Kapitel 1
Selene
Jag var en gång den älskade yngsta dottern till Alfahanen. Bekvämligheten från den tiden är nu ett avlägset minne, ett jag ofta besöker med en känsla av längtan. Efter min fars tragiska död förändrades allt. Min mamma och jag blev isolerade, vår tidigare flock vände oss ryggen när vi behövde dem som mest.
År senare valde min mamma att gifta om sig, och vi anslöt oss till Nightfang-flocken. Vår nya beskyddare, min styvfar Philip, är bror till Alfa-Kungen. Trots omständigheterna är jag tacksam för honom. Han har gett oss den stabilitet vi så desperat behövde.
Min mammas beslut att gifta om sig förvånade mig inte. Hon är en stark, självständig kvinna som tror på den glädje en man kan ge, en känsla jag inte delar. Killarna på högskolan förstärker bara mitt förakt, deras fylleslag och vulgära beteende står i skarp kontrast till männen jag växte upp med.
Jag vet att min mamma önskar att jag ska börja dejta igen, särskilt efter att ha blivit avvisad av min barndomskärlek och partner, Zack. Men ärligt talat har jag inget intresse för någon. Smärtan av hans avvisning hänger fortfarande kvar, ett sår som ännu inte har läkt.
Som en ny medlem i Nightfang-flocken har det varit en utmaning att passa in. Jag tog examen från högskolan precis innan vi flyttade, och nästa vecka börjar jag min praktik på LycCorp.
Jag lyckades träffa nya människor under den tre dagar långa introduktionen, deras namn är Makayla och Sam. Utan att initiera det satte de sig bredvid mig medan instruktören fortsatte och fortsatte om hur LycCorps huvudfokus är att dölja existensen av varulvar för resten av världen.
När vi äntligen lämnar byggnaden går Makayla och Sam bredvid mig.
"Du ska gå ikväll, eller hur?" frågar Sam, med händerna instoppade i sin huvtröja.
Jag grimaserar. "Jag har inget val. Min mamma tvingar mig att gå för Alfa Philips skull."
Ikväll är det en viktig bankett. Jag har inget verkligt intresse av att delta. Efter att min far dödades i en rogueattack, var det meningen att jag skulle bli nästa Alfa. Men enligt flockens lagar kan endast män ärva flocken. Så min farbror Jacob valdes istället, och nu har jag inget intresse för flockpolitik.
Jag är inte bitter eller något, men vår gamla flock behandlade oss fruktansvärt när Jacob tog över. Zacks avvisning när han upptäckte att jag inte kunde bli Alfa gjorde bara saker värre. Jag var så lättad när vi lämnade den giftiga miljön bakom oss. Varje dag kändes det som om jag kvävdes under utfrysningen och de tysta dömandena.
Makayla ler illmarigt. "Jag vill inte gå lika mycket som du inte vill, men kanske träffar vi några heta män med makt, eller ännu bättre, våra partners."
Även om jag känner en smärta i bröstet, förblir mitt ansikte uttryckslöst. De vet inte att jag blev avvisad av min partner, och jag föredrar att ingen här ska veta det. Det är tillräckligt smärtsamt att vakna varje dag med vetskapen om att min själsfrände inte ville ha mig, och valde en annan partner samma dag, efter att jag varit kär i honom sedan jag var tio år gammal.
"Det är sant. Jag skulle älska att göra vad du gjorde, Selene. Bara flytta till en ny flock och börja om. Ny flock, nya jag. Jag skulle välja en helt annan personlighet," svarar Sam.
Jag hade inget val.
Jag sväljer klumpen i halsen, och känner en lättnad skölja över mig när jag ser min chaufför köra upp till trottoaren. Jag säger adjö till mina nya kollegor/potentiella vänner och när min chaufför öppnar dörren, sätter jag mig i baksätet. Jag antar att det har sina fördelar att vara styvdotter till kungens bror, vilket inkluderar att min chaufför låter mig spela rockmusik hela vägen hem till flockhuset. Philip och mamma blir irriterade när jag spelar det i huset, de säger att det bara är "oväsen".
"Hej, mamma, jag är hemma," ropar jag tillräckligt högt så att hon och hennes nya man har tid att täcka sig, till skillnad från förra gången.
Jag ryser vid minnet.
Mamma kommer ut ur köket med kläderna i oordning och håret i en enda röra. Hennes ansikte är rödblossigt och hennes läppar är svullna.
"Hej älskling. Hur gick introduktionen?" frågar hon, lätt andfådd.
"Eh, mamma, din skjorta är ut-och-in," mumlar jag, oförmögen att dölja avsmaken i min röst.
Hon rodnar ännu mer. "Åh, tack för att du påpekade det. Måste ha tagit på mig den fel i morse. Så klantigt av mig."
Jag pressar ihop läpparna. "Mhmm."
Det är som om hon är en kåt tonåring igen. Jag fattar, pappa dog för fem år sedan, men mångudinna, jag kommer att kräkas om jag någonsin ser dem nakna på köksbordet igen.
"Hej, Selene. Är du redo för banketten ikväll? Jag behöver att vi ser ut som en enhet," säger Philip när han kliver in i rummet, hans uppsyn skrämmande och auktoritativ.
Jag pekar på min outfit, en tajt röd topp och jeans. "Eh, förlåt, Philip. Det här är det bästa jag kan göra."
Hans ansikte förvrids av missnöje. "Det bästa du kan göra?" upprepar han, med en antydan av frustration i rösten.
Jag nickar och håller kvar hans blick. Jag är inte den som klär upp mig; jag gillar att vara bekväm.
Philip suckar och gnuggar sina tinningar. "Selene, den här banketten är viktig. Du kan inte gå klädd så där," säger han med avsmak. Han räcker mig ett kreditkort. "Ta det här och köp dig en ny garderob. Jag vill inte heller att du dyker upp på mitt företag klädd så där nästa vecka, det var illa nog att du gick till introduktionen oprofessionellt klädd. Gör bättre ifrån dig, Selene."
Jag korsar armarna. "Jag försöker inte göra ett modeuttalande, Philip. Jag vill bara vara bekväm."
Mamma kliver in, hennes uttryck mjuknar. "Selene, snälla. Det skulle betyda mycket för oss om du kom."
Jag tittar på henne och ser bönen i hennes karamellfärgade ögon. Det handlar inte bara om banketten; det handlar om att försöka få oss att komma överens, att få det här nya livet att fungera. Jag suckar och ger med mig.
"Okej," fräser jag och trycker ner kortet i bakfickan.
Ett nöjt leende drar i Philips läppar. "Perfekt, och Phoenix kommer också att vara med ikväll. Om han vet vad som är bäst kommer han att komma i tid."
"Vem i helvete är Phoenix?" frågar jag telepatiskt mamma, och håller mitt ansikte neutralt så att Philip inte kan se.
"Åh ja, förlåt. Jag glömde nämna att Philip har en son," svarar hon, med en antydan av tvekan i rösten.
"Förlåt, vad sa du?" Hon glömde??? Hur kan man glömma att berätta att jag har en styvbror? Inte för att det är en stor grej eftersom jag tvivlar på att vi kommer att interagera mycket, men hon har varit med Philip i nästan ett år. Det låter som om hon inte ens visste att han existerade.
"Ge mig inte den blicken, Selene. Jag vet vad du tänker, och jag gav Philip en rejäl utskällning för att ha dolt det för mig. Jag antar att de hade en ansträngd relation och eftersom han alltid hamnade i trubbel som tonåring skickade Philip honom till varulvsträningsläger. Det har gått två år sedan de såg varandra, och nu kommer han äntligen hem."
Min mun faller öppen, men jag lyckas hålla mina protester inom mig. "Så du säger att någon random kille ska flytta in här?" frågar jag telepatiskt.
Jag kunde tolerera att bo med Philip, men inte två killar. Det är dubbelt så mycket testosteron, dubbelt så mycket irriterande alfaenergi här inne. Det här är inte vad jag gick med på när jag följde med mamma.
"Inte någon random kille," rättar hon mig. "Din styvbror."
När mamma talar, knarrar dörren och där står han.
Min styvbror.
I samma ögonblick som han dyker upp, förändras något inom mig. Hans närvaro är befallande, hans blå ögon fängslar mig. Hans rebelliska aura är omisskännlig, ingen tack vare bikerkläderna, men det finns en obestridlig dragningskraft hos honom.
När våra ögon möts, verkar världen omkring oss frysa. Kopplingen är omedelbar och intensiv, och lämnar mig förbluffad när min kropp brinner inifrån med något jag inte riktigt kan förstå.