Kapitel 4: Världar kolliderar
Skogen är mer livlig idag.
Jasper tittar upp genom hålen i trädtopparna och ser fåglarna flyga högt, rör sig norrut.
"Det är märkligt att de alla lämnar sina bon så tidigt på dagen. Jag har aldrig sett så många på en gång," tänker han för sig själv.
"Son," börjar Conrad Darcy.
Jasper kämpar mot impulsen att himla med ögonen. Han biter ihop tänderna och förbereder sig på vad hans far kommer att säga.
"Jag vet att din mor redan har pratat med dig. Det finns ingen diskussion i frågan. Du ska åka till Viptan och hitta din partner där. Du måste para dig med en annan Xefol. Det finns inget annat sätt."
Jasper tittar på sin kraftiga far som bär på en stor hjortkropp som de just har fällt. Den ska läggas till deras gryta som puttrar vid stugan.
"Pappa, är det så viktigt att jag hittar en partner just nu, och att de är från vår klan?"
"Ja. Det är för många blandraser. Du behöver hålla vår blodlinje ren."
"Jag trodde att din partner redan var förutbestämd. Hur ska jag välja min?"
"Älskling, han har rätt." Beatrice suckar mjukt när hon leder dem in på ängen som håller deras stuga.
"Jag vill inte ens—"
Alla tre stannar i sina spår, ett högt morrande ekar mot träden.
"Vad var det?" Beatrice flämtar och stirrar in i skogen.
Conrad spänner greppet om hjortkroppen och blänger runt på landskapet. Han lyfter näsan försiktigt, "Det luktar björn. De låter nära. Gå in och håll dörren stängd. Vi vet inte vad dessa björnar vill."
Jasper skyndar sin mor in och låser dörren bakom sig. När han vänder sig om, märker han att det finns en mjuk doft av honung i luften.
"Det är konstigt. Vi har inte haft honung i stugan på veckor," undrar han. Han skakar på huvudet och går längre in i rummet.
"Åh, vad kan det vara?" Beatrice drar i sitt tjocka halsband. Det är gjort av tjockt rep och slutar med en sten formad som en tass.
"Det är inget vi inte kan hantera." Jasper lugnar henne medan han kastar sin väska vid botten av stolen vid bordet. "Vi har vanligtvis slumpmässiga Pivurlion som passerar förbi. Det är normalt. Jag är säker på att de bara är resenärer."
Hans mor skakar på huvudet medan hon rör om i grytan. "Jag är glad att det inte är Vojik. De där hundarna stinker. Vi kommer aldrig få ut stanken ur huset igen."
Jasper skrattar åt sin mor medan han går mot sitt sovrum. "Jag är säker på att det kommer att vara okej."
När han öppnar dörren till sitt rum, överväldigar den starka lukten av honung hans sinnen och orsakar hans syn att bli suddig. Han får syn på en märklig figur som är hopkrupen på hans säng. Andandes långsamt för att hålla tillbaka ett kallt flämtande som biter i hans lungor, dricker Jasper in synen av den märkliga kvinnan. Hon har tovigt gyllene hår som klamrar sig fast vid hennes bleka kinder och en smutsig klänning som breder ut sig runt henne.
Överväldigad av den milda synen av henne och doften som fyller hans näsa, blir Jaspers syn vit för ett kort ögonblick, ett ord präntar sig i hans sinne.
Partner.
<<
Eliana öppnar långsamt ögonen, sömnens groggighet håller henne fortfarande tätt. Efter ett ögonblick klarnar hennes syn och hon inser att hon stirrar in i ett par täta, krämiga ögon. Det finns stänk av smaragdnyanser inom den virvlande blicken som orsakar en rörelse i Elianas mage.
Hennes hjärta hoppar genast upp i halsen innan hon hinner registrera några andra detaljer om främlingen. Hennes egna ögon vidgas, och hon kravlar sig bakåt, trycker sig mot väggen. Hon kan inte titta någon annanstans än på pojken, nej, mannen, framför henne. Han har en fyrkantig käklinje, tänderna sammanbitna medan han stirrar ner på henne. Hans svarta hår hänger ner runt ögonen och skuggar hans ansikte. Eliana kan inte låta bli att visuellt smeka hans ansikte medan doften av lavendel berusar henne.
Det är svårt för henne att rensa sina tankar och koncentrera sig på sina känslor. Rädslan som spänner hennes muskler blandas med behovet att röra vid främlingen. Att låta handen glida genom hans hår. Kliet att agera får hennes fingrar att rycka och värmer upp hennes nacke.
"Vad är det för fel på mig? Han är en främling. Han kan vara en fiende." Hon skäller på sig själv i sitt sinne.
Rädslan övergår nu alla andra känslor när Eliana tittar sig omkring i rummet och försöker hitta en flyktväg.
"Varför är du i mitt rum?"
Elianas hjärta hoppar över ett slag när främlingen talar, skräcken får hennes puls att rusa. Det finns dock en underliggande känsla. Ljudet av hans sträva röst skickar en tyst rysning över hennes armar och nacke, vilket får håret att resa sig. Hon biter ihop tänderna för att stoppa det mjuka flämtande som försöker undkomma.
Hon tvingar sig själv att svälja alla känslor och rensa halsen. "J-jag... " Eliana kan inte avsluta sin mening, hennes paranoia tar över hennes sinne.
Mannen gungar bort från Eliana på sina hälar men kliver inte bort från sängen. Hans armar är korsade, händerna hårt kramande hans tonade biceps. Hans grepp är så hårt att Eliana skulle kunna svära på att han snart skulle bryta huden. Hans tjocka ögonbryn är djupt rynkade, hans blick stormig.
"Vad ska jag göra," undrar hon inombords. Elianas sinnen svärmar fortfarande av lavendel och minnena av hennes mamma. Behovet att röra sig närmare sängens ägare överväldigar hennes rädsla för vad som kommer att hända henne.
"Jasper, har hon vaknat än," ropar en kvinnas röst från det andra rummet.
Eliana hoppar till och försöker komma längre bort från mannen, men när hon närmar sig sängkanten, halkar hon, trasslar in sig i filten, och faller mot det kalla golvet.
Hon slår dock inte helt ner. Ett par starka armar fångar henne försiktigt. Den grova strukturen på mannens händer får gåshud att löpa längs hennes armar och rygg, ett flämtande lämnar hörbart hennes kropp. Eliana klämmer ihop munnen medan hon återigen stirrar in i mannens ögon. Kanterna på hennes syn är suddiga när värmen sprider sig i hennes kinder och nacke.
Främlingen talar inte, han bara betraktar Eliana noggrant. När hon försöker öppna munnen för att tala, hinner kvinnan från tidigare före.
"Jasper, jag frågade om hon var vaken."
Kvinnan går nu in i sovrummet. Hon är betydligt längre än Eliana, hennes långa bruna hår uppsatt i en knut. Hon torkar sina händer på en fläckig och gammal trasa. När hon får ögonkontakt med Eliana, ler hon och kastar trasan över sin axel.
Elianas blick dras till hängsmycket som dinglar runt kvinnans hals. Det är en tass. Den är tjockare än en vargs. Rädslan nu den dominerande känslan i Elianas kropp, försöker hon knuffa bort främlingen medan ett plågat flämtande undslipper henne. "Ni är varbjörnar!"