Kapitel 6
Författarens perspektiv
Natten var mörk och blåsig. Flera moln i olika former flöt över himlen från tid till annan. När de simmade bort i fjärran, smälte de ibland samman och bildade en lång vit strimma som täckte månens ljus som sken genom natten. Månen var dold i några sekunder och överallt var mörkt tills molnen skingrades och svepte bort.
I en stor och vid innergård var det tomt. Hallen som ledde dit var också öde då ingen var i sikte. Vid ingången till innergården stod två mäktiga stenstatyer. De föreställde vargar som ylade mot himlen. Det var ganska konstnärligt och fantasifullt.
Mitt på innergården stod ett långt och stort bord med sina fyra ben stadigt planterade på marken. Det var gjort av vit och glänsande trä, så det glittrade när månljuset sken på det.
En likadan lång kista var också placerad på det. Liksom bordet var den också utsmyckad. Om inte ännu mer. Den var gjord av glas och man kunde se vad som fanns inuti.
Det låg en kropp i kistan. Figuren var lång och när den låg på rygg i kistan kunde man se att det var en mycket lång person. Det var också lätt att se att det var en man. Han var klädd i en vit dräkt. Den var lång och svepte runt hans kropp som en rock. Dräkten var utsmyckad och det fanns små kristallpärlor på den övre delen.
Vinden blåste ännu en gång och den här gången skakade även träden i närheten med den. Marken darrade lätt och det var som om varje gång vinden ylade var det som om marken skulle kollapsa. Någonstans i fjärran kunde man höra hundar skälla.
Det var mitt i natten och det var uppenbart att natten var kuslig och mörk.
Plötsligt tändes stenstatyerna vid dörren. Deras ögon lyste och de flammade med eld. Deras ögon glödde och det var som om det fanns lågor i dem.
Det fanns dock inget tecken på liv i stenögonen. Istället verkade de vara mystiska och övernaturliga.
Plötsligt stannade allt. Träden slutade skaka. Marken darrade inte längre och vinden ylade inte längre som om den var arg. Allt återgick till det normala. Och ingen hade varit där för att bevittna allt.
Förutom, förstås, de flammande röda ögonen på statyn. De var fortfarande likadana.
Chelseas perspektiv
Jag vaknade till de höga rösterna utanför mitt rum. De var höga och bullriga. De verkade tillhöra mina bröder. Men tack och lov, det fanns inga rop på panik.
Jag satte mig upp i sängen och sträckte på mina muskler. De blev vanligtvis extremt stela när jag vaknade på morgonen, så det hade blivit en vana att sträcka ut ordentligt. Solen var redan högt uppe på himlen och dess strålar strömmade in i mitt rum genom de genomskinliga glasen i mitt fönster.
Efter några ögonblick av att sitta på sängen för att återfå mina sinnen och vakna helt, klev jag ur sängen och stoppade mina fötter i mina par träskor. De var violetta eftersom det var min favoritfärg.
Jag gick sömnigt in i badrummet. Jag hade inte vaknat helt och det tog alltid ungefär fem minuter innan jag kunde bli mig själv igen. Men under de fem minuterna verkade jag alltid vara ett hopplöst fall. Efter att jag tömt mina tidiga morgontarmar i toalettstolens avskildhet kände jag mig mycket bättre och lättare.
Det var därför jag hatade att äta sent på kvällen. Det gjorde mig vanligtvis svag och tung på morgonen.
Jag gick till stället där tandborstarna hängde och drog ut en av dem. De två kvarvarande var för nödsituationer och gäster. Jag öppnade förseglingen, pumpade ut lite tandkräm på den och satte den på medelrengöringsläge. Det var en elektrisk tandborste.
Snart nog var jag klar med att bada och förbereda mig för dagen. Jag återvände till mitt rum och satte på mig ett par kurviga chinosshorts och en svart linne för att matcha. Jag trodde inte att jag skulle någonstans.
Precis när jag öppnade dörren, dök mamma upp i hallen. Hon log omedelbart när hon såg mig.
"Du är vaken. Jag var precis på väg att väcka dig." sa hon och jag nickade genast tillbaka.
"God morgon, mamma."
"God morgon, älskling." Hon hade nu nått dörren till mitt rum. Sedan fortsatte vi nerför trappan tillsammans.
När vi kom till foten av trappan, tittade hon på mig med ett leende och sa, "Jag har ett snabbt ärende för dig."
Sedan vände hon sig mot köket och lämnade mig stående där i ett förvirrat tillstånd och undrade vilket ärende hon hade tänkt skicka mig på. I en stad, vi just flyttade in i igår.