EXAMEN
Det står många studenter i skolans aula. Alla är så glada. Varför? För idag är det vår examensdag. Men jag är superglad för efter detta kan jag äntligen åka till mitt drömland, New York. Ja, jag vet, allas drömland.
"Naina Joshi!" rektorn ropade upp mitt namn och jag reste mig snabbt från min plats, nästan springande mot scenen. Alla applåderar och alla mina vänner ropar mitt namn. Med varje steg känns det som om jag är ett steg närmare mina drömmar.
Nu står jag framför rektorn. Han önskade mig lycka till i framtiden och jag log mot honom. Sedan ropade han plötsligt, "VAKNA!"
"Vänta, herr rektor! Varför låter du som min mamma?" frågade jag honom.
Sedan kände jag något kallt på mitt ansikte. UGH, vad är detta nu? Vatten!
Jag öppnade ögonen och satte mig upp i sängen, tittade chockat runt i mitt rum. Varför är jag i mitt rum? Jag var ju på college, eller hur?
Sedan kände jag någon titta på mig med ilska. Jag vände mig om och såg mamma stå där med en hink i handen, stirrande på mig.
Åh nej! Det här var bara en dröm. Gud, när ska den här drömmen bli verklighet?
Mamma sa, "När ska du gå till skolan?"
"SKOLAN?" frågade jag, fortfarande halvt sovande.
När hon hörde min fråga slog mamma sig för pannan och sa, "Herregud, vad ska jag göra med henne?"
Jag himlade med ögonen. Bara en typisk asiatisk mamma grej.
"Idag är din examensdag; kommer du inte ihåg?"
I det ögonblicket försvann min sömn som i ett trollslag.
"VAD?" frågade jag, chocken skriven över hela mitt ansikte.
Hon stod där med händerna på höfterna, höjde ett ögonbryn. Jag grep snabbt min telefon och såg att det var måndag idag. Men hur? Bara igår var det lördag, och nu är det redan måndag? Varför, Gud, varför kryper helgen fram som en sköldpadda och flyger iväg som en kanin? Ugh!
Jag hoppade snabbt ur sängen, gav mamma en snabb kram och sprang till badrummet för att göra mig i ordning. Jag borstade tänderna medan jag lyssnade på mamma klaga till pappa om hur mycket han skämmer bort mig. Säg mig, vilken pappa skämmer inte bort sin dotter?
Efter att ha gjort mig i ordning sprang jag till hallen. Nåväl, det är ett rum, men jag kallar det hallen för att tillfredsställa mig själv, fråga mig inte varför. Där slängde jag mig genast ner på sängen.
"Min frukost!" ropade jag mot köket.
Mamma kom inom en minut med frukost. Efter att ha gett den till mig gick hon tillbaka till köket. Jag åt när mamma började pika mig om hur jag borde vakna tidigt och göra frukost själv. Vad ska jag göra när hon inte är där?
Efter att ha avslutat min frukost tog jag min väska och gick ut genom dörren. Inte innan jag påminde mamma och pappa om att komma till skolan i tid. Jag kramade pappa, kysste mamma, tog mina cykelnycklar från bordet och lämnade huset. Jag startade min cykel och begav mig mot skolan.
Låt mig berätta något: när jag går till skolan, varje gång jag ser några killar, visslar jag åt dem eller blinkar åt dem. Precis som de gör mot tjejer, inte mot alla, självklart.
Varför gör jag detta? Jo, för jag gillar den pinsamma blicken på deras ansikten.
Varför inte låta dem smaka på sin egen medicin?
Alla applåderar. Jag håller mitt examensbevis i handen med så många drömmar, ler rakt mot mina föräldrar som gråter och tittar på mig med stolthet. Ja, pappa, mamma, jag lovar er att en dag ska jag förändra våra liv—livet ni inte kunde leva på grund av mig.
Jag kom ner från scenen och gick mot mina föräldrar, kramade dem hårt. Nästan hela skolan kom för att gratulera mig. Varför inte? Jag är en känd student—inte för att jag är bäst eller något sådant. Jag var känd för att vara en plåga för dem. Det fanns inte en enda dag då en klagomål inte nådde mitt hus, om hur jag slog någon eller något annat. Alla mina lärare och rektorn är gladare än jag över min examen. Varför inte? Från och med nu blir det inga fler slagsmål, inga fler klagomål och inga fler föräldrar som skriker, "Se hur hon slog mitt barn." Ingenting.
Så berätta för mig, hur är kapitlet? Var inte en tyst läsare.
Glad läsning 😌💜
Ha tålamod och lita på mig, du kommer att njuta av den här historien lika mycket som jag njuter av att skriva den.