Kapitel 4: Marcus Hartmans ögon
Clara satt på sin fransk litteraturlektion, hennes uppmärksamhet fäst vid professorn som diskuterade intrikata detaljer i Victor Hugos Les Misérables. Det mjuka surrandet från luftkonditioneringen och det tillfälliga prasslet av sidor var de enda ljuden i rummet. Clara, som alltid, satt längst bak, föredrog att förbli obemärkt. Trots sin intelligens och skönhet höll hennes blyghet henne ofta i skuggorna.
Men idag var annorlunda. Från det ögonblick hon gick in i klassrummet kände hon blickar på sig. När hon sneglade åt sidan insåg hon att det var Marcus Hartman, en av de snyggaste och rikaste killarna på Rosewood Academy. Han var känd för sin charm och intelligens, och Clara hade alltid tyckt att han var söt och smart. Men hon hade aldrig trott att han ens skulle titta på henne.
Under föreläsningen fortsatte Marcus att kasta blickar på Clara, och hans blick dröjde längre än vanligt. När deras ögon möttes kort, gav han henne ett varmt, självsäkert leende. Claras hjärta hoppade till, och hon tittade snabbt bort, hennes kinder rodnade i en delikat rosa nyans.
När lektionen närmade sig sitt slut, tilldelade professorn nästa läsning och avskedade dem. Clara samlade sina böcker och försökte lugna sina nerver. Hon var nästan ute genom dörren när Marcus närmade sig henne, hans leende nu mer inbjudande och genuint.
"Clara, eller hur?" frågade han, hans röst mjuk och vänlig.
Hon nickade, överraskad och lite förvirrad. "Ja, det är jag."
"Jag är Marcus," sa han, även om hon redan visste det. "Jag har märkt att du är väldigt engagerad i diskussionerna. Det är uppfriskande att se någon så passionerad över fransk litteratur."
Claras rodnad fördjupades. "Åh, tack. Jag älskar verkligen ämnet."
Marcus ögon gnistrade av intresse. "Jag också. Hej, jag har en fest hemma hos mig i helgen. Jag skulle verkligen vilja att du kommer. Det skulle vara trevligt att lära känna dig bättre utanför klassen."
Claras tankar rusade. En fest hos Marcus Hartman? Det var en inbjudan hon aldrig hade förväntat sig, och det gjorde henne både uppspelt och nervös. "Jag... jag vet inte. Jag är inte riktigt den typen som går på fester."
Marcus leende bleknade inte. "Jag förstår, men det är bara en avslappnad sammankomst. Jag skulle verkligen vilja att du kommer. Tänk på det, okej?"
Clara nickade långsamt. "Okej, jag ska tänka på det."
"Bra," sa Marcus, hans leende blev bredare. "Vi ses på nästa lektion då."
När han gick iväg, bultade Claras hjärta i hennes bröst. Hon hade alltid beundrat Marcus på avstånd, men aldrig föreställt sig att han skulle lägga märke till henne, än mindre bjuda in henne till en fest. Utsikten att gå både upphetsade och skrämde henne, och när hon gick till sin nästa lektion kunde hon inte låta bli att undra vad helgen skulle innebära.
Claras vänner var alla glada över att hon skulle gå på Marcus Hartmans fest i helgen. Jessica, Emma och Sophie omringade henne på deras vanliga plats på uteplatsen, deras ögon glittrade av förväntan.
"Clara, det här är fantastiskt!" utbrast Jessica, nästan hoppande av upphetsning. "Marcus Hartman bjöd in dig till sin fest! Det här är stort."
Emma nickade, hennes vanligt lugna uppträdande ersatt av ett sällsynt leende. "Vi går alla med våra andra vänner, men det är toppen att du också kommer att vara där. Det skulle inte vara samma sak utan dig."
Sophie log, knuffade Clara lekfullt. "Du vet att vi alltid velat att du ska komma till dessa fester. Du kommer att ha så roligt."
Clara log, men hennes nerver var uppenbara. Hon hade aldrig deltagit i sådana fester med sina vänner. Hon hade alltid varit rädd för att bli utanför eftersom ingen i skolan, förutom hennes nära grupp, faktiskt gillade henne. Tanken på att vara i ett rum fullt av människor som vanligtvis ignorerade eller dömde henne var skrämmande.
"Men tänk om jag inte passar in?" uttryckte Clara sina bekymmer, hennes röst knappt över en viskning.
Jessica klämde hennes hand lugnande. "Du har inget att oroa dig för. Vi kommer att vara där med dig hela tiden. Dessutom bjöd Marcus in dig själv. Det betyder något."
Claras tankar vandrade till Marcus. Sättet han hade tittat på henne, värmen i hans leende och det genuina intresset i hans ögon gav henne ett hopp. Kanske kunde detta vara annorlunda. Kanske kunde hon äntligen bryta sig loss från skuggorna och bli sedd för den hon verkligen var.
"Jag antar att du har rätt," sa Clara, ett försiktigt leende formades på hennes läppar. "Marcus bjöd in mig. Jag borde ge det en chans."
Emma nickade godkännande. "Det är rätt inställning. Du vet aldrig vad som kan hända."
Sophie lutade sig in, ett busigt glimt i ögonen. "Och vem vet? Kanske får du äntligen din första kyss med Marcus."
Claras kinder rodnade vid tanken. Hon hade alltid haft en förälskelse i Marcus, hans charm och intelligens gjorde honom till den perfekta gentlemannen. Tanken på att få sin första kyss med honom fick hennes hjärta att fladdra.
"Kanske," sa Clara mjukt, en blandning av spänning och nervositet i hennes röst. "Jag antar att vi får se."