Kapitel 6
Stående i min garderob kan jag inte bestämma mig för vilken outfit som skulle vara bäst. Kanske är det bäst att behandla detta som en eventuell dejt! Jag väljer mina favorit svarta jeans och min krämfärgade blus med knappar som har två band som kan knytas till en rosett runt halsen. Jag bestämmer mig för en slarvig knut och små blomsternitar. Jag har aldrig varit förtjust i klackar så jag väljer mina svarta converse istället! Med en sista blick i spegeln är jag nöjd med mitt val av outfit, och jag tar min väska som hänger på en krok vid dörren och går ut för att hitta Tommy.
Jag fann honom väntande och nervöst pillande med sina händer vid ingången till campus. Det fanns ett ögonblick innan han såg mig där jag kunde beundra honom lite. Han hade på sig mörka jeans med en svart skjorta och svarta snörskor. Han såg nästan ut som en modell, och jag kunde inte låta bli att beundra honom. När han fick syn på mig vidgades hans ögon något, och jag kände omedelbar ånger. Hade jag klätt upp mig för mycket?
Jag kände mig generad att han tittade på mig så, som om jag kanske hade gjort ett misstag med mitt val av outfit. Jag gick mot honom och sänkte blicken mot mina fötter tills jag stod framför honom.
"Hej." sa jag mjukt.
"Hej! Wow, du ser fantastisk ut Maya!" sa han glatt.
Jag tittade upp på honom lite förvånad.
"Är du säker på att jag inte är för uppklädd?" frågade jag och sänkte blicken mot min outfit.
"Absolut inte! Du ser vacker ut!" sa han lätt.
Jag kunde inte hjälpa rodnaden som spred sig över mina kinder och jag instinktivt gömde mitt ansikte med mina händer så att han inte skulle se. Han skrattade och sträckte ut handen och tog en av mina händer.
"Kom igen, låt oss gå och äta!" sa han och höll kvar min hand och ledde mig bort mot gatan.
Tommy spände greppet om min hand när vi kom närmare övergångsstället, som om han ville försäkra sig om att jag höll mig tillräckligt långt borta. Jag tyckte att gesten var ganska söt, han verkade försöka skydda mig. Jag kunde inte låta bli att le för mig själv, det var första gången på länge som jag kände mig trygg.
När jag tänkte på detta klickade något. Leah hade sagt att han var en beskyddare, var personen han var menad att skydda mig? Var det det hon försökte säga mig? Jag hade aldrig träffat Tommy förut, så varför skulle denna främling skickas för att skydda mig? Var han en varulv också?
Mina sinnen hade blivit svagare när Leah hade stängt mig ute, vilket gjorde det svårare att upptäcka andra av min sort. Jag kunde inte ens säga att Nathaniel var en av oss förrän han berättade det för mig. Även om mitt luktsinne var bättre än en människas var det fortfarande inte lika skarpt som det brukade vara.
Jag visste att de flesta vargar försökte undvika interaktioner med människor så mycket som möjligt, men fanns det en chans att fler vargar var runt mig. Kunde en av dem ha blivit skickad av Alfan? Var jag i fara här och det var därför Tommy var menad att skydda mig? Men han sa att han hade varit här i två år, ljög han?
Ljudet från övergångsstället bröt mig ur mina tankar och Tommy drog lätt i min hand för att leda mig över gatan. Jag ville lita på honom, men om han hade skickats hit så var detta bara ett jobb för honom. Skulle han låtsas gilla mig så att jag skulle lita på honom? Jag kände mig lite illamående nu, och en hamburgare lät inte så lockande. Jag behövde förstå, jag behövde fråga honom vad som pågick. Innan vi gick längre ner på gatan stannade jag och Tommy snubblade lätt av den plötsliga rörelsen.
"Maya? Vad är det som är fel?" frågade han och vände sig mot mig.
"Känner vi varandra? Har vi träffats förut?" frågade jag rakt ut.
"Jag tror inte det, jag skulle ha kommit ihåg att träffa dig! Varför?" Han verkade uppriktigt förvirrad av min fråga.
"Har någon sagt åt dig att komma nära mig?" frågade jag i en allvarligare ton och drog min hand ur hans grepp.
Han tittade på mig en sekund, jag antog för att försöka lista ut min plötsliga humörförändring.
"Nej. Varför skulle någon be mig att komma nära dig?" frågade han med rynkade ögonbryn.
"Lyssna Tommy, jag är glad att jag har träffat dig men om detta är någon slags trick vill jag inte vara en del av det." svarade jag och korsade armarna defensivt.
"Maya, är du i någon sorts problem? Är det därför du frågar mig dessa saker?" Han gick närmare, men jag backade.
"Snälla bara säg mig, är detta ett trick?" frågade jag och mjukade min röst lite.
"Maya, jag säger dig sanningen. Jag har aldrig sett dig förut igår och ingen har bett mig att prata med dig. Men om du är i någon sorts problem, vill jag hjälpa dig." sa han sött.
Jag tittade på honom i några ögonblick för att se om jag kunde känna att han talade sanning eller inte. Varje del av mig säger att han är sanningsenlig men jag känner fortfarande att detta är ovanligt.
"Förlåt. Jag ville bara vara säker. För någon letar efter mig, en ond man och jag trodde kanske att han skickade dig." erkände jag.
Jag kunde se oron svepa över honom.
"Någon är efter dig? Varför?" frågade han och ledde mig till en bänk i närheten.
Jag satte mig bredvid honom och tog ett djupt andetag, kanske borde jag berätta vad som pågår.
"Det är en ganska lång och deprimerande historia," varnade jag honom.
"Precis den typen av historia jag gillar," sa han med ett uppmuntrande leende.
Jag skrattade lite. "Är du säker på att du vill höra det här? Jag menar, du känner mig inte ens och detta skulle bara vara en avslappnad middag."
"Dejter är till för att lära känna någon. Om den här historien är en del av ditt liv så vill jag veta," sa han och tog min hand igen och kramade den mjukt.
"Så detta är en dejt?" frågade jag blygt.
"Ja, det är det! Jag hoppas den första av många," sa han leende.
Jag suckade lätt. "Nåväl, mina föräldrar blev mördade för lite mer än en vecka sedan. De vet inte vem som dödade dem eller varför de lämnade mig vid liv, men de tror att han kan komma att leta efter mig," berättade jag för honom.
Den oroliga blicken jag sett på hans ansikte tidigare återvände i en mer allvarlig form.
"Du var där när dina föräldrar blev mördade?" frågade han med en allvarlig ton.
"Ja, jag såg mördaren men han var täckt så jag kunde inte identifiera honom. Av någon anledning dödade han inte mig, men polisen tror att han fortfarande vill det. Så jag kom hit för att hålla mig undan och vara någonstans han kanske inte känner till," förklarade jag.
"Maya, jag är så ledsen! Det är hemskt! Men jag lovar att ingen har sagt åt mig att vakta dig eller spionera på dig! Jag skulle aldrig gå med på något sådant! Jag svär!" sa han nästan panikslagen.
"Jag tror dig," sa jag med ett leende.
"Jag är orolig för dig dock! De har inte tilldelat någon att skydda dig?" frågade han.
Hans röst verkade nu arg, och jag kunde inte låta bli att känna mig skyldig för att ha förstört stämningen.
"Nej, men jag är okej. Jag antar att jag bara är lite paranoid," sa jag med ett litet skratt.
"Jag tror att jag också skulle vara lite paranoid om någon var efter mig och hade dödat mina föräldrar," sa Tommy med en något humoristisk ton. "Förlåt, antar att det inte är rätt tid att skämta."
"Det är okej. Jag kan inte fatta att jag just berättade allt detta för någon jag precis träffat!" erkände jag generat.
"Jag är glad att du berättade, Maya! Åtminstone nu kan någon hålla ett öga på dig, är inte det bättre än att hantera allt detta på egen hand?" frågade han nästan vädjande för att få mig att lita på honom.
Jag antar att han är ganska trevlig.
"Hur vore det om du visade mig var det där hamburgerstället är nu?" frågade jag med ett leende.
"Låt oss gå!" Han tog min hand och drog mig med sig nerför trottoaren mot en liten butik.
Middagen med Tommy gick precis som jag alltid föreställt mig att en första dejt skulle vara. Även efter att ha berättat i stort sett hela mardrömmen som var mitt liv just nu, verkade han glad. Kanske var han glad att jag litade på honom med sanningen, men han verkade inte redo att springa iväg än. En del av mig älskade hur normalt det kändes att vara där med honom, men en annan del av mig tänkte att det skulle vara en dålig idé att bli för fäst. Vad händer om jag måste fly igen?
Jag försökte att inte tänka på det medan jag var på vår dejt, men när jag väl låg bekvämt i min säng översvämmades alla dessa tankar i mitt sinne. Han är så snäll och förtjänar att ha ett normalt liv, och något med mig skulle inte vara något i närheten av normalt. Kanske vore det bäst att lämna honom ifred. Sakta började tankarna jag hade att vagga mig till sömns. Den natten drömde jag om vargen igen! Den med de olika färgade ögonen, och han försökte säga mig något. Han tittade in i mina ögon och försökte binda sig mentalt med mig, men min varg hade blockerat alla mina varulvsförmågor. Han tittade på mig nyfiket och försökte sitt bästa för att få mig att förstå men det var bara tystnad för mig.
Innan jag kunde tala flög en annan varg över oss båda och landade bakom mig med ett duns och ett djupt morrande skakade marken vi stod på. En alfa! Denna svarta vargs ögon var röda och fulla av hat. Jag skrek och försökte springa men jag snubblade till marken och vände mig om för att se honom kasta sig mot mig, tänderna redo att slita mig i bitar. Vargen med de färgade ögonen attackerade alfahanen i luften och kastade honom till marken med hans hals fast i sitt grepp. Vargen tittade tillbaka på mig med sitt ena bruna öga och sitt ena blå öga innan han vred alfanens hals och dödade honom.
Jag vaknade med ett skrik igen den natten och letade runt i mitt rum efter vargen som räddade mig. Bara en dröm. Det var bara en dröm.
Även om dessa bara var mardrömmar kunde jag inte låta bli att minnas vad min mamma en gång sagt om drömmar.
"Drömmar kan vara ödet som försöker visa dig rätt väg att ta. Det kan vara en glimt av vad din framtid kommer att föra med sig."