Kapitel 8
Efter det märkliga samtalet från Nathaniel hade jag inte hört från honom igen. Jag försökte flera gånger att ringa honom men blev skickad direkt till röstbrevlådan varje gång. Efter tre dagar fick jag ett sms från honom där det stod:
"Jag mår bra Maya. Oroa dig inte."
Det var allt, och även om jag visste att något var fel, vad kunde jag göra? Jag kunde inte åka dit eftersom det kunde vara för farligt. Jag hade inget val, jag var tvungen att lita på att om han var i fara skulle han låta mig veta det. Så när måndagen kom försökte jag fokusera bara på mina lektioner. Jag var tvungen att ta några kompletterande kurser eftersom det är mitt första år, så den första lektionen för mig var klassisk litteratur. Jag var ganska exalterad över att den här kursen fanns tillgänglig eftersom jag var ett stort fan av klassiska berättelser.
Jag packade min ryggsäck med de böcker jag behövde och min nya iPad som hade kommit dagen innan. Tjejen i studentbutiken hade haft rätt, den tog bort lite vikt från allt jag behövde bära idag. Jag bestämde mig för att klä mig ganska enkelt idag, eftersom att klä sig för att imponera på första dagen inte var något jag trodde folk gjorde på universitetet. Jag valde några tvättade jeans och min Stranger Things-t-shirt, och mina Converse. Jag satte upp håret i en slarvig hästsvans och gjorde lite enkel smink. Jag kände mig fortfarande söt men inte som att jag försökte för mycket. Jag behövde ändå smälta in och inte dra till mig för många blickar!
Jag skyndade mig ut ur min lägenhet och gick mot universitetets ingång för att ansluta mig till mängden av studenter som var på väg in. Campus var ganska upptaget med klubbtält längs hela vägen till min första lektion. Det fanns några klubbar som fångade mitt öga, men jag visste inte om det var en bra idé att gå med i någon klubb. Jag skulle komma för nära folk och de skulle vilja veta mer om mig, så kanske var det bäst att avstå. Efter att ha gått vilse minst två gånger hittade jag äntligen min första lektion och hittade en tom plats längst bak. Jag tog fram min iPad och tittade igenom några anteckningsappar innan jag bestämde mig för en som heter GoodNotes.
Jag var en av ett fåtal studenter som var tidiga men jag tror inte att någon hade märkt mig eller så var de alla för fokuserade när jag kom.
"Hej, är den platsen upptagen?" sa en röst bredvid mig.
Jag tittade upp från mitt klottrande och såg en smal, liten tjej stå bredvid mig. Hon hade ett vänligt leende, stora ögon och glasögon.
"Visst." svarade jag och flyttade mig tillräckligt för att hon skulle kunna komma förbi mig.
"Tack!" sa hon glatt innan hon satte sig på platsen bredvid mig och inte på någon annan ledig plats i raden. Fantastiskt.
"Jag heter Annie! Vad heter du?" frågade hon och sträckte fram handen för att skaka.
"Maya." svarade jag enkelt och skakade hennes hand kort.
"Maya? Det är ett fint namn! Det passar dig faktiskt!" sa hon.
"Tack!" svarade jag utan att göra någon ansträngning för att fortsätta konversationen.
"Är du litteraturstudent?" frågade hon medan hon tog fram sina saker.
"Nej, jag är konststudent, detta är bara en av mina kompletterande kurser." svarade jag enkelt.
"Åh verkligen? Det är coolt, så du vill bli konstnär?" Hon tittade på mig med en vänlig blick.
Jag ville verkligen inte skaffa vänner men den här tjejen var så trevlig att jag kände mig dålig för att vara kall mot henne. Jag brukade vara en så snäll person men jag kände att det var lättare att jaga bort folk genom att vara kall. Även om jag hade varit blyg och tyst var jag aldrig elak, och jag ville inte börja nu.
"Jag skulle vilja det, jag har alltid gillat konst men aldrig tagit några kurser. Så jag ville lära mig allt jag kan medan jag är på universitetet och förhoppningsvis bli bättre!" sa jag till henne och log äntligen tillbaka.
"Det är fantastiskt! Jag är litteratur- och skrivstudent, jag vill bli författare! Så den här kursen passade mitt huvudämne, jag tänkte att några av klassikerna kan lära mig ett och annat om hur man skriver!" sa hon med ett litet skratt.
"Det är så coolt, kan inte vänta på att få läsa några av dina grejer!" retades jag.
"Åh Gud, jag är för generad för att låta någon läsa det jag har skrivit! Jag är inte alls tillräckligt bra än!" sa hon och täckte ansiktet.
"Jag är säker på att du är bättre än du tror! Vi är alltid våra tuffaste kritiker!" försäkrade jag henne.
"Det är sant, eller hur? Nåväl, om du lovar att inte döma mig för hårt så kanske jag delar något!" sa hon rodnande.
"Jag hoppas det!" log jag mot henne och skrattade.
"Så har du skaffat många vänner än?" frågade hon efter några ögonblick av tystnad.
"Några personer! Någon som heter Tommy visade mig det lokala hamburgerstället för några dagar sedan! Jag är glad för att veta var man kan hitta en bra burgare är som en av mina topp 5 måste!" säger jag.
"Tommy, va? Vi gick faktiskt i samma gymnasium, även om han var några år före mig. Han var alltid trevlig men väldigt populär så jag umgicks aldrig riktigt med honom." berättade hon för mig.
"Åh verkligen? Ja, han gav mig vägbeskrivning när jag kom förra veckan. Jag sprang på honom igen under en joggingtur och nämnde att jag var sugen på en burgare!" Jag kände mig lite generad över hur mycket jag måste låta som en matvrak som pratar om burgare hela tiden, men de är min svaghet!
"Det är sött ändå! Åtminstone har han visat dig runt lite. När du är redo för den bästa Caramel Macchiaton, låt mig veta så ska jag visa dig detta fantastiska kafé jag går till!" säger hon stolt.
"Jag kommer definitivt att ta dig på det!" säger jag med ett litet skratt.
Vi pratade några minuter innan professorn kom in och harklade sig för att få klassens uppmärksamhet. Han var en medelålders man med svarta glasögonbågar och salt- och pepparfärgat hår. Han påminde mig faktiskt mycket om min pappa, vilket fick en våg av sorg att skölja över mig. Sedan hände något konstigt, jag lyfte blicken för att uppmärksamma och professorn tittade direkt på mig. Jag kastade en blick åt varje sida för att se om det kanske var någon annan han tittade på. Våra ögon möttes för en sekund och ett sorgset uttryck kom över hans ansikte för en sekund vilket fick honom att sluta prata för ett ögonblick och sedan tittade han bort och var normal igen.
"Vad var det där?" Annie lutade sig över och viskade till mig. "Det såg ut som om han tittade direkt på dig. Känner du honom?"
"Nej." svarade jag och skakade på huvudet.
Jag var lika förvirrad, för blicken han gav mig var inte en av igenkänning utan av sorg. Men varför? Det var verkligen konstigt, men lektionen fortsatte som om inget konstigt hade hänt. Han pratade kort om vad han hoppades att vi skulle få ut av hans klass, och delade ut terminens kursplan. Jag ögnade igenom den och såg en sektion som hette 'Klassiska sagor, baserade på sanning?' Det låter ganska intressant! Jag tittade över några av de klassiska sagorna och mina ögon stannade vid Rödluvan. Av någon anledning kändes det konstigt att studera en berättelse som handlar om en talande varg som vill döda människor.
Mina föräldrar hade berättat historier om kriget mellan människor och varulvar och hur berättelser hade skrivits om dem. Men jag tror inte att just denna historia var vad de menade. Jag är säker på att våra förfäder inte finner sådana berättelser roliga efter det förflutna de genomled. Mina föräldrar hade sagt att när människorna upptäckte vår sort tvekade de inte att döda oss. Vi var monster, förbannade, demoner för dem. På den tiden drev rädslan alla mänskliga handlingar och många av vår sort som var oskyldiga skonades inte. Jag tyckte dessa berättelser var skrämmande som barn men min far sa att de var lärdomar för oss, att vi behöver dölja vilka vi är bland människor.
Många gånger tänkte jag att vi inte skulle ha något att frukta om vi inte hade flyttat in i ett mänskligt område och lämnat vår flock. Nu önskade jag att mina föräldrar hade varit mer ärliga med mig och berättat deras skäl för att lämna. Jag hade varit förlorad i tankar när jag gick till min nästa klass och jag stötte rakt in i någon och föll till marken. Böcker föll ner bredvid mig, och jag skyndade mig att plocka upp dem och ge dem till personen jag stötte på. När jag tittade upp såg jag ett ansikte jag inte hade sett förut, ett snyggt ansikte dessutom!
"Jag är så ledsen! Jag var inte uppmärksam!" sa jag snabbt.
"Det är okej sötnos, stöt på mig när som helst!" sa killen med ett flin.
Okej...
"Åh, ja jag är verkligen ledsen igen. Hej då!" sa jag och började gå iväg men han grep tag i min arm och hindrade mig.
"Vänta! Vad heter du?" frågar han roat.
Ska jag ge honom mitt riktiga namn? Beslut beslut...
"Maya." Jag ger efter och berättar sanningen.
"Sött. Namnet är James! Är du ny här?" frågar han.
Jag vänder mig mer mot honom och nickar mjukt.
"Jag gissade att du var det! Jag är säker på att jag skulle ha kommit ihåg ett så vackert ansikte om jag hade sett dig förut." säger han och flinar igen.
Var alla killar här flörtiga?
"Tack." säger jag rodnande och tittar ner på mina skor.
Han skrattar lite.
"Hej James! Släpp henne!" En röst hörs bakom mig.
Jag vänder mig om och ser Tommy gå snabbt mot oss.
"Jag sa släpp henne." säger han igen med en djupare, mer hotfull ton.