Kapitel 7
Jag var bara ett barn då, men redan då hade jag märkliga drömmar. Drömmar om saker jag inte förstod då, men min mamma brukade påminna mig om att inte ignorera dem. På den tiden trodde jag att hon ville få mig att tro att allt händer av en anledning, men jag trodde egentligen inte på det. Jag antar att jag hoppades att min framtid var något jag kunde välja. Jag ville inte ha mitt öde bestämt åt mig, jag ville hitta min egen väg utan att den var förutbestämd.
Eller kanske var jag rädd för vad framtiden hade i beredskap för mig. Jag önskar att mamma var här, hon verkade alltid veta vad dessa drömmar betydde. Sömn var sedan länge borta, och jag bestämde mig för att göra lite te och distrahera mig med en av mina favoritklassiker. Jag brukade smyga ner på natten och titta på dem med pappa när jag inte kunde sova, och somnade alltid ihopkrupen bredvid honom. Ändå vaknade jag alltid i min egen säng på morgonen. Jag tryckte på play och intromusiken fyllde mig med minnen, jag har alltid gillat svartvita filmer eftersom det nästan kändes som en annan värld när jag tittade på dem.
Ikväll kände jag för att titta på Laura, inte den gladaste filmen men ändå en av mina favoriter.
Jag slog mig ner i soffan, insvept i en mjuk filt med min kopp te och tittade inte bara på en utan två klassiker till tills jag såg solen gå upp.
Jag bestämde mig för att ta en löprunda till och försöka vakna till mer. Jag klädde mig snabbt i ett annat par träningskläder och sprang...och sprang...och sprang tills jag knappt kunde andas. Jag brukade kunna springa längre, men det var svårare nu när min varg berövade mig mina mer användbara förmågor. Jag kan verkligen inte tro henne just nu! Inser hon inte vad hon gör? Vet hon inte att ju mer hon blockerar mig desto lättare blir det för mig att bli skadad? Varför insisterar hon på att stänga mig ute?! Jag släppte ut ett frustrerat stön och vände om för att gå hem igen.
Jag kom tillbaka utan att lungorna gav upp, tack gudinnan men jag kände mig verkligen utmattad. När jag steg in genom dörren började fasttelefonen ringa.
"Hallå?" frågade jag försiktigt.
"Maya, det är Nathaniel." hörde jag genom telefonen.
"Oh hej! Varför ringer du mig här och inte på min mobil?" frågade jag honom.
"Bara en försiktighetsåtgärd. Hur går det?" frågade han, men han verkade distraherad.
"Bra. Har något hänt? Du verkar ur balans." sa jag oroligt.
"Allt är bra, oroa dig inte." skrattade han nervöst.
"Det verkar inte bra." insisterade jag.
"Jag hoppas jag kan besöka dig snart så vi kan tillbringa lite tid tillsammans. Jag kommer vara i Washington nästa vecka, så ska jag stanna till då?" frågade han.
"Nathaniel vad? Vad pratar du om?" frågade jag förvirrat.
"Bra, jag ska se till att ta med den där boken jag berättade om. Den Förlorade, minns du?" sa han.
Mitt hjärta började slå snabbare när jag hörde boktiteln. Nathaniel hade berättat om historien, och hur en ung kvinna plågades av en förföljare i flera år. Hon hade varit för rädd för att anmäla vad som hände henne, men istället började hon träna och förbereda sig för den dag hon skulle behöva slåss. Han sa att det påminde honom mycket om mig, och att jag var starkare än jag visste. Han varnade mig! Något hade hänt och Alfan måste ha fått reda på att han hjälpte mig, han är i fara! Var det någon med honom just nu? Var detta sista gången jag skulle prata med honom? Skulle jag förlora den sista personen på denna jord som brydde sig om mig?!