KAPITEL 5 Massakern
Markisen
"Följ den bilen! Se till att vem som än är i den dör!" skrek jag till två av mina män. De nickade och sprang mot sina motorcyklar som stod parkerade vid några träd nära vägen. Jag såg dem ta på sig hjälmarna och köra iväg, jagande efter den svarta SUV:n.
Jag gick snabbt mot den första bilen i konvojen och öppnade passagerardörren. Ut föll en död man som kollapsade från sitt säte ner på vägkanten, blod droppade från hans många sår tillsammans med den karaktäristiska lukten av bränd kött från kontakt med silver. Jag stack in huvudet för att kolla de andra och såg föraren lutad mot sitt säte samt två andra i baksätet... alla döda. Vargar. Jag log triumferande och reste mig. Informationen som gavs till Äldsten var korrekt. Mina män klappade igenom var och en för identifikation och gav mig vad de kunde hitta. Jag tog en titt på deras ID-kort och kastade dem på gatan. Inte en enda av de döda kropparna hade Turner eller Maxwell som efternamn.
Jag gick till bilen bakom den första och öppnade passagerardörren. Ingen föll ut den här gången, men jag fann föraren lutad framåt mot ratten. När jag böjde mig för att nå förarens plånbok märkte jag att dörren bakom föraren var öppen.
"En varg har rymt!" skrek jag irriterat. Hur kunde det ens vara möjligt att överleva en sådan attack?! Jag tittade ner på bildörren och såg att den var full av kulhål. Jag vände mig till männen som inspekterade den sista bilen i konvojen. "Finns det någon där med Turner eller Maxwell som efternamn?" En av mina män skakade på huvudet.
"Ingen, Markisen, även om de alla är vargar," svarade han. Jag tog ut förarens plånbok och kastade den på trottoaren. Hans efternamn var varken Turner eller Maxwell. Jag stängde ögonen och knöt händerna i frustration.
"Döda människorna i huset och sök igenom området! Han kan inte ha kommit långt med de skador han har fått!" Mina män delade sig i två grupper; en liten grupp stormade in i huset medan en annan grupp sprang nerför gatorna och mellan husen, sniffande efter doften av vargblod.
Jag tittade upp mot Templet som vilade på den högsta kullen i stadens hjärta. Det är möjligt att vargen kunde ha gått dit. Dyrkarna och prästerna har hjälpt Turner-klanen i generationer. Utan tvekan skulle en Turner vara välkommen att söka skydd där. Hur som helst, informanten gick med på att möta mig där.
Jag sprang uppför trapporna med blixtens hastighet och sniffade efter den våta hundlukten av vargen i fårakläder.
Jag fann honom på den avlägsna sidan av Templet, tittande på förödelsen nedanför. "Den du söker togs av en kvinna," sa han. Jag gick och ställde mig bredvid honom och tittade ner. Han hade en bra utsikt över de kulhålstäckta bilarna nedanför. Han hade förmodligen sett allt.
"Kvinna? En honvarg?" frågade jag.
"Jag vet inte, Markisen. Hon bar en mask och en svart dräkt. Den enda anledningen till att jag säger att det är en kvinna är på grund av hennes smidiga kurvor," svarade han. "Jag förstod vår överenskommelse. Du kommer inte att betala förrän en Turner har hittats." Han pekade mot riktningen av ett hus. "Kvinnan tog honom dit. När du har bekräftat vem han är, kommer jag att vänta här på min betalning."
"Hjälper hon honom?" flämtade jag överraskat. Inte många visste om vår attack mot Turners ättling. Kunde det ha varit en allierad till vargarna? En förrädare kanske?
"Ni blodsugare underskattar alltid fienden. Det har aldrig varit er starka sida," sa vargförrädaren.
"Jag borde döda dig, Varg, för att du förolämpar mig," sa jag. Han skrattade och böjde sitt huvud.
"Dina hot betyder inget för mig. Jag är redan död. När ordet om mitt förräderi sprids, kommer min sort att döda mig. Men om du dödar mig nu, försäkrar jag dig att du inte kommer få det du vill ha. Bekräfta nu identiteten på den saknade vargen och ge mig det jag har bett om, Blodsugare," snäste han och tog fram en träpåle från under sin kappa.
"Vänta på min återkomst," sa jag. Han log illvilligt mot mig och lade tillbaka pålen i kappans gömmor.
"Bra. Vi har kommit till en förståelse. Jag kommer hålla vakt härifrån. Skynda dig," instruerade han.
Jag rusade nerför trapporna igen och styrde mot huset som vargprästen hade pekat ut. Jag tog ett djupt andetag och fångade den svaga doften av vargblod. Vargförrädaren hade rätt. Han hade förts hit.
Jag följde doften och fann den blödande vargen sittande upprätt mot ett träd på baksidan av gården. Hunden i inhägnaden skällde oavbrutet. Jag morrade lågt åt hunden och den tystnade omedelbart, vilket tillät mig att gå fram till vargen utan oväsen.
Han hostade och spottade ut blod. Hans lukt var kväljande. "Kan du fortfarande tala?" Han nickade. "Vad heter du?" frågade jag.
"A-alpha J-james Turner, ättling till Enchantress," kraxade han.
"Jag behöver bevis," sa jag.
"F-ficka," viskade han. Plötsligt föll hans hand åt sidan. Han hade slutligen gett efter för sina skador. Jag drog ut hans plånbok och pass från fickan. Han var James Turner som använde aliaset James Maxwell. Ändå behövde jag vara säker denna gång. Jag behövde utföra ett bekräftande test.
Jag tog fram två rör ur min jackficka och samlade lite av hans blod som prov. Våra forskare hade framställt en elixir som, när den binds till blodet från Enchantress ättling, skulle avge ett blått ljus, vilket signalerade en lyckad träff. De många män vi hade dödat med efternamnet Turner gav inte ett positivt resultat. Jag hoppades att detta var den riktiga Turner vi hade sökt efter i generationer. Jag placerade en droppe av elixiren och väntade, nästan nedslagen, tills ett svagt blått ljus glödde. Det var bekräftat. Vi hade dödat en Turner-ättling!
Jag rusade tillbaka till huset där jag tidigare hade sett Alpha James Turner gå ut. Jag gick in, hoppades att hitta den som bodde med honom redan död, men huset var tomt.
"Markis, huset är tomt," hälsade en av mina män mig när jag gick in i huset. "Förlåt mig, Herre, jag hörde eller såg inte ett barn medan jag bevakade dem sedan imorse." Jag höjde min hand för att slå honom i ansiktet, men jag stannade när jag insåg att jag inte heller hade hört eller sett ett barn. Inte heller såg jag Alphas partner. Jag sänkte min hand. Barnet visade redan krafter. Hon var troligen i den tredje bilen. En hostning bakom mig fångade min uppmärksamhet.
"Siaren hade rätt. Aludras Blå Stjärna lyser för Enchantress," sa en av mina män medan han räckte mig en fotoram med ett litet fotografi av en liten flicka med blå ögon och korpsvart hår. Jag bröt glaset, tog bilden och lade den i en av innerfickorna på min jacka. "Hennes säng var tom, Markis, men alla hennes tillhörigheter har lämnats kvar."
"Män, till flygplatsen. Om jag har rätt, är Alpha Turners maka och barn i SUV:n och jag antar att SUV:n är på väg dit," beordrade jag mina män. "Uppdatera mig när ni är framme. Jag har en präst jag måste betala."
Jag tittade upp mot templet ovanför mig. Jag kunde inte lämna utan att ge den gamle mannen vad som avtalats. Blod från en Turner har spillts, därför måste jag ära avtalet.
Vargprästen hade bett om den Flammande Svärdet, som vi haft i vår ägo sedan natten då Svarta Häxan dödade Huang, i utbyte mot information. Jag hade låtit någon placera en liten spårningsanordning på svärdets handtag, så att var svärdet än gick, skulle jag veta. Jag beordrade en av mina män att hämta svärdet från bakluckan på min bil som jag parkerat på andra sidan av templet.
"Markis, svärdet är borta," sa han när han återvände.
"Det är inte möjligt," sa jag och tog fram min telefon för att kontrollera svärdets position. "Det står här att svärdet är... med dig." Fan!
"Herre, när jag öppnade bakluckan på din bil, fann jag detta." Han räckte mig ett äggskalsfärgat kuvert med 'Markis Stefan Acheron' skrivet på framsidan och en liten trådbunden spårningsanordning, samma anordning jag hade låtit någon sätta på svärdet. Jag bröt förseglingen på kuvertet och tog ut pappersarket som låg inuti.
Det stod:
"Markis Stefan,
Vi hade ett avtal. Du dödar en Turner och jag får svärdet. Jag tog vad som rättmätigt var mitt.
Präst"
Jag skrynklade ihop pappersarket och kastade det så långt jag kunde. Vargen hade inte ens anständigheten att vänta eller visa mig någon respekt. Jag tittade ner på den lilla trådbundna enheten i min hand. Han hade till och med tagit ut min spårningsanordning! Hur visste han ens?!
Efter att ha beordrat vampyren att hjälpa de andra vid flygplatsen, rusade jag till där min bil var parkerad och öppnade dörren till förarsätet. Aska välkomnade mig och blåste utåt i den svala nattbrisen. Aska... det var vad som var kvar av min chaufför och en vass träpåle gjord av hagtornsträ som låg i mitten av det svarta lädersätet.
Jag tittade upp mot månen med så mycket hat. Med varje steg vi vampyrer tog, spottade Mångudinnan i vår riktning, gynnade vargarna hon daltade med och visade extrem fördom mot vampyrerna. Vi kallades båda nattens varelser, nattens barn, till och med skräckens varelser, ändå såg Mångudinnan sin skapelse som god medan vi som festade på blod ansågs vara onda.
Till min förvåning rörde sig molnen för att visa den blå stjärnan Aludra medan ljuset på månens yta gnistrade. Uppenbarligen hånade Mångudinnan och Jungfrun Aludra mig.
Jag svor att jag skulle hitta Enchantress och döda henne.
Och ingen, inte ens Mångudinnan eller Aludra, skulle stoppa mig.
Hertigen
Jag närmade mig den arga markisen bakifrån. Jag landade i Cebu i eftermiddags i hopp om att rådgiva markisen innan han gjorde misstag. Men min assistent kunde inte få tag på markisen, och därför välkomnades jag av en blodbad av episka proportioner. Jag svor tyst åt mig själv medan jag gick förbi slakten. Jag var dum nog att tro att jag kunde göra en skillnad.
Tydligen hade markisen planerat en massaker. En konvoj av bilar stod parkerade nära templet, genomborrade av silverkulor. Polisen var redan på väg och en folkmassa av lokalbefolkningen flockades vid brottsplatsen, undrande vad som hade hänt i ett fridfullt kvarter nära templet.
"Vart är du på väg, Markis?" frågade jag försiktigt. Han stannade och vände sig långsamt om för att möta mig. Om han var överraskad av min oväntade ankomst, visade han det inte.
"Hertig, jag var på väg till flygplatsen," svarade han.
Jag nickade, gick till passagerarsidan av bilen och satte mig tyst in. Efter att ha tagit bort träpålen satte sig Markisen försiktigt ner på det askbelagda förarsätet och vred om nyckeln som redan satt i tändningen.
"Jag hörde en av dina män säga att svärdet är borta. Talar han om det Flammande Svärdet som har varit i vår ägo sedan den Svarta Häxan tog det?" frågade jag medan han körde iväg mot flygplatsen. Han nickade utan att säga ett ord. "Jag är förvånad över att Vampyrkungen lät dig ta det."
"Det var ett medel för att nå ett mål, Hertig," svarade han. "Den förrädiska vargen som har hållit Turners släkts identitet hemlig bad om det Flammande Svärdet i utbyte mot döden på den Turner-ättling vi har letat efter i över hundra år."
"Och?" frågade jag.
Han stack handen in i sin rock och tog fram en liten flaska som glödde blått. Han hade verkligen dödat en Turner-ättling! När han lade tillbaka flaskan i sin rock föll något ut och landade på bilens mittkonsol. Jag plockade upp det och tittade på det. Ett vackert litet barn, en flicka med långt vågigt svart hår, log tillbaka mot mig medan hon kramade en leksaksvarg. Jag flämtade när jag såg hennes sammetsblå ögon.
"Förtrollerskan är född!" utbrast jag chockat. Jag blundade och mindes målningen av Förtrollerskan som hängde ovanför Äldstens skrivbord. "Hon har en påtaglig likhet med Förtrollerskan från länge sedan."
"Det är därför vi måste skynda oss till flygplatsen. Jag hade också förhandlat med en medlem av Turner-släkten. Han ger mig vad jag behöver och jag låter honom återvända till Storbritannien...eller så tror han, eftersom jag aldrig skulle låta en varg leva," sa Markisen med en hotfull ton. Han slingrade sig genom trafiken, fast besluten att nå Förtrollerskan innan det var för sent.
Men trafiken stod stilla på bron. Sirenen från en ambulans hördes nära mitten av bron.
"Vi måste fortsätta till fots," sa Markisen och parkerade bilen vid sidan och steg ur. Jag gjorde detsamma och vi båda sprang mot flygplatsen.
Ljudet av skottlossning bröt nattens tystnad när vi närmade oss. Jag stannade vid säkerhetsgrinden och fann vakterna ligga livlösa på marken. Jag kastade en blick på Markisen och skakade ogillande på huvudet. Han stirrade tillbaka på mig, utan att bry sig om vad jag tyckte.
Plötsligt upphörde skottlossningen. När vi gick in på flygplatsens flygramp såg jag en kvinnlig figur i en tajt svart dräkt. Hon gick snabbt in i en hangar.
"Följ mig," sa jag till Markisen. Jag rusade mot hangaren där jag såg kvinnan gå in, men hon var inte längre där.
Inuti stod en SUV med en död kvinna medan en död varg låg gömd bland lådorna som var staplade i ett hörn. Jag böjde mig ner framför den döda vargen och luktade på hans blod. Han var en Beta. Jag reste mig upp och drog djupt efter andan. Det fanns ett spår av en doft av...vampyr.
"Vem förhandlade du med igen, Markis?" frågade jag snabbt medan jag gick ut ur hangaren.
"Gamma," svarade han ilsket.
"Nåväl, jag tror att han och en annan vampyr hade egna planer," sa jag medan jag såg ett privatplan lyfta.