Kapitel 3
Aria POV
"VAR ÄR DU? DIN DUMMA FLICKA?" den nasala skrikande rösten hördes genom hela flockhuset. Åh varför jag, varför idag, kan jag inte få ha en enda födelsedag i fred? Jag vet att hon letar efter mig men oavsett vad hon vill så måste hon vänta, alfahannarna kommer först. Jag tänker inte sluta göra hans morgonmål för henne, jag bryr mig inte hur många gånger hon slår mig. Lexus stormar in i köket med röd ansikte och rycker mig i håret bakåt. "Du kommer när jag ropar på dig, slampa. Hör du mig?" Inget jag säger kommer att göra henne glad så jag säger ingenting. Hon börjar slå mig i revbenen och lägger till blåmärken till mina blåmärken. "Som din framtida Luna beordrar jag dig att komma när jag ropar från och med nu. Du ska göra som jag säger, hör du mig?" Hon är inte en Luna så hon har inte Luna-aura. Och hon kommer aldrig att bli min Luna eller överrida en alfaorder. Hon släpper mitt hår och jag går bara tillbaka till matlagningen.
"Var är min mat, subba?" framtida alfa Samuel ropar. Jag lägger upp hans måltid och ignorerar fortfarande Lexus. Jag skyndar mig till matsalen. Böjer mitt huvud "Förlåt alfa, jag var sen. Jag är för dum för att vara i tid" säger jag medan Ava, min varg, morrar i mitt huvud. "Jag hatar dessa människor. Jag vill lämna här nu." säger hon i mitt huvud. "Jag vet men vi kan inte än, de skulle fånga oss. Vi måste vänta till alfacermonin när de alla är för upptagna med de andra flockarna." säger jag och hon morrar en gång till av frustration men vet att jag har rätt. Nu när jag är 18 kan jag hitta min partner, jag var så rädd att han skulle vara i denna flock. Men när jag vaknade i morse kände jag inget annat än den vanliga kryddnejlika-doften av flocken. Varje person har sin egen doft. Sedan när du är en del av en flock är några av alfadofterna fästa vid dig också. Så att andra vet din flock och andra flockar vet att du inte är en rogue och vilken flock du tillhör. Flockens underton är kryddnejlika. Jag hatar den lukten så mycket.
"Det är rätt, subba, du är dum. Jag vill att du ska förbereda gästrummen för de besökande alfahannarna och gäststugan för den besökande flocken. De kommer att vara här i en månad så se till att det är i perfekt ordning. Hör du mig?" han slår mig i revbenen medan han tittar runt bordet och tar sedan tag i min rumpa. Nej, inte detta igen, han har en partner. Jag flyttar mig bort för att hämta alfahannens mat, han kommer snart. Att inte låta honom veta vad han har gjort stör och äcklar mig. "Åh, jag glömde, jag vill att mitt rum ska städas först efter frukost. Fläckfritt." Jag hatar denna flock, jag hatar dessa människor. "Ja, alfa" svarar jag och skyndar mig ut ur rummet. Efter att frukosten är serverad och disken är klar går jag till Samuels rum. Jag börjar med att ta av sängen och lägga på nya lakan när jag känner en hand på min nedre rygg som får mig att hoppa till. När jag vänder mig om ser jag Samuel. Böjer mitt huvud "Alfa, är det något du behöver?" frågar jag. Han tar tag i min midja och drar mig till sig, hans mun bredvid mitt öra "Ja, det finns Aria. Jag vill smaka på dig. Du är min att leka med och nu när du är myndig kan jag göra vad jag vill med dig." Han biter mig i örat. Trycker sina höfter mot mig så att jag kan känna honom. Nej, nej, nej, jag vill inte detta. Detta kan inte hända. Han har en partner, han borde inte vilja röra en annan.
"Slampa, ta dina äckliga händer från min partner!" Lexus skriker när hon går in i rummet. För en gångs skull hade jag lite tur på min sida. Hon tar tag i mitt hår och rycker mig från Samuel och kastar mig mot väggen. Glider ner och försöker fånga andan när hon sparkar mig hårt i revbenen. Ett knak hörs och hon flinar, vetande att jag kommer att ha ont ett tag. Jag kryper ut genom dörren. Sakta tar jag mig till mitt rum, så att jag kan ta hand om mina nya skador. Jag har fortfarande så mycket att göra. Två dagar och de andra flockarna kommer att vara här. Jag kommer att kunna springa och komma bort härifrån. De kommer inte att märka förrän vid frukost. Ceremonin är caterad så jag kommer inte att behövas efter frukost. Och jag ska stanna i mitt rum så att ingen ser mig. Fungerar ännu bättre för mig. Jag lindar mina revben hårt och tar mig till gästrummen. Det tar hela dagen men rummen är perfekta. Jag kommer att göra gäststugan imorgon. Jag gjorde listan över mat och dryck för rummen och gäststugan och gav den till huvudomegan Sherry. Hon hatar mig men vet att detta är från alfahannen så hon säger ingenting, bara rycker listan ur mina händer för att lägga till den i den dagliga beställningen som ska levereras ikväll.
När jag går tillbaka till mitt rum, utmattad, tar jag min slitna handduk och mina gamla ärvda pyjamas. Jag får ta en kall dusch om dagen. När jag var liten var de snälla mot mig och var en bra flock trodde jag. Lite visste jag att min mamma hade tagit slagen också. Hon visade aldrig svaghet. Jag önskar att hon var här nu.
Tillbakablick
Åtta år sedan
Det har varit en kall vinter och källaren är ännu kallare. Alfan vägrar att sätta på värmen här nere. Inget värt att hålla varmt, säger han. Det har gått ett år sedan vi flyttade till källaren. Mamma berättade aldrig varför vi flyttade och varför alfan vände sig mot oss. Vi har varit här i blodmåneflocken i tio år nu. Mamma sa att vi togs in som rogues så länge hon arbetade för vårt uppehälle. Hon sa aldrig varför vi var rogues eller om jag föddes som en rogue. Allt jag vet är att jag brukade vara vän med Sammy och Dan. De var mina beskyddare trots att de är två år äldre. Sedan plötsligt tvingades vi flytta till källaren där det är kallt. Det är inte längre Sammy och Dan, det är alfa Samuel och beta Daniel. De slår mig hela tiden nu och säger att din byracka till mamma vet hur man får det att sluta när jag ber dem att sluta. Och varför gör ni detta mot mig?
Mamma sa att det är ett vuxenproblem och att jag inte skulle oroa mig, saker skulle bli bättre snart. Men snart kom aldrig. Källaren hade is längs fönstren. Vi kunde se vår andedräkt. Mamma såg till att jag hade den varmare filten och allt extra för att hålla mig varm. Även när jag försökte dela med mig skulle hon inte ha det. Vi varulvar brukar vara varmare när vi får våra vargar, jag är sex år från att få min. Mamma är svag, hon säger att det är för att hon inte har haft tid att skifta mycket. Men jag hörde en gång alfan beordra henne att inte skifta. Hennes varg håller på att dö, jag kan se att hon blir svagare. Jag frågade henne en gång varför vi stannar här. Hon säger att det är för vårt eget bästa och att det inte finns någon plats vi kan gå till där han inte hittar oss.
Morgonen var så kall att jag knappt kunde röra mig för att gå upp trots att jag måste hjälpa till i köket innan skolan. Jag gick långsamt upp och tänkte att åtminstone köket är varmt. När jag märker att mamma fortfarande ligger i sängen går jag för att väcka henne. Hennes ögon är fortfarande öppna men matta, hennes hud är blå och jag kan inte se att hon andas. Jag börjar skrika och gråta. Snart rusar folk ner i vårt lilla rum. Alfan slår i väggen och tittar på mig och skriker: "Detta är allt ditt fel, din lilla byracka. Om det inte vore för dig skulle hon vara vid liv." Jag hade ingen aning om vad han menade. Det var första gången han slog mig och öppningen för alla andra att slå mig också. Jag flyttades från källaren till skåpet bredvid köket så att jag var närmare mina tilldelade sysslor. Jag fick inte längre gå i skolan.
"Din mamma var skyldig mig för att jag tog in dig och henne. Hon hade ännu inte betalat mig vad jag är skyldig eftersom du var för ung. Så nu är hennes skuld din." Alfan hånar mig och tittar upp med tårar rinnande nerför mitt ansikte och jag frågar "hur mycket är jag skyldig dig alfa?" "Det handlar inte om hur mycket, det handlar om vad och jag kommer att berätta när det är dags. Nu sätt igång och jobba, byracka." Han skriker och går sedan iväg.
Slut på tillbakablicken
Det har gått åtta år sedan den natten och jag vet fortfarande inte vad jag är skyldig. Inte för att jag bryr mig för jag ska snart ta mig härifrån. Förra månaden hämtade jag extra lakan från källaren när jag hittade ett brev från min mamma till mig. Kuvertet säger att jag ska hålla det gömt och bara öppna det när jag är fri. Jag försökte öppna det för jag kommer aldrig att vara fri, men saken öppnas inte. Gissar att jag får vänta nu. Jag håller det under min filt längst bak i mitt skåp. Ingen kommer in där, de öppnar bara dörren, skriker eller kastar isvatten på mig.
Jag går igenom min lista över vad jag behöver göra idag så att jag är redo för imorgon kväll när jag ska fly. Kläder, mina två par leggings, två tröjor och gamla skor tar inte mycket plats i väskan jag stal. "Glöm inte att ta med lite mat Aria. Vi vet inte hur länge det dröjer innan vi hittar en plats och eller mat och vatten." säger Ava. "Jag vet Ava, jag lovar att jag ska ta så mycket jag säkert kan få tag på och få ner i väskan," säger jag och får ett fnysande till svar. Jag har precis avslutat att fylla på gäststugan. När jag märker att dess baksida är mot trädlinjen springer jag in, hittar en gammal tygpåse som används för matvaror och tar lite av maten och vattnet som är avsett för skuggflocken. Vad de inte vet saknas kan ingen klaga på, eller hur?
Jag gömmer påsen under de bakre trappstegen och står tillbaka "Nej, det syns inte" säger jag till mig själv och går tillbaka till packhuset för att avsluta välkomstmiddagen för skuggflocken.