Kapitel 7
Och så var det jag fann mig själv stående på grannens veranda ungefär tio minuter senare. Och om det är något värt att nämna, så höll jag också en liten lunchlåda full av smileykakor i mina armar.
Jag suckade tveksamt när jag tittade på den blå lunchlådan i min arm. Jag visste alltid att mamma var den glada och positiva typen. Och som jag sa tidigare, gillade hon att upprätthålla en god relation med grannarna.
Och det var därför hon skickade iväg min bror och mig till grannarnas hus för att leverera en välkomstgåva för att de flyttat in i området.
Kvarteret var ganska lugnt och fridfullt. Och som förväntat i en liten miljö som denna där alla kände varandra, fanns det gott om skvaller här och där.
När jag steg ut tidigare hade jag fångat några tanter som diskuterade vid huset mitt emot vårt. En av dem hade sett oss anlända och hon gav de andra hela historien. Jag hade väldigt skarpa öron så jag lyckades lyssna på deras samtal när jag gick förbi dem.
Just då hördes ljudet av rörelser inifrån huset och jag ryckte till och återfick min uppmärksamhet på platsen där jag var. Jag hade ringt på dörrklockan tidigare och det verkade som om någon var på väg att öppna.
Mycket riktigt hördes en serie klick bakom dörren, förmodligen från att vrida om nyckeln. Och dörren drogs upp.
En ung pojke i min ålder stod på andra sidan dörren med händerna om dörrhandtaget för att hålla den öppen. Han verkade inte mycket äldre än mig. Men han var längre. Han hade mörkblont lockigt hår och ett ganska snyggt ansikte till det, det var rättvist att säga att han var en ganska attraktiv tonåring.
När hans blick landade på mig verkade han för ett ögonblick förbluffad. Hans läppar var öppna som om han var på väg att säga något innan han avbröts. Hans blick vandrade över mitt ansikte en stund innan han äntligen återfick sinnesnärvaron.
Till min förvåning stack han dock in huvudet i huset och utbrast högt, "FAN Kayla, det står en älva vid vår dörr!"
Först blev jag förbluffad. Men en stund senare insåg jag vad som pågick.
Och jag fnös sarkastiskt till svar. "Mycket roligt."
Inte för att skryta, men jag har alltid vetat att jag var väldigt vacker. Jag kunde se det när jag stod framför spegeln och tittade på mig själv. Jag hade också hört fler komplimanger från människor än jag kunde hålla räkning på.
Jag var inte den som stack ut i mängden. Eller den typen som skulle dra till sig allas uppmärksamhet på en fest. Men jag var vacker.
Pojken vände sin uppmärksamhet tillbaka till mig. Sedan sträckte han ut en hand för att klia sig i huvudet besvärat. Han verkade generad, medveten om att han hade yttrat det högt så att jag hörde.
Men det var bara för ett ögonblick.
Han rättade till sig och gav mig ett pojkaktigt leende. "Hej."
"Hej," svarade jag och log tillbaka.
Jag lyfte min hand och sträckte ut lådan mot honom. Hans blick flyttade sig från mitt ansikte till lådan i min hand och han såg förvirrad ut.
När jag märkte det, sa jag genast, "Jag blev ombedd att leverera denna välkomstgåva. Jag är grannens dotter. Vi har precis flyttat in."
Efteråt vände jag mig mot vår lägenhet och pekade med ett finger på den. Pojken tittade också ditåt och när han förstod vad jag menade, formade han ett "oh" med läpparna.
Sedan sträckte han sig ut för att ta emot lunchlådan från mig. Han skulle just till att säga något när det hördes ett prassel bakom honom och en figur dök upp.
Den här gången var det en flicka. Hon var ungefär lika lång som han. De hade liknande ansiktsdrag och samma smutsblonda hårfärg. Till och med deras ögonfärg var likadan och hon var som den kvinnliga versionen av honom.
Det var uppenbart att de var tvillingar.
När hon nådde oss, stod hon bakom honom och tittade över hans axel på mig. Hennes blick var lite genomträngande och hon tuggade tuggummi med en hint av kaxighet. Tillsammans med hennes smala blick verkade hon inte särskilt lätt att komma överens med.
När hennes blick landade på mig, syntes en glimt av förvåning i hennes vackra ansikte för ett ögonblick innan den snabbt försvann. Sedan granskade hon mig från topp till tå. Det var särskilt respektlöst att stirra på en person så länge men det verkade hon inte bry sig om. Även om hon visste det, verkade hon inte bry sig.
Jag brydde mig inte heller eftersom jag inte var där för att skaffa vänner. Livet är inte en dans på rosor och alla är inte menade att tycka om dig.
Hon klickade med tungan och mumlade på ett sätt som jag inte var menad att höra. "Inte illa."
Men, jag hörde henne. Jag visade ingen reaktion överhuvudtaget. Jag vände min uppmärksamhet tillbaka till hennes bror och gav honom ett litet, artigt leende.
"Då går jag nu."
Och så vände jag ryggen mot dem. Jag gick försiktigt nerför trappan och började gå tillbaka till vårt hus.
När jag gick kunde jag känna deras brännande blickar på min rygg. De viskade och pratade också med varandra.
När jag nådde grindarna till vårt hus, stötte jag på Jasper. Han kom precis tillbaka från grannens hus.
Jag märkte också att han hade ett litet leende på läpparna. När han nådde mig, slängde han genast armen runt mina axlar.
"Hej, lillsyrran. Går allt bra där borta?"
Jag tittade genast upp när jag hörde detta. Sedan log jag. "Ganska bra."
"Okej," svarade Jasper medan han öppnade dörren för mig att gå in. "Det var bra att höra."
Jag sa inget mer efteråt när jag gick in i huset.