Kapitel 6 Burning Inferno
Clara POV
Jag låg hopkrupen på marken och nynnade, men nynnandet upphörde när jag kände ett stick i nacken. Det gjorde ont i några sekunder innan njutningen tog över.
Varför känner jag så här?
Jag satte mig upp och tittade omkring. I fjärran kunde jag se ett starkt ljus. Jag reste mig snabbt och började springa mot det.
Jag stannade när jag kände ännu ett stick på samma ställe i nacken, samma känsla sköljde över mig. Jag tittade upp mot ljuset och märkte att det blev starkare och större.
När jag sprang närmare hörde jag röster, först var de dämpade men ju närmare jag kom desto tydligare blev de.
Wyatt, Noah och Chase; "Känner du inte det?" det var Noah, jag kunde nu höra dem tydligt när jag kom ännu närmare.
"Jo, men vi var tvungna att göra det, Noah." Wyatt, hans mjuka röst fyllde mina öron. Jag log när jag hörde dem båda prata, det var så mycket bättre än tystnaden.
"Tänk om hon vaknar och blir arg för att vi märkte henne utan hennes samtycke," jag stannade när jag hörde det, de märkte mig? Är det vad jag kände tidigare?
Jag tittade upp mot ljuset och märkte en dörr. "Hon kommer att förstå, Noah. Du och Wyatt gjorde det för att hjälpa henne att läka." Ett stort leende spred sig över mitt ansikte när jag hörde min brors röst, om de gjorde det för att hjälpa mig, hur kan jag då vara arg över det?
När jag började gå närmare dörren ökade min ångest, tänk om detta är en fälla?
"Clara, bara gå igenom den. Det kan inte vara värre än att sitta här i mörkret och tystnaden." Jag hörde Clary stöna.
"Åh herregud var har du varit? Jag trodde jag hade förlorat dig." hon skakade på huvudet, eller vad jag kunde se av henne, hon såg alltid suddig ut för mig.
Hon verkade fortfarande vara ur balans. "Vargbane blockerade mig från dig. Om det inte vore för våra partners skulle vi ha dött." sa hon, jag kunde känna hur trött hon var, så jag tog ett djupt andetag och sträckte mig efter dörrhandtaget och öppnade dörren.
"Var inte rädd, Clara. De väntar på oss." Jag nickade och gick genom dörren.
Det var mörkt igen, men jag kunde höra ett konstant pipande, och hela min kropp kändes som om den brann. Jag kunde också höra mjukt snarkande på båda sidor om mig.
När jag öppnade ögonen märkte jag ett starkt ljus som fyllde rummet. Jag stängde ögonen och blinkade några gånger för att vänja mig vid ljuset. När jag tittade omkring märkte jag att jag var i ett sjukhusrum. Jag försökte lyfta armen, men något höll den nere.
När jag tittade åt vänster såg jag att det var Noah som höll min hand fången. När jag tittade åt höger såg jag att Wyatt hade sin hand på mitt ben eftersom min högra arm var i en mitella.
Jag vände mig tillbaka till Noah och vickade lite på fingrarna, jag antar att den lilla rörelsen skrämde honom och han spände sitt grepp, jag gav ifrån mig ett mjukt gnyende över hur hårt han höll min hand.
Noahs ögon flög upp och han släppte taget och tittade över på mig. "Clara, åh tack Gudinnan att du är vaken," andades han.
"Wyatt, vakna bror," viskade han medan han lutade sig över mig och rörde vid hans axel för att väcka honom. Hans tyngd på min mellandel och övre lår fick mig att grimasera av smärta.
Allt kändes som om det brann från insidan ut.
"Är du okej?" frågade Wyatt medan han strök min kind. Gnistorna från hans beröring lugnade mig lite. "Allt gör ont," kraxade jag och började hosta.
Min hals kändes extremt torr, jag var förvånad att jag kunde säga något alls.
När min hostattack var över stängde jag ögonen, min andning var tung och mitt hjärta kändes som om det skulle slå ut ur bröstet.
När jag öppnade ögonen igen stod Noah där med en kopp i handen. "Här, det är vatten, det kommer att hjälpa," viskade han.
Wyatt hjälpte mig att sätta mig upp och jag jämrade mig, hela min kropp vägrade låta mig utföra den enkla uppgiften att sätta mig upp för att dricka vatten.
Mitt huvud dunkade och min högra axel kändes som om någon hade slagit den med en batong. Mitt vänstra ben bultade när jag försökte röra det. Det var som om det hade blivit dödvikt.
När jag tittade upp på Wyatt kunde jag känna tårarna bränna i ögonen. Han sträckte sig över och tog koppen från Noah och pressade den sedan mot mina läppar. "Här, drick. Vi pratar med läkaren om att justera din smärtlindring."
Jag tog några klunkar av vattnet han erbjöd mig, men jag ville bara lägga mig ner. "Tack," viskade jag.
Wyatt hjälpte mig att lägga mig ner igen. Jag suckade och stängde ögonen. Mina ögonlock kändes extremt tunga. "Nej, håll dig vaken, Clara. Läkaren är på väg," sa Noah när han återigen grep min hand.
Jag skakade på huvudet, jag ville sova, hela min kropp vägrade samarbeta när jag försökte röra mina lemmar. "Sluta, du kommer att skada dig själv."
De otorkade tårarna började sippra från mina slutna ögon. "Varför kan jag inte röra mig? Och varför gör allt ont? Det känns som om ett inferno har brutit ut inom mig!" Jag gnisslade tänderna när jag frågade. Jag kände inget annat än smärta och jag hatade det.
"Kommer du ihåg attacken? De lösa vargarna?" hörde jag Noah fråga mig. Jag nickade, "Jag tror att två av dem attackerade dig, en slet i din axel och den andra i ditt ben. Men bränningen du känner är vargbanan de drogade dig med. Det var i flytande form. Den måste gå igenom hela ditt system tills den är helt ute." Han talade mjukt, men jag ville ändå sova. Jag tog ett djupt andetag och försökte ignorera smärtan medan jag började somna igen.
"Nej Clara, håll dig vaken," bad Wyatt mig. Jag hörde dörren öppnas och sedan stängas. Både Wyatt och Noah släppte mina händer, och en grövre hand tog tag i min högra hand.
De lyfte mina ögonlock och lyste med en lampa i dem. Men han flämtade och släppte snabbt min hand.
"Hennes ögon, de borde inte ha den färgen." Jag öppnade ögonen lite för att se alla tre stirra på mig. Jag skulle just fråga vad han pratade om när en våg av smärta sköljde genom min kropp. Jag skrek, jag hörde glas gå sönder men jag var för trött för att öppna ögonen igen, jag låg bara där och lät sömnen omsluta mig.