Kapitel 2 - Udda känslor
Solen sken genom fönstren och träffade mig rakt i ansiktet. Jag öppnade inte ögonen. Istället lät jag solen värma mig, försökte skaka av mig den rysande känslan från drömmen jag just hade haft. Jag måste ringa mamma, behöver höra hennes röst, hennes irriterande men livliga prat om vad som hänt under veckan som gått.
Jag sträcker mig efter nattduksbordet och hittar min telefon, trycker på hemknappen, "Ring mamma," säger jag och snart hör jag den lugnande rösten på andra sidan.
"God morgon älskling! Du är uppe tidigt idag!"
Jag känner klumpen i halsen och försöker svälja ner den.
"Är allt okej, gumman?" frågar min mamma när jag inte säger något.
Jag tar ett djupt, lite skakigt andetag och svarar henne.
"Ja mamma, jag mår bra, behövde bara höra din röst."
"Dåliga drömmar igen?" undrar hon.
"Typ, det var en konstig en, gav ingen mening," säger jag, öppnar äntligen ögonen och börjar kravla mig ur sängen.
"Drömmar gör sällan det i början. Vill du berätta om den?" frågar hon.
Vill jag det? Vad ska jag säga? "Vi bodde i en grotta och denna snygga kille dödade dig. Med sina tänder, drack dig torr faktiskt."
"Nä, det är okej, den bleknar ändå, kan inte riktigt minnas mycket," svarar jag, vetande att min mamma kan spendera timmar med att tolka drömmar om jag berättar minsta detalj.
Det började när jag var barn, kanske vid tre års ålder. Jag hade dessa perioder av mardrömmar, inte de vanliga om monster under sängen eller mördande clowner på tivolit. Nej, mina var av en mycket blodigare natur, människor som slets i stycken, lem för lem, bestar i mörkret och naturen själv som vände sig mot vår mänskliga ras. Ibland kunde jag inte säga var drömmen slutade och mitt verkliga liv började. Min mamma tog ofta ledigt från jobbet för att stanna hemma när jag hade haft en dålig natt, och övertygade mig om att det bara var en dröm.
I fyra år försökte min mamma få mig hjälp och jag kunde se hur det åt upp henne. För varje läkare som ville ge mig en ny typ av medicin eller prata mer om att min pappa lämnade oss, blev hon mer besegrad. Hon köpte alla böcker om drömtolkning hon kunde få tag på, med ett uppdrag att fixa mig. Så jag började gömma eller ljuga om mina drömmar. Berättade henne bitar och stycken och höll alltid tyst om det värsta tills en dag då jag sa att de var borta, ersatta med drömmar om söta pojkar och kärlekshistorier. Och snart var de verkligen det.
"Det är bra älskling... Men Hope, du skulle berätta för mig, eller hur? Om mardrömmarna kom tillbaka?" Min mammas oroliga röst skickade en stöt till mitt hjärta.
"Såklart mamma, men oroa dig inte, det var ingen mardröm, bara en konstig dröm," ljög jag.
"Jag måste verkligen gå nu, har inte hunnit gå på toa än," skrattade jag, och visste att det skulle avsluta samtalet.
"Okej, du borde nog göra det då. Ses vi på söndag?" frågade hon.
"Jag kommer!" sa jag och avslutade samtalet innan jag rusade in i badrummet. Det var ingen lögn, min blåsa höll verkligen på att sprängas.
Idag var min lediga dag från jobbet. Efter att ha slumrat till i ett par timmar var min första idé att stanna hemma, i sängen, titta på Netflix och proppa i mig starkt kaffe, smörgåsar, chips och glass. Men den kvarvarande känslan av att vara instängd i en grotta fick mig att längta efter frisk luft. Jag funderade på att skicka ett sms till Maya. Kanske kunde vi hänga, men jag strök det. Även om Maya oftast var en frisk fläkt, krävde hon mycket energi och just nu kände jag att jag behövde den energin för mig själv.
Jag öppnade min garderob och suckade när jag såg klädhögarna. Kanske borde jag spendera dagen med att organisera denna röra? Jag sköt upp det... igen...
Jag tog på mig ett svart linne, ett par jeans och mina vita converse. Jag tog min jeansjacka och axelväska och lämnade lägenheten.
Luften utanför kändes ren efter det kraftiga regnet kvällen innan. Solen var varm men inte het. Jag tog några djupa andetag och bestämde att det verkligen var en vacker dag.
Efter en kort promenad hamnade jag på stadens zoo. Jag älskar det här. Jag föredrar faktiskt djur framför människor eftersom det inte finns något behov av att prata.
Min promenad tog mig förbi sälarna och delfinerna, genom reptilhuset. Jag stannade vid barnens klapphage för att gosa med kaninerna. Jag älskar doften av kaniner! Sedan fanns det området med de stora katterna, bryr mig inte så mycket om dem, måste jag erkänna. Jag tycker de är lata och arroganta och om jag var ett djur skulle jag inte lita på dem. Mycket backstabbing-vibbar där. Jag hamnade på samma plats som alltid. Längst bort i parken, vid vargarna. De är en solid flock på åtta vargar och de är den enda terapin jag behöver. Jag låser blicken med alfahonan och känner ett leende formas på mina läppar. "Kom igen, kalla på dem," viskar jag till henne som om jag verkligen tror att hon kan höra och förstå mig. Hon lutar huvudet bakåt och ett lågt ylande bryter fram från hennes strupe och jag fnissar till. Det tar inte lång tid innan resten av flocken kommer springande. Alphahannen stannar vid sin hona, snugglar sin nos i pälsen på hennes nacke innan han kommer fram till mig. Alphahonan stannar på sin plats och tittar.
Jag glider ner på gräset framför dem, bara separerade av stängslet i deras inhägnad, och jag stoppar handen i min väska. Sju par öron spetsas, sju par ögon följer varje rörelse jag gör och sju blöta tungor slickar sina nosar.
"Jag vet vad ni vill ha, era tokiga hundar," skrattar jag medan jag tar upp en påse med torkat kött ur väskan. Jag vänder mig först till alfahanen.
"Nu vet du vad som gäller, du ger din dam först," säger jag och ger honom köttbiten mellan stängslets täta spjälor. Jag ser hur han joggar över och lägger köttet framför henne innan han kommer tillbaka till mig. "Duktig pojke! Du är en riktig gentleman," berömmer jag honom och ger honom hans egen delikatess. Jag vänder sedan min uppmärksamhet till de sex återstående vargarna innan jag lutar mig mot stängslet och bara slappnar av en stund. De lurviga sju på andra sidan gjorde detsamma.
"Jag önskar verkligen att ni kunde förstå mig. Det skulle vara trevligt att ha någon att prata med. Jag bryr mig inte mycket om att prata med människor, har aldrig varit bra på det," säger jag och vänder mig mot alfahanen. Han vilade sitt huvud på sina stora tassar och tittade tillbaka på mig. "Nåväl, kanske kan vi träna på det nästa gång, va?" Jag fnissar innan jag ställer mig upp.
Alfahonan speglade mig innan hon återigen lutade huvudet och kallade på sin flock.
De sprang alla iväg efter henne, men innan han försvann, vände sig alfahanen om och gav mig ett starkt ylande som gick rakt in i min själ och sedan var han borta. Mina ben skakade och jag grep tag i stängslet för att stabilisera mig. Vad var det där? Det var inte ett hot eller en dominanshandling. Det kändes mer som en klapp på ryggen. Mer som; "Du klarar det tjejen" "Jag känner med dig" "Håll ut".
"Herregud Hope, det måste vara riktigt illa om du hoppas på uppmuntran från en varg," viskade jag till mig själv, skakade på huvudet och ett tyst skratt lämnade mina läppar.
Istället för att gå hem igen, tog mina ben mig till parkourparken några kvarter från min lägenhet. Det är en omfattande park, inte bara för parkour, där finns ett kaffestånd med några bord och stolar, områden för picknickar, frisbeespel, en liten hundpark och naturligtvis George glassmannen med sin vagn av kalla, himmelska godsaker. Vanligtvis kommer jag hit då och då för att träna, men idag är jag bara en åskådare. Jag beställde en medelstor caffè mocha och satte mig vid ett bord som vette mot parken. Tonåringarna som normalt invaderade denna del var förmodligen i skolan, men det var några, kanske i min ålder, som tränade sina färdigheter. Jag sippade på den bittersöta drycken medan jag såg på hopp, svingar och glidningar framför mig. Jag kunde känna mina muskler rycka lite, längtande efter att delta.
"Hoppar du över träningen idag?" hör jag en mansröst komma upp bakom mig.
Jesse satte sig i stolen bredvid mig. Rött hår, blå ögon och fräknar täcker hans hud. Han log sitt vita, charmiga leende.
"Nej, det är min lediga dag så jag kom bara för kaffet," svarade jag och log tillbaka.
"Fortsätt intala dig det," blinkade Jesse åt mig medan han drog av sig tröjan och flexade sina muskler. "Jag är ganska säker på att du kom för utsikten," fortsatte han och vickade på ögonbrynen.
"Ja, det skulle du vilja!" svarar jag, känner en liten rodnad på mitt ansikte och lite varmare än vanligt.
Han skrattade högt innan han ställde sig upp, rufsade till mitt hår och gick iväg.
Jag log för mig själv och tog en klunk till från min kopp.
Han har inte fel, jag gillar att se honom träna. Inte som en förälskad tjej imponerad av hans goda... nej exceptionella kroppsfysik, utan hans snabbhet, flexibilitet och styrka blåste mig ofta bort. Det är som om han inte är mänsklig. Som om han steg ut från en Avengers- eller gladiatorfilm. När jag såg honom i luften ibland, var det som om han trotsade gravitationslagen. Idag var en sådan dag. Hans kropp, glänsande av svett, vred sig, snurrade, landade, lämnade och flög som om den inte var menad för något annat. Från att balansera på smala ytor till att landa på en annan, alldeles för långt borta, det var som en dans med naturen och
Jag kände min andning bli snabbare, min hud varmare och jag slickade mina läppar, lite ur fokus... vad i helvete?... Jag reagerar aldrig på Jesse på det här sättet...
"Är du säker på att du inte vill vara med?" ropade han efter en stund. Jag bara skakade på huvudet och vinkade åt honom att fortsätta, glad att han var för långt borta för att se mitt rodnande ansikte.
Jag tränar med honom ibland, och kanske om han skickade mig ett sms och sa att han skulle vara här, kunde jag ha klätt mig bättre och varit med.
Jag kollar min telefon.
Ett nytt meddelande...
Från Jesse: Träning idag, vill du vara med?
Oups, totalt missat det.