Kapitel 2
Rummet verkade hålla andan.
"Ja, Mr. Kane," bekräftade Mr. Edward, hans ton allvarlig. "Det är precis vad testamentet stipulerar."
Orden hängde tungt i luften, varje stavelse förstärkte tystnaden som följde. Farmor Helen bröt den stillheten med sina snyftningar, hennes sköra händer skakade när hon grep tag i bordet för stöd. "Alexander, snälla. Du måste göra detta. Din farfars arv... det kan inte bara försvinna så där."
Alexanders käke spändes, hans tänder gnisslade mot varandra. Den kvävande tyngden av plikt pressade ner på hans bröst, men hans frustration brann hetare. "Jag förstår, farmor. Men äktenskap? Ett barn? Inom den tidsramen?"
"Tänk på vad din farfar byggde, Alexander." Farmor Helens röst sprack, men hennes blick var stadig. "Det handlar inte bara om pengar—det var hans livsverk, hans dröm. Det är vår familjs grund. Du är skyldig honom... oss alla."
Alexander vände sig bort, drog en hand genom sitt mörka hår. Situationen kändes överväldigande, men han vägrade att bryta samman. Efter en lång paus mumlade han, "Jag behöver tid att tänka."
Mr. Edwards harklade sig, hans röst var avvägd. "Du har inte mycket tid, Mr. Kane. Klockan tickar redan."
Alexander andades ut skarpt. "Låt den ticka då. Låt arvet gå. Skänk det till barnhemmet. Som om jag bryr mig."
Farmor Helen flämtade, hennes ansikte blekt av chock. "Alexander! Du kan inte mena allvar. Detta är din farfars arv. Hans liv."
"Jag vet, farmor," svarade han kallt, hans ton nu skarpare. "Men jag kommer inte att tvingas in i ett liv jag inte vill ha. Inte för pengar, inte för arv... inte för något."
Hennes snyftningar blev djupare, men Alexander vacklade inte. Han vände sig bort, hans röst sänktes. "Jag ska tänka på det. Men på mina villkor—inte hans, inte dina."
Farmor Helens tårar rann nerför hennes kinder när hon viskade, "Låt det inte gå till spillo, Alexander. Låt inte hans anda försvinna så där. Snälla."
Alexanders beslutsamhet fladdrade kort när han fångade desperationen i hennes röst. Men elden från tidigare svek brann inom honom, hårdnade hans hjärta. "Jag ska fundera på det," sade han platt, sedan gick han ut ur rummet utan ett ord till.
Den kvällen satt Alexander ensam i sitt vidsträckta arbetsrum, ett glas whisky i handen. Elden i spisen fladdrade, kastade långa skuggor som verkade spegla kaoset i hans sinne.
Han stirrade på den bärnstensfärgade vätskan, hans tankar återvände till spökena från hans förflutna—människorna som hade format honom, på gott och ont. Främst bland dem var Ariana.
Ariana. Namnet smakade bittert på hans tunga. Hon hade varit hans första stora kärlek, en eldig virvelvind som svept in i hans liv under hans collegeår. Hon var briljant, ambitiös och charmig—en kvinna som verkade matcha varje steg han tog. Med Ariana hade han vågat drömma om en framtid, en fylld med kärlek, ett hem och till och med möjligheten till barn.
Men precis när han hade börjat planera deras liv tillsammans, föll allt samman. På kvällen av deras årsdag hade Alexander gått ur vägen för att överraska henne. Han hade lämnat en affär värd miljontals kronor hängande i luften för att dyka upp på hennes kontor med blommor och ta henne till stadens mest exklusiva takrestaurang. Det hade regnat den kvällen, och han hade kommit fram genomblöt men strålande, ivrig att se hennes ansikte när han avslöjade sina planer.
Istället fann han henne i en annan mans armar.
Minnet var levande—hur regnet suddade ut kanterna på scenen, men inte sveket som var inristat i hennes ansikte. Ariana hade inte ens försökt förneka det. Hennes förklaring hade varit kall, skärande: “Jag behövde mer, Alex. Du är bra för makt och status, men kärlek? Det är inte du.”
Orden hade förstört honom. Men värre var det som kom senare—när han fick veta att hon hade läckt företagets affärsstrategier, vilket nästan ledde till företagets konkurs.
Det var då Alexander svor att aldrig låta sig vara sårbar igen. Kärlek var en svaghet, och han vägrade bli lurad en andra gång.
Trots hans beslutsamhet hade livet ett grymt sätt att upprepa sig. År senare hade han gett kärleken en ny chans, hoppades att kanske någon kunde laga det Ariana hade brutit. Men historien upprepade sig, och sveket skar ännu djupare.
Den här gången var det Elena, en elegant och förfinad kvinna som verkade annorlunda än Ariana. Hon hade varit allt han trodde att han behövde: stödjande, förstående och till synes genuin. Under en tid trodde Alexander att han kunde bygga något verkligt med henne. Han hade sänkt sin gard och tillåtit sig själv att hoppas.
Sedan, en dag, avslöjade Elena att hon var gravid. Men just när hans hjärta vågade känna glädje, föll sanningen ner över honom—barnet var inte hans.
Elena hade träffat en annan man hela tiden, och använde Alexander som en bekväm täckmantel för sin affär. Smärtan av det sveket hade befäst Alexanders tro: kärlek var en grym illusion.
Nu, när han satt i sitt arbetsrum, kändes tanken på äktenskap och barn som ett sjukt skämt. Kunde han verkligen lita på någon igen? Var det ens möjligt att hitta någon som inte såg honom som enbart en språngbräda?
Dörren knarrade när den öppnades, avbröt hans tankar. James, hans alltid lojala assistent, kom in försiktigt, hans ansikte en blandning av tvekan och beslutsamhet.
“Sir, om jag får… Jag har en idé,” började James, hans röst stadig men osäker på Alexanders humör.
Alexander tittade upp, eldens flimmer reflekterades i hans kalla ögon. “Tala.”
James tog ett andetag. “Vad om… istället för att eftersträva ett traditionellt äktenskap, arrangerar du ett förnuftsäktenskap? Någon som förstår villkoren—inga känslor, inga illusioner. Bara ett kontrakt för att uppfylla din farfars testamente.”
Alexanders ögonbryn höjdes, idén lockade honom. “Du föreslår att jag köper en fru? Bara en namngiven partner?”
“Precis,” svarade James, uppmuntrad av Alexanders intresse. “Det behöver inte vara romantiskt. Det är bara en överenskommelse. På det sättet kan du uppfylla testamentets villkor utan att riskera… personliga inblandningar.”
Alexander lutade sig tillbaka i sin stol, ett kallt leende spelade på hans läppar. “Ett förnuftsäktenskap,” mumlade han, idén rotade sig i hans sinne. Det var rent, pragmatiskt och—viktigast av allt—säkert.
Han reste sig plötsligt, tornade över James medan hans skugga sträckte sig över rummet. “Bra. Du har 48 timmar på dig att hitta en lämplig kandidat. Någon som förstår avtalet. Om du misslyckas…” Han lät hotet hänga i luften, hans blick borrade sig in i James.
James svalde hårt men nickade. “Förstått, sir.”
När James lämnade rummet, vände Alexander sig tillbaka mot elden, lågorna reflekterade den skarpa kanten av hans beslutsamhet.
Ett förnuftsäktenskap.
Det var ett kalkylerat drag, utan känslor.
Och ändå, när eldens ljus fladdrade över hans ansikte, kunde Alexander inte skaka av sig den kvarstående tanken: kunde ens ett kontraktsäktenskap verkligen skydda honom från svekets smärta?
Det förflutna hade lärt honom en läxa—att lita på fel person kunde kosta honom allt.
Den här gången fick det inte bli några misstag.
Och om det blev... skulle konsekvenserna vara ofattbara.