9- Åh söta barmhärtighetens mor
Isabella
Mörker. Rent, ljuvt mörker är det första jag ser när jag långsamt tar in mina omgivningar.
Min kropp känns som om jag inte har rört den på flera dagar och mina ögon är tunga. Det känns som om jag har druckit en hel flaska gin och är helt bakfull. En bultande smärta som bara kan kännas djupt inne i huvudet. Oförmögen att hantera smärtan eller trycket försöker jag röra mina händer bara för att stoppas av ljudet av metall och ett tryck mot mina handleder. Vad i...? När jag drar igen inser jag att det inte finns något slack. Fan, handbojor.
Tar några djupa andetag och försöker öppna ögonen igen, i hopp om att åtminstone se var jag är. Mina ögon är fortfarande tunga när mörkret försöker överväldiga mig igen. Ignorerar behovet av att sova och försöker fokusera på mina andra sinnen.
Försöker att röra mig, jag försöker uppskatta min position och vet att jag åtminstone ligger ner. Kanske på en säng? Vickar igen och försöker känna efter mina leder, mina muskler känns som om jag inte har rört mig på ett par dagar. "Ugh," stönar jag. Försöker med fotlederna först och möts av samma restriktiva tryck som vid handlederna. Frustar av ilska och smalnar av mina ögon. Fantastiskt, helt enkelt fantastiskt, tänker jag sarkastiskt.
Skakar försiktigt på huvudet och försöker lindra trycket som byggs upp, mitt huvud känns fortfarande dimmigt medan mina ögon börjar bränna, matchande samma känsla som mina handleder från allt dragande.
Ugh!, tänker jag. Var i helvete är jag? Vad hände med mig? Jag funderar och försöker ge min kropp tid att anpassa sig bara för att mina ögon äntligen ska slå upp.
"Åh. Söta. Moder. Av. Nåd!" viskar jag. Händelserna från kvällen innan kommer tillbaka till mig. Som en damm. Jag var på klubben med Angel och Caleb. De där männen... Nej, de där grekiska gudarna. De sa att jag var deras. Att jag var deras fästmö. Att de ägde mig på grund av min far. Och sedan, mörker. Jag kunde inte minnas något efter det.
När den plötsliga insikten börjar slå mig, börjar jag andas lite tyngre, mitt hjärta rusar. Drar i mina bojor som en galen kvinna. Mina tankar går till mina vänner. Är mina vänner okej? Vet mina föräldrar? Inser att de inte kommer att ge vika börjar jag känna mig mer utmattad, mina ögon stängs igen. Inte som om jag har någon annanstans att vara, antar jag.
Driftar in och ut ur sömnen några gånger, ytan jag ligger på känns mjuk. Som ett moln. Sedan kommer en värme, som om något ger mig en kram. Och om omständigheterna varit annorlunda skulle jag ha frågat var jag kunde få en madrass som denna till mitt rum hemma. Hemma. Känslan av tårar stiger vid tanken på att aldrig se mina föräldrar igen, jag inser inte att mitt huvud nu vilar på en mjuk fluffig kudde.
Känner att min näsa börjar rinna och rör lite på huvudet, borstar min näsa mot min arm. En svag doft av lavendel hänger kvar på min kropp. En doft gjord för att lugna, som att vara i ett fält av syrener på en varm vårdag. Uppslukad av doften, trycket inifrån mitt huvud börjar försvinna, lindrar smärtan bakom mina ögon också.
Samlar modet och försöker öppna ögonen igen. Ett mjukt bärnstensglöd lyser upp rummet när jag gör det. Använder det som en fördel och tar mig tid att ta in mina omgivningar. Mina ögon tar in rummets ton. Rummet dekorerat i jordnära toner, färger som brunt, grönt, rött och gräddvitt med små inslag av guld.
När jag insåg att rummet var lite för elegant för mig, vände jag mig åt höger. En öppen spis med en inbyggd mantel mötte min blick, bokhyllor som kantade väggen på båda sidor, fyllda med böcker, massor av böcker. Två extra stora soffor stod bredvid dem med söta små prydnadskuddar och en frodig vit matta som fyllde ut utrymmet. Ett stort bord i mitten. Två glödande lampor stod på vardera sidan av sofforna för att fullborda utseendet.
Nöjd med vad jag såg sträckte jag på nacken och följde väggen så långt jag kunde, bara för att märka djupvinröda gardiner som också råkade matcha kuddarna på soffan. Gulligt, tänkte jag.
Jag vinklade huvudet igen och vände mig nu mot rummets framsida. En stor träbyrå i samma djupa trätoner som sängen, på vilken en vacker kristallvas stod med ungefär ett dussin rosor. Röda rosor för att vara exakt. En 75-tums platt-tv satt mot väggen innan jag märkte två mycket stora dörrar, båda stängda på vardera sidan av tv:n, en som jag hoppades ledde till ett badrum medan den andra till en garderob.
Jag slöt ögonen och samlade mina tankar, försökte fånga andan, och märkte inte vad som hängde direkt ovanför mig förrän det var för sent. Mina ögon noterade till slut en enorm jävla spegel när jag tittade uppåt. Är. Du. Jävla. Seriös?
FAN!
Stönande tog jag mig tid att notera mitt utseende. Täckt av ett enkelt lakan och matchande täcke. Mitt ansikte mjukt mot färgen medan mitt hår låg prydligt bakom mig. Jag märkte nu att mina händer var fastbundna med tjocka bruna läderremmar som var fästa vid sängstolparna. Varje manschett höll mina handleder så nära varandra som möjligt men inte tillräckligt nära för att röra vid varandra, och de låg nu ovanför mitt huvud.
Stönande igen, missade jag nästan faktumet att jag var nästan helt naken. Om det inte vore för lakanen skulle man kunna se att jag bara hade på mig en bh och ett par trosor, mina ben bara när de långsamt gnuggade mot lakanen. Mina ben var fortfarande bundna med samma tjocka lädermaterial.
Varför? Varför jag? Varför var min far tvungen att sälja mig? Och för att göra saken värre var jag praktiskt taget naken, bunden till en säng i en okänd miljö. Oviss om tiden eller hur länge jag hade varit där, en sak kom definitivt till minnet och det var att ta mig därifrån. Jag hade ingen avsikt att stanna där, särskilt inte med en massa psykopatiska män.
Stönande för tredje gången förbannade jag min far för att han var så djupt skuldsatt, samtidigt som jag förbannade honom för att ha kontaktat D’Amico-familjen och bett dem om hjälp. Och slutligen förbannade jag D’Amico för att ha bett om min hand i äktenskap.
Vid den stadiga insikten om hur mitt liv utvecklade sig, började tårar rinna från mina ögon och nerför mitt ansikte. För så mycket som jag behövde vara stark, visste jag att jag inte hade råd att erkänna mina rädslor. Jag var rädd. Nej, förstenad. Kände mig förlorad och ensam och visste inte var jag var, vilket var skrämmande.
Tittande mot min spegelbild igen, grät jag tyst, tårar av frustration började ta över, medan jag började dra i mina bojor igen. Drog och drog tills jag inte kunde dra mer. Ljudet av metall mot trä när de höll fast.
"UHHH" skrek jag, utmattningen sipprade in igen, min kropp andades tungt medan mina anklar och handleder blev ömma. Min energi var helt borta och mina ögon nu röda av allt gråtande. Mina ögon slöts och jag lät mig själv somna igen, där kanske, med lite tur, allt detta skulle ha varit en mardröm och jag skulle vara tillbaka hemma där jag var säker och trygg i min egen säng. Omgiven av människor som älskar mig.