Kapitel 2
Ungefär en timme senare hade jag äntligen packat klart och släpade min resväska ut genom dörren. De andra var redan klara med packningen och stod alla vid minibussen som hyrts för att hämta oss, med sitt bagage redan inlastat.
Jag drog min resväska över och Jasper tog den genast från mig och lyfte upp den. Sedan placerade han den på bagagestapeln.
När jag tittade upp på mina föräldrar såg jag dem titta på herrgården. Deras blickar var skuggade och jag kunde mer eller mindre se besvikelsen och hjärtesorgen i deras ögon.
Jag tittade också på herrgården. Vi hade bott i huset i mer än tolv år. Jag mindes ganska väl att jag bara var sex år när vi flyttade in i herrgården.
När jag nu stirrade på husets mast som sträckte sig i gården kunde jag inte låta bli att börja gråta. Vi alla var fästa vid huset och det var vår fristad. Det var oundvikligt att vi skulle känna oss konstiga.
Min lillebror, John, tittade tyst på oss. Hans ögon var stora och han stirrade tillbaka på huset med sina klara och öppna ögon. Han verkade inte förstå vad som var fel med oss.
"Host-" Pappa hostade plötsligt lätt medan han gav mamma en sidokram. Sedan vände han sig mot minibussen. "Det är dags att åka. Låt oss gå."
Vi förstod alla hans ord och drog tillbaka våra blickar från byggnaden lite motvilligt. För mig kändes det som att i samma ögonblick som jag vände mig om, skulle jag lämna en del av min själ där.
Mamma och pappa gick in i minibussen först, följda av Jasper och John. Precis när jag skulle gå in i minibussen, märkte jag plötsligt två figurer stå på avstånd.
De var särskilt iögonfallande och jag lade genast märke till dem. Jag kunde inte ta miste på dem, trots allt, de var en gång de människor som stod mig närmast. Ändå var det de som sårade mig mest.
Först blev jag förvånad över att se dem. Men när jag tittade närmare såg jag att de faktiskt log mot mig.
Det var inte vilket leende som helst... Det var ett hånfullt och föraktfullt leende. De hånade mig.
Jag stelnade till och mitt hjärta snördes åt. Det kändes som om mitt hjärta blev gripet och hårt kramat. Det gjorde ont.
Så ont.
Men jag visste bättre än att låta dem se mig så här. Jag kan inte låta dem se mig vid mina svagaste punkter och glädjas åt vad de har gjort.
Utan att titta på dem igen steg jag in i minibussen. Dörren stängdes och föraren tryckte på gasen.
Jag tittade tillbaka för att se om de fortfarande var där. Och som jag förväntade mig, stod de där och tittade på mig.
Jag satte mig upp rakt och vände mig framåt, rätade på min hållning. Även om jag kände som om jag skulle dö av smärtan, skulle jag inte ge dem en chans att tro att de hade knäckt mig.
Även om de faktiskt hade gjort det.
Jag höll andan och höll fokus på vägen medan vi körde. Jag kunde känna Jaspers blick på mig och jag hade en gissning om vad han tänkte. Men jag gav honom ingen uppmärksamhet. Jag vågade inte titta åt hans håll heller, för att han inte skulle se hur fallen jag hade blivit.
Bilen hade för länge sedan passerat vårt hus och jag kunde inte längre se de otrogna paren. När bilen körde genom gatorna passerade vi restaurangen där Chris och jag brukade ha våra dejter, jag mindes de tiderna.
Hur vi brukade mysa med varandra. Hur han alltid gillade att viska i mitt öra under lektionerna. Hur han alltid försökte få mig att skratta när jag var arg.
Tårar samlades i mina ögon.
Men till slut...
Han var otrogen. Han var otrogen mot mig. Med min bästa vän.
Jag kunde inte hålla det längre. Tårarna bara rann som en damm. Jag kastade mig i Jaspers armar och började snyfta.
Som ett barn.
Det var ungefär fem timmar senare när minibussen äntligen stannade vid vår nya lägenhets ytterdörrar. Vi hade anlänt till Stockholm.
Alla klev ur bilen på ett ordnat sätt och tog sitt bagage från bagageutrymmet. Pappa stannade kvar för att betala föraren. Medan resten av oss fortsatte att gå in genom de vita grindarna som stod mellan staketet som omgärdade lägenheten.
Tack och lov fanns det ett staket och grindar. Vilket betydde inga nyfikna grannar som försökte snoka.
Fast det där var bara en liten önskan från min sida. Jag har aldrig varit den modiga typen som vågar stå inför en folkmassa. Och jag blir generad när någon är överdrivet snäll mot mig.
Det gör mig obekväm.
Men ja... Jag hade inte så mycket hopp.
Min mamma var en sådan person som odlade goda relationer med grannarna och kände alla. Jag kunde redan föreställa mig massor av grannar som skulle komma förbi och säga hej dagligen.
Mamma satte nyckeln i dörren och den öppnades med ett klick när hon vred om nyckeln. Vi följde alla efter henne med vårt bagage i handen. John bar minst; en duffelväska som jag köpte åt honom för att han skulle kunna förvara sina leksaker.
Han var ju bara fem.
Vi var alla tysta. Det var inte precis en fridfull tystnad. Det var den sortens tystnad som är lågmäld och fylld med spänning under ytan.
Och jag kunde säga att det berodde på sättet jag grät i skåpbilen tidigare. Det var mer uppenbart med mina föräldrar.
Det kom som en överraskning för dem när jag plötsligt brast ut i tårar. Det var första gången jag visade så mycket känslor. Jag hade inte ens gråtit när jag hörde nyheten att vi gick i konkurs. Eller när jag fick veta att vi skulle flytta bort.
Så de kunde inte förstå varför jag plötsligt grät.
Men de ifrågasatte mig inte då. De försökte bara trösta mig och få mig att sluta gråta. Men jag kunde se från deras uttryck att jag hade många frågestunder med mina föräldrar framför mig.
Det var oundvikligt när man hade den sortens föräldrar som förstod sina barn väl. Och visste när de grät över att lämna sitt tidigare hus och när de grät över att känna sig svikna.
Pappa var snart klar med att prata med chauffören när de skildes åt med bekväma leenden på båda deras ansikten. De hade säkert prutat fram ett pris som gynnade båda.
Och min bror och jag hade gjort flera rundor in och ut ur lägenheten och flyttat in väskorna. När pappa anslöt sig, hade vi bara en runda kvar och allt var snart inne i vardagsrummet.
Jag vågade inte stanna länge i vardagsrummet med resten eftersom jag visste att de skulle fråga ut mig. Så jag smet helt enkelt in i huvudlägenheten under förevändning att jag skulle titta runt.
Lägenheten var riktigt fin. Ännu bättre än jag föreställt mig. Den hade tre sovrum; ett av dem skulle bli mitt. De två pojkarna skulle få dela på ett.
Det var inte precis stort eller rymligt. Men strukturen var fin och vacker också. Bara att det behövde lite städning. Det var oundvikligt efter att ha stått orört i två år.
Jag drog upp dörren till ett rum. Det var det sista i raden. Och från det ögonblick jag gick in, visste jag redan i mitt sinne att det skulle bli mitt. Jag skulle göra anspråk på det innan någon annan.
Det hade en hylla där jag kunde ordna mina böcker. Jag hade många böcker eftersom jag gillade att läsa. Jag var inte precis en nörd eller bokmal. Men jag älskade verkligen att vara insvept i varma kläder och läsa i loungen en höstkväll.
Det fanns också en tvåvägsgarderob. Det var fint och jag gillade tanken på att dela upp mina kläder.
Jag tittade runt lite mer. Och sedan märkte jag en vacker syn bakom de stängda fönsterluckorna.
Det fanns en lång sträcka mark som jag antog var bakgården. I mitten hängde en gunga på vardera sidan. Även om den var täckt av övervuxet gräs på grund av att den varit övergiven, kunde jag se att det var en lång gunga.
Jag log omedelbart och mitt hjärta kändes lite varmare. Det var inte dåligt att få läsa några romantiska böcker på gungan på kvällarna. Det kändes trevligt och hjärtvärmande.
Det fanns också utsikten över horisonten. Jag kunde se den härifrån. Men jag slog vad om att det skulle vara bättre när man satt på gungan.
Herregud - Mormor och morfar hade verkligen lämnat mycket nöje i denna stuga.
Jag tog detta rum. Inget kunde ändra det.
Men just då öppnades dörren med en smäll och Jaspers huvud stack in. Han tittade runt ett ögonblick innan han log brett.
"Det här ser bra ut. Vi tar det här, Johnny." Kommenterade han.
Nej. Nej.