Kapitel 4
ELLA
Med tiden som går sitter jag på sängen och läser en bok, men plötsligt hör jag ylanden och springer till fönstret för att se vad som händer. Många vargar springer i skogen och kvinnor med sina barn kommer in i packhuset. Herregud, vi är under attack.
Vi måste ut dit.
Självklart ska vi det.
"Ella! Vi är under attack!" skrek Mia när hon kom in i mitt rum, men hon stannade när hon såg mig redo att hoppa ut genom fönstret.
"Vad gör du?"
"Jag ska hjälpa dem."
"De behöver inte din hjälp. Följ med mig."
"Mia, jag kan inte stå här och göra ingenting. Jag har tränat för den här typen av situationer."
"Jag också, men jag tänker inte låta dig gå ut dit och Jonathan sa att vi skulle stanna här."
Jag slösar värdefull tid med det här samtalet och jag kan knappt hålla tillbaka min varg som vill hjälpa sin partner. Mia försöker fånga min hand men innan hon ens hinner nära mig hoppar jag ut. När jag vänder upp huvudet för att se henne säger jag med låg röst "förlåt".
Jag börjar springa på samma stig som jag såg vargarna springa tidigare. Några minuter senare hör jag morrande och skällande och så fort jag är nära nog för att se scenen klättrar jag upp i ett träd. Jag kan inte skifta men jag kan hjälpa dem med lite is. När jag sitter på trädet kan jag se döda kroppar överallt och jag är säker på att vi vinner. Jag ser Jonathans varg slåss mot tre vargar samtidigt, han har inte ens en skråma och jag beundrar hans stridsfärdigheter. Jag vaknar till när jag ser en varg komma bakom honom och jag fokuserar min kraft på honom. Den fientliga vargen föll till marken precis bredvid honom vit som snö. Jonathan stannar upp i striden för att titta på honom men ger fördelen till de återstående fienderna att attackera honom. Jag fryser omedelbart båda innan de kan bita honom. Han verkar vara i chock och jag kan inte klandra honom, han försöker sniffa luften förmodligen för att fånga min doft men han kan inte. Snart fortsätter han med striden och jag med de andra som försöker attackera några krigare. Jag ser mig omkring för att hitta deras ledare men jag tror inte att någon av dem är deras Alfa.
Inom de följande minuterna var striden över och jag ser Jonathan skifta tillbaka till sin mänskliga form i all sin nakna glans. Herregud, jag vänder bort blicken och vill inte se honom, han har tur att jag inte kan gå ner dit just nu och ge honom en del av mitt sinne. Jag är säker på att alla honvargar dreglar över honom och det gör mig irriterad.
Jag stannar kvar i trädet och väntar på att slagfältet ska tömmas. Jag hör honom skälla ut order till alla och efter ben som knäcks. Jag vänder på huvudet eftersom jag är säker på att han skiftar igen och jag ser honom börja gå ut där med huvudet högt sniffande i luften och tittande omkring. När han passerar trädet jag satt i stannar han och jag håller andan. Jag kan höra mitt hjärta slå högt och jag ber till mångudinnan att han inte ska höra det också. Efter den längsta minuten i mitt liv fortsätter han att gå bort och jag kan äntligen andas normalt igen.
Det var nära sa min varg.
Ja. Jag känner mig dålig över att han letade efter oss.
Det skulle hjälpa om du berättade för honom.
Börja inte! Låt oss gå!
Jag hoppar ner och börjar gå hemåt, tittar mig omkring för att undvika krigarna som springer runt över hela området. Men tyvärr var min tur inte långvarig, och innan jag kunde nå huset hoppar den svarta vargen framför mig. Jag stannar där jag står och ser honom i ögonen. Han verkar förbannad och börjar morra.
"Ska du attackera mig?" säger jag med ett höjt ögonbryn.
Min fråga verkar göra honom ännu argare, han skiftar och kommer fram för att stå framför mig.
"Vad fan gjorde du i skogen?" skriker han, men allt jag gör är att titta på honom. Sanningen är att jag inte har något bra svar till honom.
"Jag ställde en fråga."
"Jag var ute och gick." säger jag och känner hans heta andedräkt mot mitt ansikte. Hans doft gör mig galen och min varg är superexalterad över att ha vår partner så nära.
"Vem försöker du övertyga?"
"Ingen."
"Du var ute och gick? Samtidigt som vi blev attackerade? Och du vill att jag ska tro dig?"
"Jag gjorde inget fel." försökte jag försvara mig.
Hans ögon är svarta och hans kropp är spänd, han ser definitivt skrämmande ut men inte för mig. Jag är inte rädd och jag tänker inte backa, det spelar ingen roll om han vet sanningen om mig eller inte.
"Kan jag gå nu?" frågade jag.
Jag vände mig om för att gå men han sträckte ut handen för att fånga mig, jag undvek hans hand innan han kunde röra mig.
"Försök aldrig röra mig igen!" skrek jag och tog chansen att springa in i huset.
När jag går in i mitt rum hittar jag Mia där.
"Åh mångudinna, du är okej!"
"Tvivlade du på det?"
"Skoja inte om det, Ella. Jag var orolig när Blake kom tillbaka och du inte gjorde det."
"Du måste sluta oroa dig för mig, Mia."
"Jag kan inte hjälpa det, du är min bästa vän." säger hon och kommer för att krama mig.
Vi sätter oss på sängen och jag frågar henne
"Vet du något om attacken?"
"Inte mycket men Blake sa att de lyckades fånga två av dem och hålla dem i fängelsehålan så vi får snart veta mer."
"Okej. Var är Olivia?" Nu när jag tänker på henne har jag inte sett henne hela natten.
"Hon var på sjukstugan för att hålla ett öga på dem. Jag måste gå och hjälpa Blake." säger hon och ställer sig upp redo att gå.
"Okej, gå. Jag ska försöka sova."
"Du vet att du aldrig kommer sova gott utan honom." Hon blinkade och jag kastade en kudde mot henne som hon fångade.
"Jag älskar dig också!" sa hon och lämnade rummet skrattande.
Följande morgon, när jag går in i matsalen, verkar alla må bra, och jag var glad att ingen var skadad. Mia vinkade till mig så jag gick dit för att sitta med henne. Jag funderar på att undvika alla måltider och äta på mitt rum hädanefter. Hela tiden kan jag känna hans ögon på mig, han är förmodligen sur över mitt beteende igår, men jag kan inte klandra honom, om jag var i hans ställning skulle jag tänka det värsta.
Plötsligt slår den värsta smärtan i mitt liv över hela min kropp och jag skriker i plågor. Hela min kropp brinner och jag kan knappt andas. Mia bredvid mig frågar vad som är fel men jag kan inte hitta min röst för att svara henne.
"Hon har feber." säger hon till alla och hjälper mig att stå upp. En våg av smärta till slår mig och jag känner mina knän ge vika men innan jag föll till marken fångade någon mig.
"Ring doktorn." Det är det sista jag hör innan mörkret övermannar mig.