2- Engagemang- Del 1
Isabella
-Nutid-
"Neonata (Lilla flicka)" ropar en röst. Vid ljudet av rösten kan jag inte låta bli att vända mig om, bara för att märka att det var min pappa. "Ja, pappa?" frågar jag medan jag reser mig från min plats i fåtöljen där jag hade läst en bok i biblioteket.
När mina ögon möter min fars kan jag inte låta bli att lägga märke till hans rufsiga hår. Hans skräddarsydda kostym är nu skrynklig som om han hade oroat sig över något ett tag innan han slutligen bestämde sig för att berätta för mig.
"Det är något jag vill diskutera med dig, men din mamma bad att hon också skulle vara med," erkänner pappa.
"Mamma? Är allt okej?" frågar jag, tyst hoppandes att allt var bra, för pappa hade sällan blivit så här upprörd, än mindre orolig, eftersom han var en framgångsrik affärsman. Han försörjde sig genom att vara toppen av näringskedjan och det var så vi hade råd med den livsstil vi hade.
"Jag är rädd att det inte är det, Principessa (Prinsessa)," säger pappa. Hans ansiktsuttryck är dystert när han vinkar åt mig att följa. Med en rynka i pannan gör jag som jag blir tillsagd, lägger undan boken innan jag följer min pappa tillbaka till hans arbetsrum. Ett ställe jag bara varit i en gång, och det var för att jag hade hamnat i trubbel i skolan på grund av någon tjej som försökte starta ett bråk.
När jag kommer in i arbetsrummet kan jag inte låta bli att lägga märke till mamma som för närvarande sitter i en stol bredvid hans skrivbord. Hennes klänning är lite skrynklig som om hon hade knycklat tyget med händerna. "Mamma," ropar jag, och fångar hennes uppmärksamhet. "Är allt okej?"
"Nej, min söta lilla tesoro (Skatt)," gråter mamma. När jag är helt inne i rummet sätter sig pappa vid sitt skrivbord, tar plats bakom det innan han gestikulerar mot den sista lediga stolen, där jag sätter mig.
"Okej... Vad är det som händer här?" frågar jag, nu plötsligt nervös som fan.
Suckandes börjar pappa tala. "Älskling, det är något du borde veta. Under de senaste fem åren har mitt företag och jag kämpat, kämpat med mängden skuld som har hopat sig."
"Vad? Hur är det möjligt? Du är framgångsrik, pappa, ingen kunde misslyckas så här," stammar jag. "Det finns bara inget sätt att du kunde ha hamnat så långt i skuld."
"Tro mig, jag skulle inte säga detta om det inte var sant," erkänner pappa, hans gråblå ögon möter mina. "Tyvärr är mitt företag på gränsen till konkurs och allt på grund av att mina investerare bestämde sig för att göra skumma affärer med andra människor."
"Vilken sorts affärer? Och hur påverkar det mig?" frågar jag.
"Du kommer ihåg att jag berättade om Salvatore och Monocchino, eller hur?" frågar pappa. Nickandes väntar jag på att lyssna eftersom ingen vågade gå emot två av de mest hatade maffiafamiljerna som är kända för människan. Inte ens polisen kunde stå emot dem.
"Enligt min information har mina investerare arbetat med dem de senaste fem åren medan de sålt all min viktiga information till dem. Information som kan göra eller förstöra mitt företag. Så i desperation kontaktade jag D’Amico-familjen," säger pappa, suckandes som han gjorde.
"D-D’Amico?" frågar jag, min andning skakig vid tanken på den främsta maffiafamiljen i hela Amerika. "Varför?" i panik reser jag mig, långsamt inser vad min pappa hade gjort. "Hur kunde du?"
"Jag är ledsen, jag var desperat att rädda mitt företag, desperat att hjälpa min familj. Nu är jag skyldig dem och de ber nu om betalning," viskar pappa. Hans ögon vilar på skrivbordet innan han talar igen. Väljer sina nästa ord noggrant.
"Vad är betalningen? Pengar? Småjobb? Vad?" beordrar jag, inte villig att han skulle linda in något efter att ha fått veta att min familj i princip var fattig.
"De har bett om dig," viskar mamma, hennes tårar rinner nu ner för hennes ansikte medan hon ser på mig, efter att ha hållit sig tyst under hela utbytet med pappa.
"Vad?" viskar jag. Nej, det här kunde inte hända. Jag var bara 25 och här var jag, en förhandlingsbricka mellan min pappa och D’Amico-familjen. En affärstransaktion för att rädda min pappas företag från konkurs, allt på grund av de där dumma investerarna. Jag hade vetat innerst inne att de var skumma. Jag visste bara inte hur skumma.
"Jag är rädd för det, min skatt," är allt min pappa säger. "Jag hatar dig," mumlar jag medan tårarna börjar stiga. "JAG HATAR DIG!" Sen, utan att säga något mer, springer jag. Jag rusar mot dörren för att lämna rummet medan tårarna börjar rinna.
Hur kunde han göra så? Hur kunde min egen far sälja mig som en ägodel? Jag hade drömmar. Jag ville gå på universitetet, kanske studera utomlands i antingen Grekland eller Italien. Studera konst eller mode med en biämne i design. Nu... Nu kan jag inte.
Med smärtan av att ha blivit förrådd skyndar jag mig mot mitt rum. Jag vill inte vara nära min familj om möjligt, så jag rusar till nästa bästa ställe för att fly, mitt rum. När jag kommer in slår jag igen dörren innan jag kastar mig på sängen och gråter.
"Jag hatar dig" gråter jag medan jag ligger på sängen. Just då hörs ett plingande, som meddelar att någon har skickat mig sms precis nu.
Snörvlande sträcker jag mig efter min telefon på nattduksbordet. "Vem är det nu?" När jag tittar på skärmen kan jag inte låta bli att märka att det är mina bästa vänner som har lagt till mig i en gruppchatt. Leende kan jag inte låta bli att svepa upp för att låsa upp skärmen så att jag kan läsa meddelandena, alla nio och fler därtill.
Angel: Yo tjejen, vad händer?
Caleb: Är du ledig ikväll?
Angel: Ja, är du det? Om så låt oss FESTA!
Caleb: Festa tills vi svimmar, lol
Angel: HALLÅÅÅ... Är du där?
Caleb: Mmm, kanske inte. Kanske skrämde du henne med festbiten.
Skrattande kan jag inte låta bli att hitta humor i dem. De har varit mina bästa vänner så länge jag kan minnas, så naturligtvis skulle jag gå med på nästan vad som helst.
Isabella: Jag är här, visst låt oss gå ut, vart?
Angel: OMG... Det finns ett nytt ställe som just öppnat, det heter Ambrosia
Caleb: Det är typ den hetaste klubben i hela Stockholm.
Isabella: Ambrosia? Låter som en rolig tid, låt oss gå. Jag behöver en distraktion.
Angel: YAY, du är bäst
Caleb: Dito, låt oss träffas och planera vad vi ska ha på oss
Isabella: Visst, jag möter dig hos Angel
Och med det låser jag min telefon innan jag reser mig från sängen. Bättre där än här. Sedan, utan ett ord, snabbt tar jag min telefon och min söta lilla svarta väska med Tommy Hilfiger-loggan på innan jag rusar ut ur rummet.
När jag står vid ytterdörren funderar jag på att berätta för mina föräldrar. Nej. Beslutar mig mot det, jag lämnar huset för trots allt var jag bara egendom, jag var inte längre deras dotter. Med det i åtanke går jag ut och går direkt till min lilla röda cabriolet, en födelsedagspresent från min pappa när jag fyllde 21. Jag blev omedelbart förälskad i den.
Min. Sedan, utan ett ögonblicks tvekan, hoppar jag snabbt in i henne innan jag startar henne, min baby spinner till liv som den gjorde. Låt oss få den här showen på vägen. Och med det kör jag ut från uppfarten och mot Angels, ovetande om att jag blev iakttagen.
När jag kör bort från mina föräldrars hus, rör sig den som tittade på mig för att ringa sitt samtal. Slår in numren han kan utantill, trycker han snabbt in dem på sin telefon innan han lyfter telefonen till örat, telefonen ringer en gång innan den besvaras.
"Hallå?" säger en röst.
"Herrar, Prinsessan har lämnat," säger rösten som hade tittat på sitt mål. "Bra, följ henne och rapportera tillbaka till oss om något konstigt händer," beordrar rösten.
"Ja, herrn," är allt rösten säger innan han rör sig för att följa sitt mål. Hans svarta SUV håller ett säkert avstånd till hennes lilla röda cabriolet.