Kapitel 4
Jag återvände till vardagsrummet efter att ha tagit en rundtur runt lägenheten. Alla var upptagna med att ställa i ordning. Pappa var den enda i vardagsrummet och han höll på att sätta upp lampor.
Jag slösade ingen tid och gick genast över till mina väskor. Jag hade fem stycken. Trots att jag hade gett bort en del kläder för att minska bördan.
När jag kom in, vände sig pappa om och tittade på mig över lamporna han höll på att sätta upp i rummet. Det var vägglampor, men på grund av lägenhetens struktur var han tvungen att klättra upp på en hög pall för att få dem på plats.
Pappa tittade på mig en stund medan jag böjde mig lite för att plocka upp två av väskorna. Han var tyst, men hans blick var inte det. Det var som om den borrade sig in i mig.
Jag kunde inte låta bli att titta upp på honom när jag kände hans blick. Men han suckade bara och återvände till lamporna.
Det verkade som om han ville säga något men ändrade sig.
Jag ryckte på axlarna och höll tyst. Han var inte typen som höll hemligheter. Han skulle säkert säga det snart. Förmodligen när mamma var i närheten.
Jag slängde de två väskorna över axeln och gick genast mot mitt rum. Jag vred om dörrhandtaget och det öppnades. Efter att ha lämnat väskorna i rummet och gjort några fler resor ner till vardagsrummet och tillbaka, hade jag snart allt jag behövde.
Så jag stängde dörren för att få lite privatliv.
Det var nödvändigt när man hade två bröder hemma som oftast glömde att de hade en syster. De var väldigt obundna och kunde komma in när som helst. Om inte dörren var låst.
Det var lättare att packa upp än att packa ner. Inom en timme var jag klar med att ordna allt.
Jag stod mitt i rummet och var förbluffad över mitt hantverk. Även om färgerna på väggarna började blekna, gjorde tapeterna jag satt upp ett bra jobb med att dölja det. Jag hade köpt dem i en secondhandbutik för några veckor sedan när Mona hade gått ut med några vänner.
Vi använde tapeter som inte kunde tas bort i vårt förra hus. De var fortfarande rena och nya så jag sparade helt enkelt tapeterna i reserv.
När jag stod i mitt rum och tittade på dem, var jag synbart imponerad. Tapeterna var vackra och sofistikerade.
Allt var perfekt.
Förutom att jag var svettig och stinkande också.
Jag var på väg in i badrummet för att ta ett bad när mammas röst hördes genom den stängda dörren. Den var ansträngd och dämpad.
"Chelsea, kom ner för lunch!" ropade hon.
Min blick flög genast ut genom fönstret. Jag hade dragit mina favoritlila gardiner över dem. Men jag hade inte hängt ner dem än. Så det var de silkesvita linnena ovanför fönsterluckorna.
Det var redan eftermiddag. Solen stod högt på himlen och dess reflektioner sken genom de delade persiennerna.
Det var redan eftermiddag.
Jag vände mig genast mot dörren och ropade tillbaka. "Okej, mamma. Är nere om fem."
Efteråt vände jag mig mot badrummet och gick in. Jag hade städat det tidigare och det hade varit ett ganska smutsigt jobb. Även om jag antog att det var gästrummet när mormor fortfarande bodde där och sällan användes, behövde det ändå rengöras.
Jag tog en av handdukarna som hängde på kroken vid dörren och klädde av mig. Sedan virade jag handduken runt mig och gick mot badkaret.
På en minut hade jag fyllt badkaret med hett vatten och skummande bubblor efter att ha arbetat upp ett lödder. Det var skönt eftersom jag verkligen njöt av att ta heta bad.
När jag var säker på att värmen var tillräcklig stängde jag av värmaren och steg i. Omedelbart när jag klev i ryckte jag till lite från hur varmt det var. Men snart vande jag mig och steg i helt naken.
När jag låg i badkaret slappnade jag sakta av. Mina muskler mjuknade och drog ihop sig för ett ögonblick. Jag kunde inte låta bli att sucka över hur skönt och avslappnande det kändes.
Det var skönt att kunna koppla av så där.
Borta från alla bekymmer. Borta från allt som plötsligt dykt upp de senaste två veckorna eller så. Det gick alldeles för snabbt och jag kunde inte hänga med.
Att förlora min status. Förtroendet som sveks. Att behöva hantera hånet från de andra barnen.
Det var skönt att vara borta från allt det där. Dessutom verkade det här stället inte vara så illa. Även om det inte var värt mycket, var det tyst.
Ett lyckligt leende dök upp i mungipan. Jag kunde börja på nytt här. Borta från allt. Det fanns fortfarande en chans att börja om.
Ungefär femton minuter senare, när jag var klar med badet, tog jag på mig ett par grå shorts och ett linne med texten "Ge aldrig upp" och anslöt mig till de andra i matsalen. Mamma hade precis dukat klart och de andra satt redan vid bordet.
Jag lade märke till att alla hade bytt om och hade på sig vardagskläder. De hade alla duschat, gissade jag.
Pappa tittade upp från modetidningen han läste. Jag kunde se bilden av en het, mörkhyad modell på framsidan. Alton Mason.
Jag satte mig bredvid John och tittade på tidningen framför pappa. Jag såg sällan pappa läsa tidningar. Förutom, naturligtvis, finansiella nyheter. Och det var för att han skulle hålla sig uppdaterad. Han var en slags trendig person.
Han var en sådan pappa som hängde med i tiden. Och du skulle se honom lyssna på popmusik då och då. Även om han inte riktigt var van vid hip-hop.
Du skulle se honom argumentera med Jasper om den senaste bästa basketspelaren. Och nio gånger av tio blev jag vanligtvis borttappad eftersom jag inte var intresserad av det.
Han var väldigt cool. Och det var därför vi också hade en bra relation med honom. Och varför det gjorde det lättare för oss att acceptera förändringen. Vi kunde knyta an till honom.
Och det var därför det var oundvikligt att märka att han inte var på bästa humör vid lunchen den dagen. Även om han inte pratade mycket och försökte hindra oss från att prata för mycket medan vi åt, var han ovanligt tyst.
Pappa var inte alltid sådan. Så det var lätt att märka.
Så det var inte förvånande när han, efter att vi alla hade ätit upp våra tallrikar, lade besticken bredvid brickan framför sig och torkade sina läppar med servetten.
Sedan knäppte han händerna och tittade på oss. Han verkade redo att säga vad han tänkte.