Damon var en pedant, lika mycket var han en röra-freak. Det fanns inte en dag då hon inte hade sett hans rum fullt av total oreda, även när det städades dagligen.
"Du inser väl att om det var någon annan tjej i ditt ställe skulle hon ha dött av att svimma över mig, eller hur?" Damon skrattade och ploppade ner bredvid henne på sängen.
"Weeweeawaweee..." Kara härmade hans ton med obegripliga ord, vilket fick honom att brista ut i skratt.
Han grep tag i hennes lår och drog hennes ben mot sig tills han lyckades lägga sitt huvud i hennes knä. Kara knuffade på honom med irriterade ljud, men i jämförelse med hans styrka var hennes egen bokstavligen ingenting.
När Damon lyckades få sitt huvud att vila i hennes knä vände han ansiktet uppåt för att titta på henne och frågade,
"Vad vill du? Snubblade in i fel rum, prinsessa?"
Kara smalnade sina ögon mot honom, "Jag vet vilket rum jag är i, idiot."
"Åh... verkligen?" Damon retades medan han gled sin hand mot hennes midja och kittlade henne lätt med fingertopparna.
Kara lät ut ett frustrerat stön medan hon knuffade på hans hand, "Vi ska till kyrkan."
Damon, som var fokuserad på att göra Karas liv så mycket till ett helvete som möjligt tills hon lämnade hans rum, stannade omedelbart, "Vad? Nu?"
"Ja."
Damon höjde sitt huvud och tittade ut genom fönstret och sedan på väggklockan i rummet innan han återvände med blicken till Kara, "Prinsessa, du inser väl att det är sju på kvällen, inte morgonen, eller hur?"
Kara's blick blev ännu intensivare.
"Åh... fan. Okej då!" Damon stönade irriterat medan han tryckte sitt ansikte mot hennes mage, "Kan jag gå i den här utstyrseln?" hans ord kom ut dämpade.
"Du kan komma naken för allt jag bryr mig om." mumlade Kara och knuffade honom från sitt knä, vilket fick honom att snubbla och falla ner på marken med ett högt stön.
"Du är en riktig bitch ibland." mumlade han, medan han gnuggade sin nästan brutna rumpa.
"Lånat några drag från dig." mumlade hon medan hon reste sig upp och stirrade ner på honom tills han själv stod upp från marken.
"Nu går vi." beordrade hon och gick ut ur rummet medan hon hörde Damon rusa för att samla sina nödvändigheter.
Skitsamma, James.
När Kara steg ur BMW:n, suckade hon av lycka när kylan från den mörka, tysta skogen träffade hennes nakna armar.
Mörkret hade täckt himlen. Krokiga träd hängde lågt över den baroniala kyrkan, knakande olycksbådande i de ylande vindarna. De tunga ekdörrarna, som var lite trasiga, föll upp och ekade runt den tomma kyrkan. Månljuset sken genom de kraftigt spruckna glasmålningarna, kastade ett kusligt sken på det dammiga altaret.
Hon kände Damon komma och ställa sig bredvid henne medan han stirrade på kyrkan. Det var inget speciellt, men sedan hon hade hittat kyrkan i tonåren, hade det på något sätt blivit en ritual för henne att komma hit på sin födelsedag. Eller när hon kände sig dyster och deprimerad. Denna plats var hennes frälsning, den gav henne lugn.
Kara föll hårt ner på marken. Hon hade inte förväntat sig att James skulle knuffa henne så brutalt. Hon pressade ihop läpparna för att undertrycka smärtans skrik som försökte lämna hennes läppar.
Hennes anklagande och arga blick vändes mot James, stirrande på honom medan tårar hotade att rinna ur hennes ögon.
Genom att lägga all sin vikt på det oskadade benet höll hon sig i räcket och reste sig upp från marken.
Hon tittade inte på honom efter det. Hans beteende var oacceptabelt för henne. Hon kastade en flyktig sidoblick på honom och började stappla mot sitt eget rum tyst. Hennes mage var i knutar.
Hon hade bara tagit två steg när någon grep hennes arm och drog henne i motsatt riktning.
"Följ med mig." väste James och drog henne mot sitt rum.
Kara försökte rycka sin arm ilsket men han släppte inte taget. Han drog henne mot sitt rum tills de båda var inne och han hade låst dörren inifrån.
Kara stod kvar, korsade armarna över bröstet och gav inte James en blick.
"Varför kom du?" frågade James, ignorerande henne, "Inte tillräckligt skadad än? Vill du bli dödad?"
Kara gav honom genast en förnärmad blick med sina arga ögon. Kvävande av ilska försökte hon passera honom och gå ut genom dörren, men han blockerade hennes väg.
"Säg mig!" han stirrade.
"Jag vill inte berätta nu." gnisslade Kara, försökte undvika honom och komma till dörren men hennes skadade ben och James var perfekt kapabla att blockera hennes väg.
"Jag är ledsen." spottade James ut orden när hon inte stannade.