2
Nynnande till Justin Biebers låt som dånade genom mina hörlurar, kunde lyckan inte sluta flöda genom min kropp. Det var oväntade nyheter, men tanken på ett till syskon gjorde mig glad. Särskilt med tanke på att jag under en tid nu har längtat efter att hålla en bebis i mina armar.
De små är bara så söta och ömtåliga, de får dig att vilja vara den bästa personen du kan vara medan du håller dem. Jag kände så när Zion fortfarande var en bebis.
Efter att ha tagit vad jag behövde från mitt skåp, stängde jag det och Abbys stora leende mötte mig. "Varför är ditt leende så stort?"
"Du ler också," påpekade hon och jag märkte att hennes händer var fulla med en fylld låda och några böcker ovanpå. Så jag hjälpte henne med böckerna och fick ett tack. "Så, varför är du glad idag?"
"Du säger det som om jag inte var glad igår," sa jag och kramade hennes enorma läroböcker mot mitt bröst. "Min mamma är gravid."
"Åh, verkligen?" Vi delar båda vår kärlek till bebisar, så hennes leende blev lika stort som mitt var när mina föräldrar berättade nyheten. "Det är så bra. Jag önskar att mina föräldrar skulle ge mig en yngre syskon." Lite sorg fanns i hennes röst så jag sa inget. "Men jag tror inte ens att de två skakar hand, än mindre kramas."
"Åh kom igen." Jag gav henne en lätt knuff. "Det kan inte vara så illa."
"Du har träffat min pappa. Tror du att han ens låter henne sova bredvid honom? Hur som helst, hälsa din mamma från mig. Jag hoppas att det blir en fin resa för henne."
Faktumet att hon ändrade ämnet om sina föräldrar så snabbt gav mig ingen chans att äntligen ge henne det tal jag har övat på en miljon gånger. Det är ett tal som ber henne att inte hata sina föräldrar så mycket. Men då... Jag antar att jag alltid kan ge det en annan dag.
"Du kommer på fredag, du kan hälsa på henne då. Så vad är det med lådan?"
"Jag har ett projekt att arbeta på. Det kommer att bli ett konstverk som inget annat."
"Det är bara andra dagen i skolan och du har redan fått projekt?" Jag kunde bara hoppas att lärarna som tar mina naturvetenskapliga ämnen inte följer det exemplet.
"Näh. Detta är för att ansöka om ett stipendium på konstskolan i LA."
"Verkligen? Det är så bra." Abby hade alltid tillbringat sina söndagar i kyrkan och bett till Gud om två saker. Att befria henne från hennes fars klor och att hjälpa henne få antagning till en konstskola. Men ett potentiellt stipendium? Det skulle vara så bra för henne. "Jag önskar dig lycka till Abby."
Hon gav mig en lekfull grimas. "Tack Ruby. Låt oss-"
"Jaha, om det inte är Ruby Powers." Bara genom klappret av klackar kunde jag säga vem det var. Men verkligen, vem tycker att det är bekvämt att ha klackar i skolan? Själva skotypen ser stressig ut.
"Hej Selleri." Ett litet, retfullt leende fanns på mina läppar när jag vände mig mot tjejen som påstås vara den mest populära på Silverbird gymnasiet. Jag förstår inte varför saker som popularitet existerar. Allt det innebär är vad jag skulle kalla fåniga saker.
"Mitt namn är Caitlin. Hur många gånger måste jag rätta dig?" Av någon okänd anledning njöt jag av att reta just denna person. Att komma på hennes nerver gör mig glad. "Så..." hennes armar korsades efter att hon medvetet tämjt sin nya frisyr. "Det visar sig att du är Ruby Powers, Dominic Powers dotter. Hur trevligt. Jag har alltid vetat att jag kunde känna av rikedom runt dig."
Ja, jag har inte tid för den här typen av saker tidigt på morgonen. "Vad vill du Selleri?"
Hon fnös. "Låt oss bli vänner."
Att jag inte skrattade åt hennes uttalande förvånade mig mycket. "Förlåt, jag är inte intresserad. Abby låt oss-"
"Vad tror du att du håller på med?" Hennes honungsliknande ögon, som verkade vara anledningen till att pojkarna svärmade runt henne, borrade sig nästan argt in i mina. "Människor som oss borde hålla ihop. Rika människor behöver alltid rika människor för att överleva i den här världen. Du kan inte-"
"Allvarligt talat Selleri, jag är inte intresserad. Jag behöver inte din falska relation för att överleva." Jag bara hatar när människor tenderar att vara påstridiga även efter att ha gett dem ett avvisande svar.
"Så..." Hon sneglade på Abby som fortfarande inte hade sagt ett ord. "Du föredrar att umgås med folk som henne?" Avsmak fyllde hennes röst och man kunde bara undra om hon var någon slags högklassig människa. Kanske har hon ett fysiskt drag som ingen annan människa har.
"Kan du vara så vänlig och ursäkta oss?" frågade jag, sarkasm blandat med artighet.
"Du kan inte lita på någon som henne Ruby Powers. Du kommer att krascha innan du vet ordet av."
Okej, nu räcker det. "Lyssna Celery. Kanske någonstans inom din så kallade rikedom har du begravt människor eller stänkt blod på dina kläder eller hållit vilken hemlighet du nu verkar ha. Det är ditt problem. När det gäller mig, är jag nöjd som jag är. Och sa du rika människor?" Jag gav ett litet skratt som osade av medlidande.
"Du är inte rik Celery, dina föräldrar är det. Sluta vara så mäktig över något du inte har arbetat för. Så om du kan vara så vänlig och ursäkta oss..." Jag signalerade till Abby och våra ben började gå förbi henne. "Vi går nu."
"Du-" Vi hade redan gått bort innan hon hann säga något annat.
"Nu, det är vad jag pratar om tjejen. Så ska du svara personer som henne och Roger," sa Abby upphetsat.
"Jag skippar det med Roger. Killen är inte värd min tid."
"Du är så-" Hög musik dränkte Abbys ord, vilket fick oss att stanna upp och skanna korridorerna som om ett svar på varför 2Chainz's Birthday-låt dånade genom väggarna skulle komma därifrån. "All I want for my birthday is a big booty hoe... yeahh." Abby sjöng och rörde sig till rytmen och jag tittade på henne som om hon såg ut som en alien.
"Jag undrar om detta är vårt nya brandsystem." Mina ögon smalnade för att ifrågasätta förståndet i uttalandet hon nästan skrek i mitt öra. När jag skulle ge henne ett svar, märkte jag att elever rusade mot ingången.
"Vad händer?"
Min mumlade fråga besvarades av en tjej som kom springande mot Abby och mig, en liten pizzakartong i händerna. "Ruby! Grattis på födelsedagen!" Min rynka tvekade inte att dyka upp. "Din mamma sa att idag är din födelsedag, det är därför vi får gratis pizzor. Jag antar att det är bra att vara vän med dig."
Jag log och svarade på hennes sista uttalande, "Jag vet inte ens vem du är." Abby kvävde ett skratt bredvid mig. "Men idag är inte min födelsedag."
Den långa tjejen skiftade obekvämt med blicken. "Tja, din mamma är utanför och letar efter dig."
När vi båda såg henne skynda iväg, frågade Abby, "Varför skulle din mamma bjuda skolan på pizza när det inte ens är din födelsedag?"
"Det är vad vi ska ta reda på."
"Jag kan inte gå runt med den här kartongen i händerna," gnällde hon och jag bytte genast innehållet i våra händer och snart var vi på skolans cementerade mark. Sant enligt tjejens ord, delades gratis pizza ut... från en enorm buss. Och oj, vad folk trängdes runt den.
När jag skannade folkmassan efter min mamma som jag hade så många frågor till, hörde jag en feminin röst ropa mitt namn. En kvinna som verkade vara i sena fyrtioårsåldern dansade sig fram till där jag stod, hennes paljettklänning stack ut i det starka ljuset.
"Åh herregud Ruby," utbrast hon när hon kom fram till mig. "Du har vuxit så mycket."
"Jag är ledsen, men vem är du?"
Sorg kom över hennes ansikte och hon stod rakt, hennes långa blonda hår sveptes av den milda vinden runtomkring. "Du kommer inte ihåg mig?"
Duh. Varför skulle jag annars ställa frågan?
"Du kommer verkligen inte ihåg mig?" Ett av mina ögonbryn höjdes mot henne, ett litet leende följde. "Hur kan du glömma mig Ruby? Titta på mig." Hon grep mig om axlarna. "Titta mig i ögonen. Säg att du kommer ihåg mig."
Abby och jag delade en blick innan jag motvilligt sa, "Jag vet verkligen inte vem du är."
"Verkligen? Hur kan du glömma din mamma?" Jag rynkade pannan. "Ruby, det är jag Diane. Din riktiga mamma."