Avsnitt 6: Alla är dumma
"Clara," sa han, lutande sig in så att hon kunde höra honom över musiken, "vill du gå någonstans där det är lite tystare? Det är något jag vill visa dig."
Clara tvekade, kastade en blick tillbaka på sina vänner. Jessica var djupt försjunken i samtal med en grupp killar, Emma diskuterade livligt något med en annan student, och Sophie dansade fortfarande, helt uppslukad av musiken. Alla verkade bekymmerslösa och fullt engagerade i sitt eget nöje.
Att se dem så glada och avslappnade gav Clara modet att ta ett steg utanför sin komfortzon. Hon nickade och lät Marcus leda henne bort från den livliga folkmassan. När de gick, räckte han henne en till drink. Hon accepterade den och kände hur alkoholen började skapa en behaglig, suddig känsla.
Marcus ledde henne genom herrgården, och ljudet från festen tonade bort i bakgrunden. De passerade genom elegant dekorerade korridorer och lyxiga rum tills de nådde en stor träddörr. Marcus öppnade den och avslöjade ett vackert inrett bibliotek, med väggar täckta av höga bokhyllor. Rummet var svagt upplyst, ett mjukt sken från några välplacerade lampor skapade en mysig, intim atmosfär.
"Wow," andades Clara, tittande runt i förundran. "Det här är fantastiskt."
Marcus log, tydligt nöjd med hennes reaktion. "Jag trodde att du kanske skulle gilla det. Det är en av mina favoritplatser i huset. Här kan vi prata utan allt oväsen."
Clara tog en klunk av sin drink och kände värmen från alkoholen sprida sig genom kroppen. Hennes sinne kändes behagligt suddigt, tankarnas kanter blev både tröstande och förvirrande.
Marcus ledde henne till en mjuk soffa nära en öppen spis, där de satte sig ner. Han vände sig mot henne, med en mjukare blick. "Jag ville lära känna dig bättre, Clara. Jag har lagt märke till dig i klassen och alltid varit nyfiken på dig."
Clara kände en fladdring i bröstet vid hans ord. "Verkligen? Jag trodde aldrig att någon som du ens skulle lägga märke till mig."
"Någon som jag?" Marcus skrattade, skakande på huvudet. "Du är otrolig, Clara. Du är intelligent, snäll och vacker. Jag kunde inte låta bli att dras till dig."
Hennes kinder rodnade av hans komplimanger, och hon tog en klunk till av sin drink, kände hur hennes hämningar smälte bort. "Tack, Marcus. Det är verkligen snällt av dig att säga."
Han sträckte ut handen och tog försiktigt hennes, hans beröring skickade en rysning längs hennes ryggrad. "Jag menar det. Jag har velat prata med dig länge."
Marcus lutade sig in, hans blick fixerad på hennes läppar. Claras hjärta bultade i bröstet, hennes nerver och alkoholen skapade en virvelvind av känslor. Precis när hans ansikte närmade sig hennes, vände hon instinktivt på huvudet och undvek hans försök att kyssa henne.
"Åh, ursäkta," stammade hon och kände en våg av förlägenhet och förvirring. "Jag bara... jag är inte säker."
Marcus drog sig tillbaka något, hans uttryck en blandning av överraskning och förståelse. "Det är okej, Clara. Jag förstår." Han gav henne ett lugnande leende, även om det fanns en skymt av något outgrundligt i hans ögon. "Vad sägs om en drink till?"
Clara tvekade, men nickade sedan. "Visst, tack."
Marcus reste sig och gick över till ett sidobord där en mängd olika drycker var uppställda. Han hällde upp en ny cocktail och kom tillbaka till henne, glaset glittrade i det mjuka ljuset. "Här har du," sa han och räckte henne glaset med ett leende. "Den här är lite sötare. Jag tror att du kommer att gilla den."
Clara tog emot drinken, hennes händer skakade lite. Hon tog en klunk, och sötman i cocktailen maskerade alkoholens styrka. Den var utsökt, och hon kände värmen sprida sig genom kroppen igen, dämpande hennes tidigare oro.
"Tack," sa hon mjukt och tittade upp på Marcus. "Jag är bara lite nervös, antar jag. Det här är allt nytt för mig."
Marcus nickade, hans leende återvände. "Jag förstår, Clara. Ingen press, okej? Låt oss bara njuta av kvällen och varandras sällskap."
De fortsatte att prata, och Clara slappnade gradvis av igen, alkoholen och Marcus lättsamma sätt hjälpte till att lugna hennes nerver.
När samtalet fortsatte lutade sig Marcus närmare, hans blick varm och uppriktig. "Clara, du vet, du är verkligen vacker," sa han mjukt.
Clara kände hur hennes kinder blev djupt rosa. "Tack," mumlade hon och tittade ner på sin drink. "Men jag tror inte det. Ingen uppmärksammar mig i skolan. Jag känner mig osynlig för det mesta."
Marcus rynkade pannan och skakade på huvudet. "Tja, då är alla i skolan dumma. De ser uppenbarligen inte det jag ser."
Claras hjärta hoppade över ett slag vid hans ord. Det var något så genuint i sättet han sa det på, en övertygelse som fick henne att känna sig speciell, sedd på ett sätt hon inte hade gjort tidigare. Hon tittade upp på honom, hennes ögon mötte hans.
Innan hon hann säga något mer, lutade sig Marcus in igen, hans avsikt klar. Den här gången drog sig Clara inte undan. Hon kände en våg av värme och förväntan när hans läppar snuddade vid hennes, mjukt först, sedan mer insisterande.
Hon slöt ögonen och lät sig försvinna i ögonblicket. Kyssen var allt hon hade föreställt sig att den skulle vara—mjuk, öm och fylld med en söt intensitet som fick hennes hjärta att slå snabbare. Clara kände hur hon smälte in i kyssen, rummet omkring dem försvann tills det bara var Marcus, hans beröring och den svindlande känslan av att bli kysst för första gången.