Kapitel 4 Oförglömlig?
"Vi pratar inte mer om honom," sa Emily. "Han är en patetisk människa." Om Byron hade fler komplimanger, hoppades hon få höra dem.
"Du har rätt," sa Byron. "Berätta vad du gillar att göra."
Emily kände sig lite tipsy och började glatt räkna upp alla saker hon gillade.
"Jag gillar att designa hårklämmor, gå ut med hundar," började hon.
"Jag också," sa Byron. "Jag gillar hundar. Jag vet inte hur man designar hårklämmor."
Emily skrattade och råkade spotta ut små matbitar medan hennes gaffel föll till golvet. När han sa att hon var oförglömlig, hoppades hon att det inte var på grund av hennes dåliga bordsskick.
Byron verkade oberörd och kallade bara på Amadeo för att få en ny gaffel.
De fortsatte prata långt efter att de hade ätit klart. I sitt tipsiga tillstånd undrade Emily hur en fantastisk man som han fortfarande var tillgänglig. Han bar ingen vigselring. Men självklart kunde hon inte anta att han var singel. Han kunde fortfarande ha en flickvän. Vad det än var, ville hon inte veta. Det var bäst att njuta av ögonblicket.
Det var sent, men hon kände sig knappt trött när de gjorde sig redo att lämna restaurangen.
Byron tog fram sin telefon och pratade med någon som hette Alistair, och bad honom att köra fram limousinen till restaurangen.
Limousine!? Det gick plötsligt upp för Emily att hon fortfarande inte visste vad Byron jobbade med. De hade varit så upptagna med att prata om deras favoritmusik och skämta att hon aldrig ens hade haft chansen att fråga.
Hon tackade Amadeo för den utsökta maten, och han sa, "Jag hoppas få se dig igen, fröken."
Emily trodde inte att det var troligt, om inte Byron bjöd ut henne på en ny dejt. Men Byron verkade bli allvarlig när de gick ut på den regniga gatan och snabbt dök in i limousinens värme.
Det var oklokt att sätta sig i en främlings bil igen efter hennes senaste upplevelse, men hon hade inte tid att tänka om, och hennes hjärna fungerade långsamt på grund av alkoholen. Märkligt nog kände hon att hon kunde lita på Byron.
Det fanns gott om plats, och hon satte sig bredvid honom, men inte för nära.
"Vad du än jobbar med, verkar det löna sig," sa hon lättsamt, även om hon kände sig lite obekväm eftersom hans dystra humör var som ett åskmoln som fyllde hela bilen.
"Ja," sa han frånvarande, "aktier och obligationer, sådant."
Emily berättade för chauffören vart hon skulle, och resten av resan var mestadels tyst. Hon undrade vad som pågick. Kanske var Byron bara glad när han åt italiensk mat.
"Mår du bra?" frågade hon till slut.
Han svarade inte, och han verkade titta bort mot någon avlägsen plats.
Hon upprepade frågan lite högre.
"Vad menar du?" frågade han.
"Du verkar lite ledsen," sa hon rakt ut. Hon ångrade det genast eftersom han såg förolämpad ut. Självklart gillar ingen att bli anklagad för att vara ledsen, särskilt inte en tuff man.
Det var för sent. Orden fortsatte komma ur hennes mun.
"Du såg ledsen ut när jag först såg dig också, på bron."
Han tittade på henne länge med den där envisa rynkan i pannan, och hon tittade tillbaka, försökte lista ut vad i hela friden han tänkte på. Till slut gick en hel minut, förmodligen längre.
Precis när hon trodde att han inte skulle svara på hennes fråga alls, sa han, "Du vet, jag kan relatera till dig. Jag menar, ingen har någonsin följt mig besatt, men..."
"Ja?" uppmuntrade hon.
"Jag brukar inte berätta detta för någon, så snälla håll det för dig själv," sa han med en mjuk röst.
"Självklart," svarade Emily. Det var inte som att de kände samma människor ändå.
"När jag var nio år gammal skilde sig mina föräldrar. Det var extremt förvirrande för mig. De fortsatte att bråka och försökte sedan bli tillsammans igen. Till slut bestämde min mamma att hon var tvungen att lämna, och hon tog mig med sig. Men min pappa kunde inte acceptera det. Han kom till vår nya plats, knackade på dörren, skrek, ibland riktigt sent på natten. Jag blev faktiskt rädd för honom."
"Det låter hemskt," sympatiserade Emily.
"Jag vet hur mycket ett uppbrott kan göra ont," fortsatte han, "men ett sådant beteende äcklar mig. Jag ville berätta för dig eftersom du berättade din historia för mig. Det måste ha varit svårt att dela med sig."
"Ja," sa hon, "det är aldrig lätt att prata om."
"Men det är inte därför jag var 'ledsen', som du uttryckte det," tillade han.
Nåväl, det var förvirrande.
"Jag borde inte snoka," sa Emily, "Jag är ledsen att jag blev full på de där utsökta likörerna."
Han tog försiktigt hennes hand och förde den långsamt upp till sina läppar. Kyssen på baksidan av hennes hand kändes så söt och passionerad.
"Du ska inte vara ledsen," sa han. "Jag hade en underbar tid."
Sedan stannade limousinen, och innan hon visste ordet av, klev Byron ut och höll upp dörren för henne.
"Det hade jag också," sa hon när hon klev ut framför sitt låghus.
"Jag ska titta på när du går in genom dörren," sa han, "bara för att vara säker på att du är trygg."
"Okej—" sa Emily, men han var redan på väg tillbaka in i limousinen.
Han skulle inte ens säga god natt eller fråga om han kunde träffa henne igen?
Hon gick till byggnaden och öppnade dörren till foajén. När hon blickade tillbaka såg hon inget annat än de mörka konturerna av limousinen parkerad på andra sidan gatan. Sedan gick hon in.
Emily undrade om han var arg på henne för att hon frågade om hans känslor. Hon var inte nyfiken. Hon frågade bara för att hon brydde sig om honom. En gång hade Emily sett en kvinna, en fullständig främling, gråta på bussen, och hon gick över för att fråga vad som var fel. Det verkade bara som det anständiga att göra.
Å andra sidan, han verkade vara på dåligt humör redan innan hon började den konversationen. Vem visste vad som fanns i hans sinne?
När hon kom upp till sin lägenhet och tittade ut genom fönstret, var limousinen borta.
En sak var klar, tänkte Emily trött när hon kröp ner i sängen, han var inte intresserad av att se henne igen.
Kanske var hon trots allt lätt att glömma.