Efter chefens baby, hon flyr

Kapitel 3 Var min sekreterare

Ophelias ben darrade, och hon vågade inte alls titta upp.

Allt hon ville var att vända om och fly därifrån.

Hon tänkte, 'Snälla! Kan någon komma och få mig härifrån?'

'Herregud!'

'Jag är körd.'

'Finnegan har känt igen mig, eller hur?'

Helt nervös stirrade hon på Finnegans blanka läderskor. När han steg framåt, tog hon instinktivt ett steg bakåt.

När han kände hennes svaga doft av mint kunde Finnegan inte låta bli att komma närmare henne. Samtidigt kom minnet från kvällen innan tillbaka till honom.

Det var ett fascinerande, glädjefyllt minne.

Plötsligt sträckte Finnegan sig mot hennes bröst. Hon ryckte till, tittade hastigt upp, lade händerna över bröstet och blängde på honom med en vaksam blick. "Herr Abbott..."

Trots att hon stammade såg hon ut som en fräsande vildkatt med klorna ute, redo att bita om Finnegan tog ett steg närmare.

Finnegan granskade henne från topp till tå. Hennes tunga lugg och svartbågade glasögon dolde större delen av hennes ansikte, och hennes jeans och skjorta var ytterst gammalmodiga, för att inte tala om att hon hade en billig hårsnodd på handleden.

Hans första intryck av henne var att hon var gammalmodig.

Han kände inte igen att Ophelia var kvinnan från igår, och den svaga känslan av igenkänning försvann helt när han såg henne.

Han pekade på brickan på Ophelias bröst, med ett kyligt uttryck. "Ophelia? En praktikant? Vilket universitet tog du examen från? Hur länge har du jobbat här?"

Ophelia visste inte varför han ställde alla dessa frågor. Hon svarade instinktivt, "Jag tog examen från Stargate Universitet och har varit här i tre månader."

"Stargate Universitet?" Finnegan verkade minnas något. Sedan instruerade han Atticus bredvid honom, "Låt henne rapportera till sekreteraravdelningen."

Atticus svarade respektfullt, "Ja, herr Abbott."

Förvirrad tänkte Ophelia, 'Varför ville Finnegan att jag skulle rapportera till sekreteraravdelningen? Vet han redan vem jag är? Planerar han att förödmjuka mig där?'

'Herregud, snälla inte. Hur ska jag kunna möta mitt arbete och mitt liv framöver?'

Innan hon hann fråga något hade Finnegan redan gått iväg med sina långa ben.

När hon såg det fortsatte hon tänka, 'Är han inte här för att göra upp med mig?'

'Varför placerade han mig då i sekreteraravdelningen?'

'Jag förstår inte.'

'Nåväl, jag är bara glad att han inte gör det svårt för mig.'

Lättad vände hon sig till Atticus. "Herr Montgomery, får jag fråga vad herr Abbott menade? Varför placerade han mig i sekreteraravdelningen?"

Atticus log ett leende. "Ophelia, grattis. Du har blivit befordrad. Du är den första som går direkt från praktikant till sekreterare, och det är dessutom på direkt order från Mr. Abbott."

"Varför jag?" Ophelia var mycket förbryllad och nedstämd. Hon tänkte, 'Kände Finnegan igen mig? Ville han plåga mig långsamt genom att ha mig arbeta bredvid honom?'

Atticus granskade henne och sa, "Kanske för att du verkar ärlig och har en fästman. Mr. Abbott behöver en sekreterare, och du verkar vara ett säkert val."

Om Finnegan hade valt en singel och vacker kvinnlig sekreterare, skulle hon förmodligen spendera all sin tid med att försöka förföra honom.

När hon hörde Atticus ord, kände Ophelia sig mycket mållös.

Faktum är att hon var mycket vacker, praktiskt taget en stjärnnivå skönhet på universitetet. Hon valde medvetet omoderna kläder och använde tjocka luggar och glasögon för att dölja sin skönhet så att hon inte skulle bli trakasserad av män.

Hon var bara en praktikant här utan makt eller inflytande, och att klä upp sig skulle bara medföra onödiga problem.

När Atticus märkte Ophelias tystnad, trodde han att han hade sårat hennes känslor och bad om ursäkt, "Ophelia, jag är ledsen. Jag menade inte att förolämpa dig. Gå och rapportera till sekreteraravdelningen."

Ophelia vaknade till och log, "Tack, Mr. Montgomery. Jag bjuder dig på middag när du är ledig."

Att bli befordrad och överförd till sekreteraravdelningen så plötsligt gjorde Ophelia mycket orolig, särskilt rädd för att träffa Finnegan. Hennes tankar var upptagna av en enda fråga. Visste Finnegan att det var hon förra natten?

Deras möte varade bara i några minuter, men hon kände sig redan plågad. Om hon skulle behöva möta honom varje dag skulle hon förmodligen bryta ihop.

Med den insikten, medan hon kände sig plågad, försökte hon vara så osynlig som möjligt och undvika platser där Finnegan kunde dyka upp.

När hon lämnade kontoret i slutet av dagen, tog Ophelia ett djupt andetag. Att arbeta som hans sekreterare kändes inte annorlunda än att vara i fängelse.

Abbott Corporation var ett jättestort företag med hög lön och bra förmåner. Annars skulle hon ha sagt upp sig.

Nu när hon hade blivit befordrad och fått en löneökning, kändes det som om hon sålde sin kropp för pengar.

Istället för att åka tunnelbana hem, bestämde hon sig för att unna sig och ta en taxi hem idag.

I taxin skickade hon ett sms till Seraphina.

Ophelia: [Seraphina, jag har blivit fast anställd och fått löneförhöjning. Jag bjuder ikväll. Vad vill du äta?]

Samtidigt var Seraphina på Crystal Meadows.

Ophelia hade ingen aning om att Seraphina just nu satt nervöst i soffan i vardagsrummet, mittemot Finnegan.