Kapitel 5
Det var tyst vid bordet och alla tittade på pappa och väntade på att han skulle tala. Efter en stund harklade han sig.
Sedan flätade han samman sina händer och började tala. "Först och främst vill jag be om ursäkt till er alla. Jag är verkligen ledsen att det blev så här."
Jag tittade på honom när han talade och jag kunde se att hans ögon blev röda.
Han tillade, "Men mest av allt är jag väldigt tacksam att vi alla är tillsammans. Att den här familjen inte gick i bitar efter allt som hände."
Han lät kvävd och känslosam. Ur ögonvrån såg jag en rörelse. Det var mamma.
Hon sträckte ut sin hand mot hans handflata som nu låg på bordet. Sedan lade hon sin hand på hans och klämde den lite.
Pappa vände sig om och tittade på henne när hon gjorde detta. Ett litet leende formades på hans ansikte och han nickade mot henne.
Efteråt vände han sin uppmärksamhet mot oss igen. Hans blick landade på Jaspers ansikte. Sedan tittade han på mig. Han sträckte också ut en hand för att rufsa om Johns hår.
"Jag vet att ni alla är unga." Han fortsatte.
"Men-" sa han. "Jag tror också att ni alla har en åsikt. Ni är alla starka barn och jag är tacksam att ha er."
Det fanns ett litet leende i kanten av hans läppar mot slutet av hans tal. Han verkade vara mer samlad nu.
Det var ett ganska hjärtevärmande ögonblick. Mest på grund av pappas ord. För vem uppskattar inte att bli behandlad som en person med en åsikt? Och inte som ett barn som inte kan skilja på saker och ting.
Jasper tittade på pappa. Han verkade inte tårögd som resten av oss. Men det var tydligt i hans röst att han också var skakad.
Han sa, "Vi skyller inte på dig, pappa. Du är den coolaste personen jag någonsin känt och jag vet att du gjorde ditt bästa."
Hans ord fick pappa att omedelbart ge honom ett miljonleende. När jag satt där och tittade på dem kunde jag inte låta bli att känna mig manad att också tala.
"Pappa. Mamma-"
Alla vände sig omedelbart mot mig. Deras blickar var fästa på mitt ansikte medan de väntade på att jag skulle säga något.
Som jag sa, jag var inte en utåtriktad person. Och jag ryste vid tanken på de ord jag skulle säga.
Men, jag sa dem ändå.
"Jag älskar er alla."
Det tog en sekund för dem att bearbeta mina ord. Men när de gjorde det, kunde jag se det breda leendet på min pappas ansikte för en kort stund innan jag drogs in i en kram.
"Åh, älskling-"
Lukten av bacon och bränd ägg fyllde omedelbart min näsa när mamma svepte in mig i en kram. Aromerna var fortfarande kvar på henne sedan hon lagade mat tidigare. Det var ganska starkt. Men det fick mig att känna mig avslappnad.
För det luktade som hemma. Och det fyllde tomrummet i mitt hjärta lite.
Ovanför mitt huvud hörde jag pappa säga, "Älskar dig också, Chels."
Jag lösgjorde mig snart från mammas kram och satte mig upp. Mitt hjärta bultade och när jag tittade på dem alla kunde jag inte låta bli att känna mig lite skyldig. Jag hade inte berättat allt som hade hänt.
Så, jag gjorde det.
"Chris och jag har gjort slut."
Min publik var förstummad för ett ögonblick och även om jag inte tittade på dem, kunde jag känna hur oväntade mina ord var för dem. Förutom för Jasper som redan visste, förstås.
Jag sänkte genast blicken och kände mig lite generad över att dela med mig av detta under middagen. Min blick föll på shortsen jag hade på mig och det var då jag märkte att det fanns små ränder på dem.
Jag började pilla på mina naglar.
"Vad hände-" Mamma var på väg att fråga.
Jag avbröt henne. Jag lade till: "Med Mona."
Ett flämtande undslapp mammas läppar när jag talade. Jag kunde relatera till hur hon kände sig. Hon visste hur nära Mona och jag var. Vi hade varit vänner länge och jag delade många saker med henne. Jag litade på och anförtrodde mig åt henne.
Jag kunde se från pappas mörka blick och hans sammanbitna läppar att han inte var nöjd. Och jag gissade att han ångrade att han inte visste om det innan vi lämnade Stockholm. Han var mycket beskyddande över mig och sedan barndomen var han vanligtvis skeptisk till pojkar runt mig.
Och, jag visste att om han hade varit medveten om det i Stockholm, skulle han ha stormat Chris lägenhet och slagit skiten ur honom.
Men, det skulle inte ha löst något. Istället skulle jag ha blivit mer generad.
Så, jag var tvungen att ta på mig mina stora flickbyxor och gå vidare.
"Åh, jag är så ledsen, Chelsea." sa mamma när jag tittade på henne. Mina ögon blev tårfyllda och jag kände mig varm när jag såg henne titta på mig med en bekymrad blick.
Och hon sträckte sig ut för att krama mig igen. Men, den här gången undvek jag det och kände mig väldigt generad.
Jag pekade genast mot rätterna framför oss och sa med en liten röst, "Vi borde börja äta. Maten håller på att bli kall."
Mina ord fick resten av dem att inse det. Mamma som hade lagt ner mycket energi på att göra middag uppmanade genast alla att börja äta.
Det var väldigt hjärtvärmande vid middagen och jag kunde se att alla var avslappnade. Ingen nämnde vad jag hade sagt och jag var glad för det. De förstod alla att jag inte var så sugen på att prata om det.
Jag var inte precis en utåtriktad person och jag blev lätt generad. Så, de nämnde det inte mer efteråt.
Efter middagen gick alla och lade sig efter några böner.
Jag låg i sängen ungefär trettio minuter efter att ha borstat tänderna för natten och tänkte på allt som hade hänt. Det kändes fortfarande overkligt. Men, jag började vänja mig vid det.
Och, jag insåg att jag behövde gå vidare.
Jag kom ihåg de ord som pappa sa vid middagen. Jag hade min familj. Och de älskade mig. De övergav mig inte som alla andra gjorde. De fanns där och jag behövde finnas där för dem också.
Åtminstone var jag borta från allt drama i Stockholm.
Kanske var det inte en så dålig idé att börja om på nytt.