KAPITEL 3
Jag stod där lutad mot tegelväggen ett tag, torkade bort tårarna från mina ögon och försökte att inte börja gråta för mycket, annars skulle alla därinne få veta. Men jag visste att jag inte kunde stanna här ute för alltid.
Jag började gå tillbaka in i byggnaden och det var ingen i korridoren, så jag gick tillbaka till mitt skåp och när jag öppnade det låg det en lapp därinne, så jag plockade upp den.
Jag menar allvar, kärring. Försvinn från den här skolan innan du verkligen ångrar dig.
Jag stod där skakande ett ögonblick och tittade runt omkring mig för att se om någon såg mig.
Jag visste inte var Madison och Grace var. De var ökända för att skolka, men jag var inte säker på om de skulle göra det nu när de verkade följa efter de nya killarna.
Jag lutade mig mot mitt skåp när jag hörde fotsteg komma nerför korridoren och jag började skaka, utan att veta vem de tillhörde.
Jag vände mig om för att titta och det var en av lärarna.
Han stannade och stirrade på mig ett ögonblick och jag såg till att mitt hår täckte min svullna kind.
Han såg ut som om han skulle komma mot mig men då började hans telefon ringa och han var tvungen att svara. Så han började gå tillbaka mot kontoret.
Jag insåg att jag inte kunde stanna kvar i skolan efter det, så jag lämnade allt bakom mig och gick ut genom sidodörren igen och sprang bort från skolans område och började gå hemåt.
Jag såg att det fanns en park bredvid mig, så jag stannade och satte mig på gungan och började gunga lite. Minns några bra tider jag haft i den här parken.
Förmodligen det enda stället där jag haft några bra tider alls.
Jag stannade där så länge jag kunde innan en Rolls Royce stannade framför mig på gatan.
Bakrutan rullades ner och jag visste att det var en av min fars vänner. En som också hade kommit ganska nära mig.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag blev riktigt rädd. Mitt hjärta började slå hårt och mina händer blev riktigt svettiga.
Jag tittade runt och han satt kvar i bilen, gick inte ut. Han förväntade sig att jag skulle gå fram till honom. Men jag tänkte definitivt inte sätta mig i den bilen med honom.
Jag reste mig från gungan och vände mig om och sprang mot skogen som låg bakom parken, bort från den mannen.
Jag hörde inte att han ropade på mig eller något sånt. Jag visste att han skulle ringa min pappa, men just nu var det ett bättre alternativ än att sätta mig i bilen med honom.
Jag började ducka för lågt hängande grenar och klättra över fallna stockar för att komma bort från honom.
Så snart jag var tillräckligt långt in i skogen visste jag att jag var säker. Han skulle inte följa efter mig här.
Så jag slutade springa och satte mig på en fallen stock och kramade armarna runt mitt bröst och började gunga fram och tillbaka, medveten om vad som väntade mig när jag kom hem.
Jag ville inte gå hem. Jag ville inte tillbaka till skolan. Jag hade inga pengar.
Jag hade ingenstans att ta vägen. När de svarta molnen började rulla in med blixtar och åska, visste jag att jag inte kunde stanna här för länge.
Jag kände de små dropparna börja falla genom träden och träffa mig i huvudet, och jag kunde stå ut med det tills det började regna mycket hårdare.
Jag blev genomblöt på några sekunder, så jag reste mig upp och började gå mot mitt hus men jag höll mig kvar i skogen.
Jag tänkte inte riskera att mannen fortfarande väntade på mig utanför parken.
Varför kunde inte dessa människor bara lämna mig ifred?
"De är bara avundsjuka på dig." Min mammas röst ekade i mitt huvud.
Jag saknade den kvinnan så mycket. Jag var bara fem när hon dog men jag har gjort allt jag kunnat för att se till att jag minns allt om henne.
Pappa gjorde sig av med alla hennes saker direkt efter att hon dog, så allt jag har är mina minnen. Den enda saken som han inte kunde ta ifrån mig.
Men jag var rädd att jag snart skulle börja förlora dem.
Jag började glömma hur hennes parfym luktade. Men jag kunde aldrig glömma hennes leende. Eller hennes skratt. Åtminstone hoppas jag att jag inte gör det.
Hon var alltid där för mig. När jag hade en dålig dag. När jag var ledsen. Hon lät aldrig någon skada mig.
Sedan hon dog har mitt liv bara varit en stor smärta. Det har varit oändligt.
Om hon var här just nu, vet jag att saker och ting skulle vara annorlunda. Pappa behandlade inte henne rätt heller.
Jag försöker föreställa mig att hon skulle ha lämnat pappa vid det här laget och vi två skulle bo någonstans lyckliga tillsammans just nu. Pappa skulle inte bry sig om jag bodde med henne. Jag har bara varit en börda för honom sedan hon dog. Någon som han har varit tvungen att ta hand om. Inte för att han verkligen har gjort det.
Men jag kunde föreställa mig oss två bo i en liten stuga ute på landet någonstans. Leva det perfekta tysta livet tillsammans.
Det är i alla fall en dröm. En dröm som jag vet aldrig kommer att bli verklighet, men något som jag tror skulle ha hänt om hon inte hade dött.
Jag nådde äntligen mitt hus och när jag stod ute i ösregnet tittade jag upp på det stora tvåvåningshuset och började fundera över mina alternativ.
Och sedan insåg jag, jag har inga alternativ.
Jag gick sakta upp till ytterdörren och gick in och stängde dörren bakom mig.
När jag gick in i hallen stannade jag plötsligt när jag möttes av min mycket missnöjda pappas stålblick som stirrade på mig.