Kapitel 1: Paul Parker
I en sunkig lägenhet i Göteborg kämpade Paul med sin slips framför en sprucken spegel. Han hade på sig en billig kostym, håret var en enda röra, och det såg ut som om han inte hade sovit på flera dagar.
Paul skulle egentligen göra sig redo för jobbet, men han drog benen efter sig. Hans kollegor skvallrade alltid om honom, vilket gjorde att han avskydde kontoret ännu mer.
Särskilt efter den där incidenten när han blev misstagen för en tjuvtittare medan han plockade upp mynt i damtoaletten. Nu hatade han att gå till jobbet ännu mer.
"Man, inte ens när jag är oskyldig säger någon förlåt. Jag antar att jag bara inte är populär," muttrade Paul för sig själv och skrattade bittert. Han trodde att missförståndet var utrett och att han snart kunde återgå till det normala.
Men nej, han hade helt fel.
De flesta av hans kollegor trodde fortfarande att han var en kryp och en pervo.
"Fan, jag borde bara säga upp mig! Det här stället gör mig galen." Paul drog handen genom håret och kände sig mer och mer förbannad. Men det var bara snack; han hade inte råd att sluta.
Dessutom hade han äntligen tagit sig från landsbygden till storstaden. Att lämna nu skulle innebära att allt hans hårda arbete var förgäves.
Efter jobbet, när Paul var på väg hem, hörde han en bekant röst:
"Jag har redan en pojkvän, backa!"
Paul stannade upp. Han såg Ciara, hans heta granne från våningen under, bli trakasserad av någon ligist. Hon hade på sig ett linne och shorts och såg riktigt obekväm ut.
Ciara hade precis tagit examen från universitetet, och hon var en riktig snygging, särskilt med sina kurvor som Paul inte kunde låta bli att lägga märke till.
"Hey, kompis, med ett ansikte som ditt, sluta besvära folk!"
Paul hoppade in utan att tänka.
Ligisten, som såg Paul, såg ut som om han hade sett en livlina.
"Du borde dra, eller... Vad filmar du?" Killen märkte att Paul höll upp sin telefon och försökte rycka den, men Paul undvek lätt.
"Du står inför en anklagelse för sexuella trakasserier, och jag får allt på film!" svarade Paul snabbt.
Ligisten, som inte kunde ta telefonen och fortsätta trakassera Ciara, spottade på Paul, "Är du någon slags pervo, filmar allt?"
Att höra "pervo" fick Paul att tänka tillbaka på mardrömmen på jobbet. Han ville inget hellre än att slå till den här killen.
Men innan Paul kunde göra något, höjde Ciara sin telefon och hotade, "Om du inte drar nu, ringer jag polisen!"
Ligisten, som inte ville ha med polisen att göra, gav Paul och Ciara en smutsig blick och stack.
När han var borta, drog Ciara en lättnadens suck och vände sig till Paul, tackade honom om och om igen. "Tack, herr Paul, jag är så glad att du var här idag."
Från Pauls vinkel kunde han inte låta bli att lägga märke till Ciaras urringning, hennes linne visade en generös mängd hud.
"Det är ingenting, vem som helst skulle ha gjort samma sak," mumlade Paul och tittade snabbt bort så att Ciara inte skulle se att han stirrade.
"Nu när du är säker, ska jag ge mig av."
"Vänta lite, herr Paul."
Precis när Paul var på väg att gå, grep Ciara tag i hans ärm.
"Herr Paul, jag har en massa öl. Vill du dricka med mig? Som ett tack för att du räddade mig."
Paul tvekade ett ögonblick men ryckte sedan på axlarna och gick med på det. De slog sig ner på trottoarkanten och öppnade några öl.
Efter ett tag ställde Ciara äntligen frågan som hade stört henne. "Herr Paul, du verkar lite nere på sistone. Vad är det som händer?"
Paul suckade och pillade med sin ölburk. Han märkte att Ciaras kinder var rosiga och hennes ögon lite glansiga—hon hade definitivt druckit för mycket.
"Du suckar hela tiden! Säg det bara, jag lovar att jag inte kommer att skvallra," insisterade Ciara, nyfikenheten skriven i hennes ansikte.
Känslan av värme från Ciara fick Pauls hjärta att hoppa över ett slag. Efter en stund berättade han om hur han hade blivit misstagen för en smygtittare på jobbet.
Att äntligen få någon att prata med gjorde att Paul kände sig lite lättare. Han stirrade på den avlägsna gatan och nämnde sina tankar om att säga upp sig. Men istället för sympati såg Ciara chockad ut.
"Är du galen, Paul? Du vill sluta bara på grund av lite skvaller?"
Paul stirrade på Ciara, förvirrad. Varför blev hon tårögd över att han pratade om att sluta?
"Vet du hur svårt det är att hitta ett jobb nu? Jag skickade ut dussintals CV:n innan jag fick ett idag! Kan du garantera att ditt nästa jobb blir bättre?"
Ciaras tårfyllda röst fick Paul att inse att hans prat om att sluta hade träffat en nerv gällande hennes egna jobbsökarsvårigheter.
"Om det bara är ett missförstånd, så red ut det. Förklara för dina kollegor."
Ciaras naiva förslag fick Paul att bittert skratta och skaka på huvudet.
"Jag har försökt, men ingen tror mig. De har redan bestämt sig för att jag är en snuskgubbe." Paul svepte sin öl i ett drag. Plötsligt kände han något mjukt mot sin arm. Han vände sig om och såg Ciara luta sig in, hennes bröst tryckta mot honom.
"Herr Paul, om du inte kan ändra deras åsikter, varför inte bara äga det? Var den värsta av de värsta! På så sätt kommer du inte att känna dig orättvist behandlad. Vad tycker du?"
"Eh..." Paul vände besvärat bort huvudet. Värmen från Ciaras andedräkt blandat med alkoholen fick hans hjärta att rusa.
Innan han hann svara, grep Ciara en annan öl, öppnade den och räckte den till Paul.
"Låt oss skåla för framtiden!" Ciara höjde sin öl dramatiskt. Hennes tajta linne kunde inte hålla henne längre, och nästan halva hennes bröst svällde ut.
Pauls ögon vidgades vid åsynen.