4- Engagemang- Del 3
Grant
När vi lämnade rummet vi just hade stått i, gick Lucus och jag tillsammans med Tony och Alex, och vi rörde oss mot övervåningen av lagret. När vi kom in i en kontorssvit gick Lucus direkt till spritskåpet och hällde upp en drink åt sig själv.
"SÅ... Veronica ringde igen. Jag trodde vi hade gett den där bitchen sparken. Jag menar, hon var bra i sängen och allt, men hon tar uppenbarligen inte avvisning väl och jag bryr mig inte om den där bitchen heller," säger Alex, hans röst tydligt visande hans ogillande för henne när han talade.
"Mina tankar exakt," tillägger Tony.
"Då tar ni hand om det. Se till att bitchen vet att vi är upptagna," beordrar Lucus och vänder sig till de som var i rummet.
"Ugh. När får vi se vår Principessa (Prinsessa)?" stönar Alex som hade allt svårare att vänta på deras fästmö.
"Snart, jag jobbar på detaljerna med hennes far just nu. Den där idioten Matteo insåg inte att hans företag långsamt höll på att falla isär förrän det var för sent och nu ber han mig om hjälp," skrattar Lucus. Han tar en klunk av sin drink.
"Ja, håll mig uppdaterad. Jag ska hem och byta om och sedan bege mig till kontoret för det där mötet," säger jag och tar min telefon samt min väska innan jag går mot bilen. Lämnar skogen, svänger jag snart in på landsvägen innan jag till slut når byggnaderna och gradvis närmar mig hemmet, en takvåning som vi höll i staden.
Jag skickar snabbt ett meddelande till min assistent för att se till att allt är redo vid min ankomst och kör snabbt in i parkeringsgaraget till takvåningen innan jag parkerar bilen och skyndar mig in för att byta om. Vid min ankomst till byggnaden kan jag inte låta bli att lägga märke till en söt liten blondin som går mot mig efter att ha hälsat på vår dörrvakt Matt. Men innan jag kan undvika henne krockar vi båda, BAM! Hon rör sig rakt in i mitt bröst.
"J-jag är ledsen, jag såg inte vart jag gick," stammar hon med huvudet böjt. Den rösten. Så änglalik. Omedelbart rycker det till i mitt skaft. En naturlig född, en söt liten undergiven.
När hon tittar upp, välsignar gudarna mig med den vackraste kvinna jag någonsin sett. Omedelbart tar hon andan ur mig. Hennes lilla 1,65 meters kropp. Genomsnittlig byggnad med kurvor på alla de rätta ställena. Vem vill ha en pinne? Jag gillar mina kvinnor fylliga och tjocka. Det gör vi alla.
När jag märker hennes ögon, ser jag en vacker nyans av blågrå. Nästan som lugnet före stormen. Hennes hår faller ner mot ryggen, blonda slingor som redan framhäver hennes redan blonda hår. Hennes ansikte passande för en ängel. En liten näsa, rosiga kinder och svag sminkning som framhäver hennes naturliga skönhet istället för alla de där falska kvinnorna vi brukade leka med. Hennes perfekt runda bröst täckta blygsamt med precis tillräckligt för en liten kikhål. Mjölkvit hud mjuk att röra vid. Allt med henne bara skriker för mig att röra vid henne.
"Oroa dig inte Piccolo (Lilla en)," skrattade jag till henne.
"Um... jag är inte liten, men jag är verkligen ledsen för att jag stötte in i dig," säger hon tydligt generad när hon snabbt flyttar sig åt sidan för att gå, vilket låter mig märka rodnaden hon försökte dölja.
Vacker! Helt enkelt vacker. Och hetsig om jag får säga det själv. Men det var okej, för jag gillar lite eld. Med det ser jag henne gå mot hissen innan hon går in när den öppnas.
Vi ses snart igen Principessa (Prinsessa). Ja, min Piccola Principessa (Lilla Prinsessa), du kommer att se oss mycket snart.
===============
Isabella
Så snart hissdörrarna stängs, inser jag plötsligt att jag höll andan. Det var nära. Suckande trycker jag på knappen för Angels våning, min kropp rör sig för att vila mot hissväggen medan den långsamt klättrar upp för hisschaktet.
Vem var den mannen egentligen. Hans långa, men stiliga gestalt molnar mitt sinne och får min kropp att pirra av längtan. Det finns ingen chans att han bor i Angels byggnad. Dessutom är jag förlovad nu. Med den tanken dingsar hissen och signalerar att jag hade nått mitt mål.
Jag skyndar mig framåt och rör mig mot Angels dörr. När jag närmar mig knackar jag snabbt för att annonsera min ankomst, precis när hon öppnar dörren med ett leende. "Hej tjejen, det var länge sedan."
Skrattande svarar jag. "Du såg mig ju igår." "Jag vet," säger Angel. Efter hälsningarna går vi in i hennes rymliga lägenhet. "Hur har du råd att bo här?" frågar jag, alltid imponerad av utrymmet.
"Om jag berättade det skulle jag vara tvungen att döda dig," skrattar Angel och leder mig längre in. "Eh... Okej," säger jag nervöst och sätter mig på hennes soffa. "Lugna dig, jag bara skojar, mina föräldrar betalar för det," svarar Angel och sätter sig bredvid mig.
Nickande byter jag ämne. "Så vad är klädkoden för Club Ambrosia?" frågar jag, aldrig hört talas om den klubben förut. "Det är glam, älskling." Vid ljudet av en röst vänder vi oss om och ser en annan person. "Caleb, du kom" ler jag.
"I egen hög person, baby," skrattar Caleb och sätter sig bredvid Angel. "Så glam, betyder det elegant?" frågar jag, för att försäkra mig om att det var vad han menade.
"Det är som Hollywood Glam, bara de bästa av de bästa kommer in. Jag har hört att bara rika människor får komma in," svarar Caleb, med en drömmande blick när han tänker på Hollywood-kändisar.
"Så hur kommer vi in?" frågar jag, vetande att vi inte var rika, förutom kanske Angel och det var bara spekulationer på grund av var hon bodde. "Jag drog i några trådar och lyckades få in oss," ler Caleb, som var ganska stolt över sig själv för att ha fått oss in på Club Ambrosia.
"Det är fantastiskt," utbrister Angel. Skrattande skakar jag bara på huvudet. "Lita på dig att hitta ett sätt att få in oss."
"Älskling, du har inte sett något än."
"Okej nog, allt detta prat gör mig hungrig. Vi borde verkligen gå till köpcentret. Shoppa, äta, sedan shoppa lite mer," skrattar Angel, med ögon som gnistrar av hopp.
"Du shoppar alltid," säger jag till henne. "Så, vad är din poäng? Baserat på vad Caleb just sa, behöver vi eleganta kläder för kvällens klubb, så vad är bättre sätt att få det än att gå och shoppa," ler Angel.
Suckande skakar jag bara på huvudet. "Okej, fine, låt oss gå." Så vi rör oss mot hissen. När vi lämnar lägenheten börjar Angel prata igen. "SÅ..." hon drar ut på ordet och tittar på mig. "Varför var ditt ansikte så rött när du kom till min lägenhet?"
Fångad off guard, pausar jag när vi stannar framför hissen. "J-jag..." förlorad för ord kämpar jag för att berätta för henne. "Jag träffade någon, mer som jag sprang in i någon." Skrikande av glädje hoppar Angel medan Caleb ger mig en blick som säger okej, spill. "Vad finns det att spilla? Jag har inte ens ett namn. Allt jag vet är att han hade de sexigaste ögonen någonsin och ett frodigt korpsvart hår."
"Oooo, tjejen. Någon har det riktigt illa," rodnande försöker jag förneka det när hissdörren öppnas och vi går in.
"J-jag har inte," stammar jag, när vi går in och trycker på knappen för lobbyn.
"Jo, det har du, du blev alldeles drömmande när du pratade om honom," retar Angel. "J-jag..." pausar jag, vet inte vad jag ska säga till det eftersom det var sant. Jag hade verkligen en sak för Mr. Tall, Dark and Scary. Gud, jag är en sådan sucker för killar som honom. Men medan jag hade en sak för mannen jag träffade visste jag att jag inte skulle kunna agera på det eftersom jag var förlovad att gifta mig in i D'Amico-familjen och anledningen till att jag var här med Angel och Caleb, för att försöka glömma att min far i princip sålde mig till den största mafiafamiljen i världen.
Stönande försöker jag ignorera mina tankar precis när hissdörren plingar. "Spelar ingen roll, jag kommer aldrig se honom igen ändå." "Vem säger det?" frågar Caleb när både han och Angel går med mig mot byggnadens entré, Matt står fortfarande vid dörren.
"Jag," är allt jag säger när vi närmar oss dörren. Vi går ut ur byggnaden som vi gjorde.
"Ha det så kul," ropar Matt från sin plats.
"Det kommer vi," ropar Angel med en vinkning när vi alla hoppar in i min bil, motorn ryter till liv igen innan jag startar fordonet. Leende växlar jag snabbt min älskling till växel innan jag kör iväg nerför vägen, omedveten om den svarta SUV som fortfarande följde oss.