Kapitel 6
ELLA
När jag vaknar ser jag Jonathan sitta bredvid mig i sin mänskliga form, iförd endast ett par shorts. Han ler mot mig och klappar mig på huvudet.
"Jag har köpt kläder åt dig, gå och byt om så kan vi prata," säger han.
Jag tar kläderna i munnen och går bakom trädet för att skifta. Mitt hjärta bultar, men åtminstone är han inte arg längre, så jag går tillbaka redo att möta honom.
"God morgon och tack för kläderna."
"Vi har kläder inne i träden över hela territoriet ifall vi behöver dem." Han svarar och jag nickar.
"Du borde inte ha lämnat igår."
"För att påminna dig, du kastade ut mig."
"Jag vet, jag ångrade det i samma ögonblick som du gick men jag var förbannad. Jag hade dig precis bredvid mig och jag letade som en dåre runtomkring alla dessa dagar. Du ljög för mig, Ella. Mia kom många timmar senare för att berätta att du hade gått och jag kom genast för att leta efter dig." Han tittar mig rakt i ögonen och jag kan se att han känner sig obekväm att prata om detta.
"Jag ville vara ensam och ge dig tid att slappna av. Jag skulle komma tillbaka och förklara."
"Ella... lämna aldrig igen, det är farligt."
"Jag vet. Jag är ledsen ... vänta .. du ska inte avvisa mig?"
"Avvisa dig?" När han säger det blir hans ögon svarta och han kramar mig med all sin kraft. Jag kramar honom tillbaka och han sniffar på mitt hår.
MIN säger han till mig och vi stannar kramade tills han är avslappnad. Han tittar upp i mina ögon och de är redan tillbaka till sin naturliga bruna färg.
"Du kommer aldrig att säga det ordet igen! Ja, jag är arg men jag kommer aldrig att avvisa dig. Förstår du?"
"Ja men Jonathan, min familj, min flock är döda, jag gjorde inte.." nu kommer tårarna och jag kan inte kontrollera dem.
"Shh.. jag vet.. Mia förklarade allt för Blake.. Ella... jag kommer att dö innan någon rör dig."
"Säg inte så.. jag vill inte förlora dig."
"Jag lovar att jag ska ge mitt liv för att skydda dig." Han torkar mina tårar med sin hand och jag tittar mellan hans ögon och hans läppar. Utan att tänka längre krossar jag mina läppar mot hans. Han kysser mig tillbaka som om hans liv hängde på det, jag minskar avståndet mellan oss och jag sätter mig i hans knä med mina ben på var sida om hans kropp. Hans händer är på min nedre rygg och jag leker med hans hår. Känslan är helt perfekt och för ett ögonblick glömmer jag alla och allt.
Vi bryter kyssen för att ta ett andetag medan vi fortfarande tittar varandra i ögonen.
Vårt ögonblick förstörs av de pinsamma ljuden från min mage som får mig att vilja försvinna från jorden.
"Någon är hungrig." Han säger leende.
"Det kan du slå vad om. Jag åt bara frukost igår."
"Låt oss gå tillbaka." Säger han och hjälper mig att stå upp. Min hand försvinner i hans, han verkar så stor jämfört med mig. Hans varg är ännu större än min pappa som också var en alfa, jag tror inte att jag någonsin har sett en varg i hans storlek.
Han är perfekt Min varg säger.
Ja
Jag älskar honom redan
Flicka sluta, det är fortfarande tidigt för detta. Jag rullar med ögonen.
"Ska vi gå?" frågar jag honom.
"Naturligtvis inte, du lyckades vara utanför territoriet."
Jag tittar på honom i chock, jag kan inte tro att jag satte mig själv i så mycket fara.
"Och varför sa du inget igår och vi sov här?"
"Du litar inte på mig? Jag är en bra kämpe. Dessutom höll jag ett öga på dig hela natten."
"Du sov inte alls?" Ja, han är definitivt galen.
"Jag har inget emot det, Ella, du var trött och jag höll dig säker." Jag hade inte tid att svara för han skiftar och jag skakar på huvudet, min partner gillar inte att prata mycket men jag har inget emot det. Jag följer hans ledning och vi börjar springa tillbaka. Efter två timmar når vi packhuset men eftersom jag inte hade några kläder går jag in i min vargform och jag hör alla dra efter andan.
"Ella!!!" Mia ropar och springer för att krama mig.
"Jag var orolig." Säger hon men jag tittar på trappan. Hon måste förstå vad jag ville och hon gick, det är därför jag älskar henne, vi förstår varandra utan ord.
När jag kom in i mitt rum skiftar jag tillbaka och går in i badrummet för att ta ett bad. Jag går ner till matsalen efter detta och Jonathan är redan där och ser ut som en miljon-dollar modell med sitt våta hår. När han såg mig, kom han bredvid mig och vände sig för att titta på alla.
"Ni undrar säkert vad som händer. Ella är också en varg och för er information är hon min partner! Hon dolde sin identitet för att skydda sig själv och oss alla. Dessutom var det hon som hjälpte oss med de fredlösa. Som er framtida Luna, ska vi skydda henne från alla faror vi möter. Jag vill att ni alla välkomnar henne som en medlem av denna flock."
Alla började jubla och yla åt hans uttalande och fylldes av glädje, de verkade glada för min skull. Jonathan tar min hand och leder mig till bordet. Jag sätter mig precis bredvid honom och kan inte dölja mitt leende. För första gången sedan jag kom hit, åt jag i lugn och ro. Jonathans hand lämnade aldrig min under hela tiden vi åt och jag njöt av varje minut. Alla mina vänner ställde frågor om mitt förflutna och de verkade glada över att ha mig som deras Luna. Jag är tacksam att se att även Blake har förlåtit Mia och nu är vi på gott humör.
"Vi ska shoppa!" utropade Olivia och Mia höll med.
"Den här gången säger du inte nej," sa Olivia och pekade på mig med sitt finger. Jag tittade på Jonathan som nickade och jag vände mig till tjejerna och nickade till dem också.
"Det är min tjej," ropade Mia.
Och jag skrattade med henne.
När vi hade ätit frukost reste sig båda tjejerna för att gå och jag försökte följa deras exempel men Jonathan fick mig att sitta i hans knä. Han sänkte sitt huvud för att tala i mitt öra och när hans varma andedräkt träffade mig kände jag rysningar längs ryggraden.
"Var försiktig och tänk inte på pengarna," sa han till mig och lade något i min hand. Jag tittade ner och såg ett kreditkort.
"Nej... jag kan inte ta det," skakade jag på huvudet.
"Diskutera inte ens med mig. Vad jag än har är ditt nu." Han kysste mig på halsen och jag kände fjärilar i magen. Jag vände mitt huvud för att kyssa honom på läpparna och jag tappade bort mig själv. Åh gudinna, jag vill inte ens gå, jag kan stanna här i hans armar för alltid.
"Ella..!" Mias rop bröt vår bubbla och jag tittade på honom med en sorgsen blick.
"Jag väntar på dig här. Ha det så kul."
"Tack," sa jag och reste mig. När jag vände mig om såg jag att alla tittade chockat, de hade förmodligen aldrig sett sin alfa på detta humör men bland dem fångade jag en blick full av hat. Men jag tänkte inte mer på det och gick ut för att hitta tjejerna.
Olivia körde i en timme till närmaste stad.
"Berätta allt," sa Mia till mig.
"Ja. Jag bryr mig inte om att du dolde att du är en varg, du hjälpte oss med attacken och du är redan min bästa vän."
"Tack, Olivia. Jag är ledsen för lögnerna men jag trodde att det var bäst så." Hon nickade och jag fortsatte att berätta vad som hände igår sedan jag lämnade. De är glada för min skull och jag känner det också, äntligen, efter två år verkar allt gå smidigt.
När vi kom till köpcentret drog tjejerna mig till alla butiker. Jag köpte massor av kläder men använde inte hans kort, jag känner mig inte bekväm med idén, dessutom har jag mina egna pengar från mina föräldrar och alla besparingar jag gjort från mitt arbete de senaste två åren. Efter timmar gick vi in i en butik full av underkläder.
"Kom, Ella, du behöver dessa." Mia blinkade åt mig och jag kände hur mina kinder brände.
"Prova dem." Olivia gav mig några spetsset i alla färger du kan föreställa dig. Det här är pinsamt och jag kan inte ens titta på henne.
"Jag kan inte tro att min framtida Luna är röd som en tomat för att hon håller i några underkläder!" Hon skrattade med mig.
"Tyst," sa jag till henne.
"Jag är säker på att de är rätt storlek, vi köper dem alla." Mia lade till och tog dem från mina händer för att gå och betala för dem. När vi lämnade butiken bestämde vi oss för att åka tillbaka.
"Ni är båda galna, vi var där hela dagen, mina ben gör ont," sa jag när jag satte mig i bilen.
"Du överlever," skrattade båda med mig och jag ignorerade dem.
När vi kom tillbaka plockade jag upp mina påsar och gick upp till mitt rum. Jag lade mina nya kläder i garderoben och bestämde mig för att gå och hitta Jonathan. När jag nådde hans kontor öppnade jag dörren utan att tveka.
"Vad i helvete?" sa jag med låg röst när jag såg spektaklet framför mig.